Rawfood - dag 1
För er som funderar på att köra rawfood så tänker jag att jag ska lägga ut vad jag äter, och en länk till recepten. Ni som är allergiska mot titta-vad-jag-åt-idag-bilder får blunda. Jag tycker i alla fall att det är en av de roligaste grejerna med att laga rawfood, eller mat över huvud taget, att lägga upp det fint på tallriken och få det att se gott ut. Det är belöningen när man har lagat maten, att man får pyssla med den! Somliga skulle väl påstå att det var att äta den, men det är ju så hemskt, att äta upp allt arbete ;P
Lunch: vid lunch var det riktigt jobbigt. Jag var nära på att ge upp när alla i personalrummet tog fram sina matlådor och värmde så det luktade matos i hela rummet, medan jag tog fram min kalla matlåda med blomkålsröra. Men för att se det från den ljusa sidan så besparades jag hela två minuters väntande på mikrovågsugnen! Och tack och lov hade jag lagt upp maten fint igårkväll (vilket jag fick en kommentar om, woho!), det gjorde mig på bättre humör. Tänk att det kan spela roll - jag äter uppenbarligen med ögonen.
Nu måste jag bara bli bättre på att komma ihåg att dricka massa vatten också! Tjingeling ;)
Rawfood
Vi får väl se vad som händer! Det här ska bli spännande, och läskigt - vad har vi gett oss in på, kommer vi bli mätta? Och så lägger sig fobihjärnan i lite och undrar om jag kommer bli dålig i magen av det här eller börja må illa, för att det är så mycket nyttigheter på en gång. Eller tänk om vi blir matförgiftade - vi ska ju inte koka någonting så finns det bakterier så dör de inte, eller om vi skulle grodda på fel sätt och bli matförgifade av det, eller om maten vi gör som matlåda inte håller... det här blir en prövning på många sätt. Jag håller alla tummar och tår för att det ska gå bra och ge positivt resultat, och att vi ska bli mätta ;)
Eksemanalys och värdefulla tips
Jag har kommit på en hel del saker kring mitt eksem sedan det blev otroligt mycket bättre efter solsemestern och intravenöskuren jag gjorde i vintras. Då var det nämligen lättare att urskilja vad som gjorde eksemet värre igen. Till exempel har jag upptäckt att eksemet inte är huvudproblemet, utan något som kommer som en konsekvens av att jag får nässelutslag av diverse grejer! Först kommer de här små utslagen som kliar som sjutton (inget kan klia så mycket som de!), om jag sedan kliar på dem så kommer det fler och sedan dras eksemcirkeln igång.
Nu har jag lärt mig att de här nässelutslagen oftast försvinner efter 2h-2dagar, beroende på vad jag utsatts för. Så om jag gör allt jag kan för att hålla mig upptagen på annat håll så att jag tänker så lite det är möjligt på att det kliar, och om jag istället för att riva med naglarna liksom gnuggar med handflatan där det kliar (eller tar en handduk och gnuggar försiktigt med) så går det över utan att jag får eksem av det!! Med den här vetskapen, om att jag kan få slippa se ut som en inflammerad tomat med vätskande sår som kliar mig tokig på nätterna, så går det betydligt lättare att hålla spjärn mot kliandet – jag vet ju att det går över! Men det är fortfarande fruktansvärt jobbigt när det kliar sådär hemskt, när man inte kan tänka på något annat än att det klia, då irritationen svämmar över i blodådrorna och det känns som att allt är svart och man kommer bli tokig i denna evighetsplåga. MEN jag har alltså kommit mycket på spåren vad gäller eksemet och nuförtiden så ser mitt ansikte normalt ut, för det mesta, och det gör mig SÅ glad!!
Jag gjorde en lista med avgörande saker för att eksemet skall hållas i schack (bryter jag mot en av dessa så dyker de illmariga nässelutslagen med eksemet som följd upp):
· Undviker all mat och dryck med citronsyra i (dock inte naturlig, apelsiner osv går alldeles utmärkt).
· Håller naglarna kortklippta.
· När det kliar – river inte med naglarna, använder en handuk eller gnuggar med handflatan.
· Smörjer in mig med mjukgörande varje kväll. Jag klarar inte av de krämer som läkarna har skrivit ut på recept, men har hittat en som fungerar jättebra, håller sig länge och kladdar inte för mycket heller. A-creme heter den och finns på hälsokostaffärer, tex life.
· Är ute så mycket jag kan (när jag är inne för länge kommer utslagen. Har inte lyckats lista ut varför dock, vad jag reagerar på. Tex kan jag inte gå i köpcentrum utan att det börjar dyka upp kliande nässelutslag)
· Använder kortisonkräm en gång i veckan (har kommit på att det är min smärtgräns, gör jag inte det så kommer utslagen som på beställning)
· Försöker att inte stressa upp mig över grejer – det mesta löser sig på ett eller annat sätt! Stress är tyvärr direktrelaterat till kliandet och tvärt om.
· Ser till att ha roligt! Försöker så gott jag kan tänka positivt och gör saker som får mig att må bra och låter inte sjukdomen hindra mig. Vissa saker blir extra krångliga, ja, men låt dem vara lite krångligare då, sluta inte leva. Låt fokus ligga på positiva saker i livet, det mår hela kroppen bra av, oavsett eksem eller inte!
· Undviker kontakt med vatten (får nässelutslag av att duscha. Innan fick jag det till och med av mitt eget svett. Detta är dock en sådan sak jag inte tror gäller alla, men man får hitta sina specifika triggers).
Därutöver har jag sett sambandet att då det regnar ute så dyker nässelutslagen och kliandet upp som på beställning – detta fastän jag inte ens varit ute i regnet! Jag skrev ju att jag får utslag om jag sitter inne för länge, men det har inte med att man sitter inne mer när det regnar att göra (som jag trodde först), för de dagar det regnar kliar det så extremt mycket, och jag vet liksom i princip på en gång, utan att ha tittat ut, ifall det är en regnig dag eftersom det kliar så fort jag vaknar.
Stress är direktrelaterat till kliandet/utslagen/eksemet. Och särskilt den stress som ligger under ytan, som man inte riktigt kan ta på, som man kanske egentligen inte ens vet finns där. Tyvärr har vi med eksem fått en väckarklocka som inte bara är enormt irriterande, utan också klart och tydligt finns där för alla att skåda. Men, mitt tips är att just ta det som en väckarklocka och börja tänka igenom vad du kanske inte är tillfreds med i ditt liv. Är du tillsammans med någon du kanske egentligen inte mår bra av att vara med? Jobbar du på ett jobb du undermedvetet känner dig instängd av? Gruvas du över någonting du innerst inne vet borde förändras? Oftast vet man egentligen vad det är, men om det är såhär stora, livsförändrande saker så blundar man så hårt för det – det är så skrämmande! Tänk om man tar fel beslut! – att man inte medvetet vet vad som stressar en. Man vill inte veta. Men tillåter man sig själv att verkligen känna efter och är ärlig mot sig själv så finns det där, om än dock skrämmande, men oj så viktigt det är att lyssna. Stänger man in något stort så djupt i en och vägrar lyssna så tar det sig uttryck på andra sätt, och för oss eksemare försöker det ”smita ut genom huden”. Huden är själens spegel brukar det ju heta. Det ligger nog mer än man tror i det. Mitt eksem blev otroligt mycket bättre, ja inte bara eksemet, hela mitt mående, när jag inte längre behövde ljuga för mig själv och förändringen blev ett faktum. Såhär i efterhand förstår jag inte vad jag var så rädd för, jag visste ju egentligen undermedvetet att det var det här jag ville, men jag var för feg.
Var ärlig mot dig själv - och våga förändra!
Och så var det det här med citronsyra. Vad är det egentligen? Det är ett surhetsreglerande medel/antioxidationsmedel som finns i en hel del saker vi stoppar i oss. I dess naturliga form finns det i bär och frukter och där är det nyttigt, så var inte rädd för att äta den typen av citronsyra. Men i dess onaturliga form är citronsyra framställt av mögelsvampen aspergillus niger (svartmögel). Det finns i bland annat läsk, en del glasser, såser, färdigmat, i vissa bröd osv, saker som ska vara konserverade, ja i det mesta som är fullproppat även med andra kemikalier. Oftast står det utskrivet surhetsreglerande medel (citronsyra) i innehållsförteckningen, men ibland står det bara E330. Mitt liv har blivit så mycket lättare sedan jag började undvika det här! Äntligen kan jag börja koncentrera mig på andra saker än att det kliar någonstans hela tiden.
Frågar man läkare eller kollar på livsmedelsverket så hävdar de att man inte kan vara allergisk mot detta, men så extremt tydligt som jag märker ifall jag fått i mig det kan jag inte tro något annat än att man visst kan vara allergisk mot det. Jag har råkat få i mig citronsyra ett flertal gånger utan att veta om det (innan jag visste att E330 var citronsyra tex) och undrat varför eksemet plötsligt blossat upp och blivit inflammerat. Då har jag gått igenom vad jag ätit och mycket riktigt har jag varje gång råkat få mig citronsyra i något jag glömt läsa på. De gånger jag får i mig citronsyra så börjar det klia massor på kvällen samma dag, hetskliande, och dagen efter brukar jag ha blivit lätt uppsvullen och väldigt röd i framför allt ansiktet, och fått små utslag (som vätskar om man försöker klämma bort dem, de ser liksom ut som små finnar) som kliar extremt. Detta håller i sig i 1-2 dagar, men sedan blossar det över om jag lyckats låta bli att klia allt för mycket. Att veta att det ebbar ut är otroligt skönt!
Andra saker jag har börjat fundera över kan vara kopplade till eksemet (det är ju inte helt bra än, men mycket bättre. Det är för det mesta på en hanterbar nivå) men inte riktigt har kunnat se ett klart samband med än är till exempel glukos-fruktossirap, för mycket socker och vitaminbrist i alla möjliga slag. Så jag försöker nuförtiden äta så mycket frukt och grönsaker som möjligt (det kan ju inte skada iaf!). Och självklart följer kliandet/utslagen/eksemet hur kroppen mår överlag, tex så följer eksemet väldigt tight hur jag mår i borrelian och om jag får migrän så kliar det extra mycket.
Hoppas det här gav tips till någon annan atopiker! Man får såklart hitta vad som stämmer in för en själv, men oj vad jag är glad att någon i en blogg här i cyberspace hade skrivit om citronsyra och eksem så att jag fick den hjälpen. Det har gjort mitt liv så mycket bättre!
Ta hand om er och om ni har något ytterligare tips till eksemare eller undrar något, lämna gärna en kommentar :)
Saknad, separationsångest och stå på egna ben
Så bra att jag idag fick veta att jag inte ska fortsätta åka till sjukhuset för behandlingar, pga mitt eksem. What!? Det kom som en chock för mig, för det är inget de har tagit upp tidigare. Men idag så blev det bestämt, pang bom, nu har jag solat 28 gånger och gränsen för vad man brukar sola går vid 25, sedan ska huden vila, och jag är såpass bra i huden (dock kliar det fortfarande hemskt) så jag behöver inte komma tillbaks. Jag får från och med nu sköta behandlingen hemma, jag är tillräckligt frisk för att göra det. Jag borde vara jätteglad, men jag var nära på att gråta när hon sa det till mig, det kändes så tomt - ska jag inte tillbaka! Inte boka någon ny tid, inte träffa alla sköterskor jag lärt känna och som hjälpt mig så länge nu. Och det känns nästan lite skrämmande, att "klara sig själv" igen. Jag ska inte längre åka till sjukhuset och bada och tvätta håret (vilket jag har gjort för att jag tydligen inte tål vatten, låter galet men är sant, jag får nässelutslag av att komma i kontakt med vatten). För första gången sedan i november (mer än fyra månader!) ska jag duscha och tvätta håret hemma! Det är vad jag har längtat efter, att inte längre behöva någon som tvättar håret på mig (det känns ganska förnedrande, men tro mig, man vänjer sig till och med vid det, och det var rätt skönt att få lite hårmassage haha), men nu när jag nått fram till den dagen, ja då känns det vemodigt, och lite jobbigt. På sjukhuset kunde jag få hjälp med det jobbiga, och det var lite som terapi att få komma dit och prata med sköterskorna om eksemet, om att det kliar som sjutton - bara få säga det till någon som förstår att det är hemskt och mötas av omtanke, medlidande och uppmuntring - och se att det finns andra som har det såhär och kämpar. Det känns som mitt andra hem, och har liksom varit som en trygghet för mig. Jag har åkt dit 2-3 gånger i veckan! Och plötsligt så poff, inget mer. Ja, det känns tomt, och jag har separationsångest. Det liknar faktiskt lite känslan av att göra slut med någon, samma sorgeprocess och tomhet, fast inte alls så långt ut på skalan då, men fortfarande lite samma känslor.
Och det har känts så bra att kunna prata med någon om eksemet och hur det går, och att åka dit och känna att jag faktiskg GÖR något åt eksemet, att det inte bara är hopplöst, det har känts som en tröst. Nu då? Vad händer nu? Allt händer på en gång. Kanske är det meningen, att jag ska frigöra mig helt och se att jag faktiskt KAN stå på egna ben. Min fobi har ju tryckt ner mig så mycket att jag inte tror att jag klarar någonting själv. Men mer och mer nu efter att jag och min pojkvän gjorde slut så upptäcker jag att jag faktiskt klarar mig, livet rullar vidare, det har gått över en månad nu och jag har varken dött eller spytt än, och inte haft särskilt mycket mer ångest än innan (fobirelaterad ångest alltså). VÄLDIGT nyttigt för mig att få se att jag klarar mer än jag tror.
Jag klarar det här också, det vet jag, det känns bara lite vingligt och läskigt att plötsligt börja gå igen. Men se upp, för rätt som det är börjar jag springa istället! Det här är en spännande resa. Wow, tänk om jag faktiskt skulle visa mig vara frisk från borrelian också och kan sluta med medicinerna.... så långt ska jag inte tänka, men jag har den senaste tiden känt ett hopp inom mig, och någonting mer som säger att ja, det skulle faktiskt kunna vara så. Iiiiih, spännande. Och jag hoppas. Den här det-kommer-att-bli-bra-hoppkänslan inom mig är SÅ härlig, jag väljer att hålla fast vid den.
Kram till er alla där ute, det jobbiga är inte jobbigt för evigt, det finns en vändpunkt, våga tro på det.
Läkemedelsverket hindrar naturliga hjälpmedel
Visst gör de mycket bra, men så länge de tjänar på det (så känns det i alla fall). Vad gäller borrelian är detta ett jättestort problem och anledning till att jag inte får den hjälp jag behöver. Jag har tänkt förklara det mer ingående en dag, när jag orkar, när jag är tillräckligt frisk.
Vad som gjorde mig upprörd nu var inte något med borrelian, utan har med mitt atopiska eksem att göra!
Jag har testat ALLT som erbjuds från sjukhuset för eksemet. Ingenting fungerar. Visst, kortison dämpar, men gör det tre gånger värre så fort man försöker trappa ut på det och i det långa loppet tunnar det ut huden så att man får värre problem.
Jag smörjer med massa mjukgörande, men har nu börjat sluta smörja mig med sådant jag kan få utskrivet på recept eftersom jag upptäckt att de tydligen inte är så bra :/
I alla fall, när jag läste omkring lite på internet idag om extremt torr hud så hittade jag ett tips om en kräm som heter "A-Creme". Jag sökte vidare på det och kom till hemsidan som säljer denna kräm (http://www.a-creme.com) där jag fann en förklaring och ursäkt till varför de inte sprider budskapet om att denna krämen hjälper atopiker: "1997 kom ett meddelande ifrån läkemedelsverket och socialstyrelsen om att vi inte fick använda oss av ordet eksem i samband med marknadsföring. Man hänvisade till att detta var innebörden av nya direktiv inom EU och att det strider mot läkemedelslagen. De enda som från nu och framåt fick använda ordet eksem var läkemedelsbolagen och de produkter som var registrerade som Läkemedel". GALET. Så det här företaget som säljer A-Cremen får inte marknadsföra att den hjälper för personer med torrt eksem eftersom det inte klassas som ett läkemedel. Det är sådana här saker som gör att man missar fullgoda naturliga behandlingar och istället får stoppa i sig/smörja sig osv med kemikalier.
Och anledningen till att jag inte kan få recept på de krämer jag nu använder, så att de går under högkostnadsskyddet (det blir väldigt dyrt i längden kan jag tala om! Med tanke på hur mycket kräm jag använder..), är för att de inte innehåller någon läkemedelsklassad substans. Det spelar alltså ingen roll vad som är bäst för mig och kan få mig att må bra, utan vad läkemedelsbolag/läkemedelsverket (blandar ihop dem) kan tjäna pengar på :(
Läs inlägget som citatet ovan är taget ur i sin helhet: http://www.a-creme.com/index.php/om-a-creme/laes-om-a-creme/om-a-creme/135-eksem
levande död
Mitt liv är kaos kaos kaos, jag har ingenting som är stabilt, ingen trygghet, allt är bara ovisst och jag mår värre än skit. Vet inte vad jag ska ta mig till, jag går sönder, mitt liv faller i bitar, små små, så att jag inte vet hur jag någonsin ska få ihop det igen. Kaos. hur blev det såhär.... rädda mig
Lite mer levande
Eftersom jag låg helt utslagen i soffan hela fredagen så var min pojkvän så snäll att han slank in på apoteket och köpte en kräm som mammas jobbarkompis rekommenderat, "mjukgörande hudkräm" från ACO.
Jag började använda den på en gång, och kände genast skillnad i att den inte gjorde så ont att smörja in mig med - jag grät inte för en gångs skull! Bara det var ju en vinst.
Jag var i torsdags på en akuttid hos en hudläkare. Jag cyklade dit och blev genomsvettig vilket gjorde att det kliade extremt. När man inte får sova ordentligt om nätterna och allt bara känns hopplöst så är man inte långt ifrån gråt någon gång kan jag säga, och det blev droppen. Att sitta i väntrummet och riva sönder kroppen som om man hade loppor och se helt förfärlig ut är inte så kul, så till råga på det började jag böla. Och det slutade inte svämma över i mina tårkanaler så när jag träffade läkaren, som hade med sig två läkarstuderande unga killar, så strömmade tårarna ner. Jag behövde inte förklara hur uppgifen jag var.
Jag tror att läkarna blir bättre när de har med sig läkarstudenter, så därför tyckte jag det var okej. Jag har träffat den här läkaren innan, och han var väl inte min favorit, men den här gången gick det bra. Han sa att han trodde att jag har svamp i ansiktet (mysigt värre! Vill ni smaka?) så han skrev ut en svampmedicin. Probemet uppstod när jag fick höra att det var en kapsel! Jag vet att jag inte kan svälja så stora grejer, jag har ju försökt under hela min borreliabehandling att svälja tabletter hit och dit men fått dela/krossa de större. När jag berättade att jag inte kunde svälja sa han bara "om du kan med att sitta och gråta för tre vuxna karlar så kan väl att svälja en kapsel inte vara något problem". Jotack, där var anledningen till att han inte var min favorit... SUCK vad vissa har svårt att förstå att någonting kan vara jobbigt bortom en ångestgräns man inte bara kan rycka på axlarna åt.
Jag har väldigt svårt att avgöra vad det är som har hjälpt, men något har hjälpt och det är huvudsaken! Eksemet blev redan efter att jag smörjt in mig med den nya krämen lite bättre, och på lördagen såg eksemet väldigt bra ut i jämförelse med dagen innan! Inte alls lika rödflammigt, mest bara otroligt torrt. Så, jag fortsätter smörja mig med ACO-krämen, och på fredag blir det svampmedicin igen (ska ta den en gång i vecka i fyra veckor). Hoppas hoppas att det här kan göra att det vänder och går åt rätt håll så att jag får börja sova ordentligt om nätterna och inte är lika irriterad. Hoppas!
Svammel
ge mig vila
Mitt eksem är som värst på halsen, nacken/ryggen och i ansiktet och
Förbannade eksem!!!a
Främling, varför är du så arg?
Jag känner inte igen mig själv!! Jag har så mycket ilska i mig, mot allt och alla, och jag vet inte varför! Och jag bryter ihop hela tiden, gråter och gråter, vill bara lägga mig på golvet och skrika allt jag har, allt känns hopplöst. Jag känner mig så hemsk, mot alla runtomkring mig, och jag försöker styra över de här konstiga humörförändringarna jag fått på senaste tiden, men det går inte! Och jag blir räddare och räddare... vågar snart inte göra någonting, och får ångest av allt. Och eksemet blir värre och värre - vad är det som händer!?! Jag som trodde att det gick åt rätt håll... kanske måste allt bli sämre innan det blir bättre?
Jag är helt förstörd. Hela jag är kaos, och jag skapar kaos, för alla andra, det får mig att må väldigt dåligt. Jag vill inte att det ska gå ut över andra, men det gör det verkligen, hela tiden.
Varför klarar inte jag de sakerna som alla andra klarar utan problem? Saker som inte ens rör dem i ryggen (eller hur man nu säger) är gigantiska berg jag måste bestiga. Är det därför jag är fylld av så mycket hat? För att jag är SÅ trött på att kämpa med allt hela tiden, att anstränga mig så för att hålla samma tempo som alla andra, vara lika glad, vara med utan att flåsa - fastän jag kanske gått dubbelt så långt? Är det för att jag undermedvetet är avundsjuk på dem, för att deras liv verkar vara så lätta (jag vet att det inte är så, det är bara som det ser ut på ytan, alla har vi något att kämpa med, men mina känslor verkar inte inse att det är en yta! Varför ska jag vara så känslosam och tänka med känslorna?!)?
Jag är verkligen uppgiven. Vad ska jag ta mig till för att ta mig ur det här!! Jag hoppas innerligt att jag om ett år kan skriva att jag mår SÅ mycket bättre, och har smarta tips och råd på hur jag gjorde för att ta mig ur det här. För just nu är jag bara helt rådlös, vilsen och ensam. Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen, den där glada aktiva tjejen som jag vet är jag egentligen. Eller? Har jag förändrats? Har allt jag gått igenom gjort mig grå och hålögd, till en riktig surtant? Jag vägrar tro det, för jag känner mig inte hemma i det här, trivs inte. Det är som om ett monster bosattt sig i mig och styr min kropp och mina känslor, och mitt jag sitter någonstans där inne, för kraftlös för att ta över - men jag finns där inne! Det är inte kört, jag har inte helt förändrats till monstret än. Men vad ska jag göra för att lyckas ta tillbaka min kropp igen? Innan det är för sent...
Kliar sönder mig igen
Jag hatar att vakna på natten av att jag kliat så hårt att det börjar blöda eller gör så ont att jag inte kan ligga där jag har kliat. Och oftast är jag också alldeles genomsvettig när jag vaknar - vilket gör att det kliar något extremt. Att ligga vaken och bara torteras sådär av kliandet när man är jättetrött är inte alls kul.
Fy, när jag smörjer in mig så vill jag bara skrika, det gör så ont, som att hälla sprit i öppna sår. Vad ska man göra för att bli av med skiten!?
Deppa mig hit och deppa mig dit
Tallrikarna hopar sig runtomkring mig - jag orkar inte bära ut dem till köket ens - och kaoset i huvudet växer i takt med att jag blundar för till och med de minsta sakerna jag behöver ta tag i. Jag vill krypa ur mig själv, för jag blir skrämmd av all negativ energi som finns i mig, som egentligen inte är jag!! Vart är jag!? Jag vill skrika, gråta, bara ligga i sängen hela dagen - allt känns så svart och hopplöst. Jag blir fylld av en ångest som äter upp mig innifrån, inte som den ångest man får när man har panik, nej, en mörk dyster ångest som liksom kväver en från alla glada känslor och gör en likgilltig för omvärlden.
Jag blir så skrämd av mig själv!! Hur kan man bli så fullkomligt uppslukad av allt det här negativa, utan att egentligen ens ha anledning att må dåligt!?! Jag vet verkligne inte varför jag halkar ner SÅ djupt, så fort, och det händer oftare och oftare. Jag förstår inte. Det är inte jag, varför händer det? Jag kan verkligen inte kontrollera det heller. Fastän jag försöker tänka positivt och "rycka upp mig själv" så räcker det liksom inte, jag tappar greppet. VARFÖR blir jag så otroligt deppig så plötsligt? Precis som om någon släcker ljuset och det blir bäcksvart. Visst, jag har borrelian, min förbannade fobi, och eksemet som gör mig upp över öronen tokig och ledsen in i själen (mitt ansikte trillar bort, jag känner mig äcklig, och min kropp är ständigt på hekspänn) - men jag har ju så mycket positivt i mitt liv också! Vart försvinner allt det under de här perioderna?
Det är verkligen ett mysterie för mig hur jag kan bli så "bortkopplad" från mig själv och bara gå in i alla de där mörka tankarna och hopplösheten. Det händer varje dag nu. Flera gånger varje dag den senaste veckan.... och jag vill få ett stopp för det snabbast möjligast.
Det värsta är att jag tror att det innebär att börja med den nya antibiotikan jag har fått... men det gör mig SÅ stressad och rädd, jag vågar inte börja. Det ger mig sån ångest, och är en av anleningarna till att jag försöker stänga av verkligheten och fly, jag VILL INTE att det ska bli som förra gången. Fy. Det slår knut på mig själv det här dilemmat. Om jag bara förmådde mig själv att börja med medicinen! :( Och så jag anklagar mig själv för att jag inte gör det. Känner mig så fruktansvärt dålig.
Jaja, nog med klagande och negativism. På torsdag ska jag till en psykolog/kurator/någonting och prata. Får väl se hur det går...
Rullgardinen på halv stång
Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vill inte bli deprimerad!! Jag är så rädd för att trilla ner i det där svarta hålet av hopplöshet. För jag vet att det är ett hål fullt av lögner - det finns alltid hopp, men det känns inte så när man är där nere och inte ser någon väg upp, inte ser något över huvud taget.
Att vara depprimerad är verkligen... obeskrivligt tungt, det känns som om varje liten fjäderlätt börda man bär på är tung som bly och som om någonting äter upp en innifrån - käkar upp alla positiva känslor och man blir likgilltig inför det mesta. Jag ryser, deppression är farligt, för man är inte sig själv när man är deprimmerad, man tänker inte klart. Jag är rädd för att bli deprimerad, för jag är rädd för de tankarna som nästan kväver en när deppigheten tar makten - tankar som inte är mina, men som tar över hela mitt väsen.
Fy. Jag vet inte ifall min deppighet kommer sig av att borrelian blir värre (många symtom kommer tillbaka mer och mer, jag vet att jag går på en för låg dos antibiotika och att det antagligen är därför, men jag orkar verkligen inte ta fighten med mig själv att ta en till antibiotika...jag orkar inte med biverkningarna, och att det ska bli så som det blivit de två senaste gångerna), eller om det är något annat som spökar, ifall det är eksemet som gör mig såhär håglös. Men eksemet beror med högsta sannolikhet på borrelian av något slag,att den aktiverar eksemet, för eksemet följer alla andra symtom hack i häl. Men oavsett varför så vet jag att jag blir otroligt nedstämd av allt kliande, det tar SÅ mycket mental energi som jag inte ens tänker på att det tar. HELA tiden går det klisignaler till hjärnan, vilket stör den normala verksamheten där uppe (okejdå, såvärst normal är den väl kanske inte ändå ;P), och kliar jag inte så fullständigt exploderar jag av irritation! Fy vad trött jag är på att vara konstant irriterad och trött och at min beslutsfattningsförmåga och ta-tag-i-saker-förmåga blir mindre och mindre.
Dessutom har jag nu gått och dragit på mig något mycket onödigt! Jag har börjat få en väldig massa ångest av att äta med folk. Jag klarar inte av att äta när folk tittar på! VART kom det ifrån plötsligt?
Jag mår ju ofta illa när jag äter, och har tre gånger den senaste tiden fått extrema blixtpanikattacker just när jag ätit, då det verkligen har kännts som om jag skulle spy där och då. Antagligen har det med det att göra, men usch, jag vill verkligen inte bli rädd för en till sak. Jag kämpar fortfarande med att försöka lära tillbaka hjärnan att skolan inte är farlig, att jag inte behöver få panik och känna mig instängd i klassrummet (denna nya ångest kom då jag åt flagyltabletten. Otäckt).
Åh, jag saknar verkligen att blogga! Men eftersom bara att svara på ett litet sms känns nästan övermäktigt stundom så har jag liksom inte riktigt den orken. Allt känns så omständigt, och som skyhöga krav. Fastän jag knappt har något krav på mig alls egentligen...
Nu är jag väldigt trött och ska sova. Hoppas det inte dröjer allt för lång tid tills nästa gång jag orkar sätta mig ner och skriva här på bloggen. Ta hand om er! Och kom ihåg att även i det svartaste mörkret finns det hopp, ge aldrig upp. Kram
Neeej!
Jag blir tokig! Exploderar.... vill skrika, eller riva sönder mitt ansikte. Det brinner.
I morse vaknade jag och upptäckte att eksemet kommit tillbaka, bara sådär, över en natt. Varför!?!
Det har varit så lugnt och skönt sedan jag började med antibiotikan (mot borrelia), visst, det har kliat lite, men inte så farligt. Varför kommer det plötsligt tillbaka? Jag förstår ingenting. Jag är så hemskt ledsen. Jag började gråta när jag kollade mig i spegeln i morse, jag vill inte se ut såhär igen. Det ha varit så skönt att se "normal" ut, att ha finare hy än jag haft på länge(!), och att faktiskt kunna titta sig i spegeln och tänka positivt om sig själv. Att slippa se ett inflammerat eksemansikte stirra tillbaka med ledsna ögon.
Jag försöker tänka igenom vad jag gjort de senaste dagarna, har jag gjort något som kunnat leda till det här? Jag kan inte komma på något.
Varför...!?
Jag blir så äckligt irriterad när det kliar såhär mycket, för det är allt man kan tänka på. Allt man gör störs av det frustrerande kliandet som ständigt påkallar ens uppmärksamhet. Under skrivande stund får jag avbryta ungefär en gång varannan mening för att klia. Det gör mig tokig, man kan inte koncentrera sig. Jag vill inte vara såhär irriterad, det känns så hemskt att det går ut över till exempel min pojkvän och mamma. Jag vill inte, vill inte, vill inte, men eksemet gör mig till en häxa, kroppen blir superstressad och på helspänn och får min hjärna att bli överhettad. Ansiktet brinner ju! Tillslut exploderar jag.
Det här är INTE kul. Varför börjar det igen, varför!
Ansiktet trillar av...
Envisa eksem!
Jag har precis smort in mig. Det svider, det kliar, jag vet inte vart jag ska ta vägen, snart blir jag tokig. Jag vill krypa ur mig själv, bort från min kropp, den plågar mig, det är tortyr.
Så känns det.
Jag har eksem över hela kroppen och det känns. Det känns så mycket att jag bara vill ställa mig och skrika av frustration. Bara när jag skrivit det här har jag fått avbryta mig flera gånger för att det kliar. Tankarna hinner inte över till andra sidan, för där någonstans på vägen kommer en kliimpuls i vägen och gör att systemet måste startas om. Det är enormt frustrerande!
Jag vill inte vara irriterad och trött, men det är jag, och egentligen är det inte särskilt konstigt. Kroppen och psyket är på helspänn (jo, såklart pga fobin, men det är inte den jag syftar på nu), försöker tolka alla impulser från nerverna. Det skickas hela tiden signaler till hjärnan m att det kliar någonstans - vilket får kroppen att spänna sig och tankarna att avbrytas. Tillslut kliar jag på rutin, utan att tänka, och det är inte bra, då blir eksemet ännu värre eftersom jag då kliar alldeles för hårt - hjärnan är inte med och bromsar, jag kliar känslomässigt och då vill jag klösa sönder det där som irriterar. Tyvärr går inte det, det gör bara saken värre, men jag kan heller inte INTE klia, för helt seriöst, då går jag upp i taket, kliar jag inte kan jag inte fokusera för en sekund tillslut.
Det händer att jag måste gå iväg ibland för att klia, eksemet sitter inte bara på ställen man "kan" klia offentligt. Tyvärr har det satt sig mellan benen, och DET är inte roligt kan jag tala om för er. Hur kul är det att gå och klia sig där nere?
När jag sitter på föreläsningar och det är varmt så blir det olidligt, svett utlöser eksemet och mellan benen blir det tydligen svettigt och instängt (även om jag aldrig hade tänkt på det om det inte vore för att jag har eksem där och det börjar klia) vilket såklart då leder till enormt kli där nere - jag inser att det låter hemskt fel, inte sånt kli - och jag kan inte koncentrera mig.
Min hårbottnen kliar något extremt också, jag har sår där, det rinner plasma ur hårbotten på mig.
Jag vet, inget av det här är särskilt fräscht, men det är sanningen. Jag skriver det för att andra atopiker som hittar hit ska kunna läsa och se att de inte är ensamma om sina problem. Nej, det här är inget man direkt brukar pratar om, hur skulle det låta? "Hej, mitt namn är ... och jag har eksem mellan benen", det hade just varit en snygg icebreaker.
Det är mycket man kan lida av i tysthet, utan att någon runtomkring en har en aning om att man lider, för det syns ju inte. Eksemet är faktiskt en sak som dock kan synas att man lider av, när det blossar upp riktigt, men det är nog så jobbigt när det inte syns också, utan bara känns - det där eländiga kliandet! Jag hade typ hellre sett ut som en utomjordning med eksemet synligt men att det inte skulle klia (då förstår folk att det är jobbigt, att man mår dåligt) än att det är osynligt och kliar som sjutton (och alla undrar varför man är så lättirriterad, om de bara visste!), nästan - det är faktiskt inte kul att se ut som en utomjordning om man inte är en.
Att vakna på natten av att man river sig så hårt i hårbottnen att det börjar blöda är inte jättekul det heller... behöver inte eksemet också sova? Räcker det inte med att störa mig på dagen, på föreläsningar, ja överallt, måste det väcka mig på natten, bara för att säga "hej, här är jag, jag finns... skulle bara påminna dig om att jag inte överger dig..." eh... jotack, som att jag inte redan vet det liksom.
Varannan natt ungefär sover jag med en handduk på kudden för att inte kleta ner den med krämer som jag kletar in hela mig med för att försöka skrämma iväg eksemet. Tyvärr är det inte så lättskrämt. Ett och ett halvt år har gått nu sen jag blev med eksem, inga nio månader här inte. Det hade räckt mer än väl med nio månader.
Så... vad händer? Jag är stammis på hudavdelningen på sjukhuset, ett tag kände de till och med igen min röst på telefon. Ska man skratta eller gråta? Det värsta är att de inte kan hjälpa mig mer. Jag har fått bada i kaliumpermanganatlösning (helt lila vätska, men man blev brun av det... dessvärre naglarna också ;P) och sola (ja, tips för alla som inte vill använda brun utan sol eller betala för att gå till solarier, skaffa lite eksem så får ni värsta brunkurerna. Visst låter det bra...? Kanske låter det bra om du är tillräckligt blåst. Varning för er som faktiskt började fundera på hur man kan skaffa eksem: jag skulle inte rekommendera det, det är inte värt biverkningarna).
Badet fungerade som sagt inte, och solningen gav mig soleksem, yaay. De behandlingarna, som brukade fungera för nästan alla deras patienter, bet minsann inte på mig (varför är jag inte förvånad?). Krämerna har hållit eksemet i schack, men inte mer än så. Det har legat på en hanterbar nivå sedan i vintras, men nu det senaste har det börjat bli värre, vilket gör mig väldigt orolig. Jag fixar inte att det blir värre! Vad ska jag ta mig till? Jag är helt utelämnad åt hoppet om att det mirakulöst ska bli bättre...
Jag ska till sjukhuset på fredag, hudavdelningen, vi får väl se vad de säger.
Det var väl allt från eksemuppdateringen för den här gången! Samma tid, samma kanal någon annan gång. Tjabba!
Krock
Nej, jag har inte haft uppkörning och krockat, det handlar om en annan krock.
Det jag upptäckte var värst med att gå ut och springa var - utöver ångesten, träningsvärken och att få håll - att det kliade något extremt!! Jag tänkte på det lite smått innan jag gav mig ut, att mitt eksem kanske skulle reagera på det, för det är därför jag inte har tränat såvärst mycket på sista tiden, men så tänkte jag att det kanske inte var så längre. Oj, jag hade glömt hur hemskt det var att bli svettig! GALET. Hela kroppen kliade så jag höll på att bli tokig, dumma eksem. Och inte kunde jag duscha bort svetten heller eftersom jag inte "får" dusha så ofta eftersom det torkar ut huden och får det att klia massa.
Där krockade det verkligen, jag kan alltså inte utföra min hemuppgift ordentligt för att jag får eksem avden... jag säger då det, alltid är det något.
Det mitt eksem och fobin har gemensamt är att de ställer till det hemskt mycket för mig mest hela tiden, och ingen utifrån kan se hur mycket de påverkar mig. Tänk er att ni skulle ha myggbett över hela kroppen, och det hjälper inte hur mycket ni än kliar eller inte kliar på dem, de försvinner inte, och de slutar inte klia. Tillslut blir man galen, jätteirriterad. Det är hemskt.
Jag smörjer in mig iprincip varje kväll för att minska på eksemen, men ändå försvinner inte kliandet (en del ja, men inte helt). Det där med att smörja in sig blir också ett jobbigt moment i vardagen, jag hatar att vara kladdig. Att resa eller sova över hos någon är väldigt jobbigt eftersom jag måste torka efter att ha smort in mig, vilket jag helst gör naken, och det tar kanske en halvtimma innan jag kan sätta på mig något. Hur kul är det att vara instängd på toan i en halvtimma för att sitta där och torka? Eh, inte såvärst. Jag har löst det så att jag har ett torknattlinne som får bli kladdigt, men det är fortfarande klibbit och jobbigt.
Men alla kämpar ju med något! Jag tycker bara att antingen fobin eller eksemet (som är kroniskt) hade räckt, men nu är det som det är och jag får bara försöka acceptera det. Jag får vara glad för det jag kan, till exempel så är jag glad för att det inte syns så mycket längre. Förra året såg det ut som om jag trillat ner i en nässelbuske eller hade någon jätteläskig hudsjukdom i ansiktet (lagom till studenten :P). Men allt har sina för och nackdelar, då förstod folk hur jobbigt det var, när det inte syns så förstår inte folk.
Nu har jag precis suttit och torkat efter att ha duschat (varje gång jag kommer i kontakt med vatten så måste jag smörja in mig med mjukgörande kräm), man lär sig att leva med vissa saker (vilket inte betyder att de inte är jobbiga), man har inget annat val. NU ska jag iväg till mina kompisar :)
Soleksem och sjukhusstammis
Igår var jag på sjukhuset igen. Jag vet, jag är stammis där. Det kunde jag aldrig drömma om när jag var yngre, och skiträdd för att komma i närheten av ett sjukhus (jag var ju rädd för sjukhus eftersom det kunde finnas folk som var magsjuka/spydde där inne och skulle smitta mig med detta. Et hus fullt med massa sjuka människor liksom! Skräck). Mamma sa till mig att jag säkert skulle bli läkare när jag blev stor och jobba på ett sjukhus, att min rädsla för sjukhuset skulle vändas till ett intresse. Jag stirrade bara förskräckt på henne när hon sa så och tyckte att hon var helt konstig som kunde tro något sådant. Men vet ni, jag ska utbilda mig till biomedicinsk analytiker till hösten (det är inte helt säkert att jag blir det i slutendan, men jag ska ge det en chans), det vill säga jag kommer antagligen att jobba på ett sjukhus. Mamma hade en poäng i det hon sa - som vanligt ;)
I alla fall, jag var på sjukhuset för att besöka hudkliniken den här gången eftersom mitt eksem har börjat bli värre igen. Det har hållit sig ganska lugnt under våren (YES :D), men nu har det som sagt börjat bli värre igen. För en vecka sedan såg jag ut som om jag trillat ner i en bränneselbuske med ansiktet först ungefär. Det kändes precis så också. Så jag ringde till hud och fick en tid, problemet var bara att det hunnit "sjunka undan" innan jag kom dit. Jag själv misstänkte det, men det var fortfarande jobbigt att få höra att jag antagligen har soleksem. Det vill säga jag "tål inte" solen! Jag kan ju vara i solen och så, den "allergiska reaktionen" är inte livsfarlig liksom, det som händer är att jag får ett väldigt irriterat och hemskt eksem av att vistas i solen, men det är nog så jobbigt kan jag tala om för er. Det är precis som med fobin, folk förstår inte hur mycket det faktiskt påverkar en. Det gör att jag inte kan tänka ordentligt, eftersom jag alltid blir avbruten av impulsen "det kliar", och det är väldigt frustrerande. Att det kliar konstant gör också att jag blir väldigt irriterad, vilket såklart påverkar mitt liv, särskilt min pojkvän, hur kul är det att hela tiden vara irriterad?
Men i alla fall så frågade jag sjuksköterskan ifall mina svullna lymfkörtlar (ljumskarna, till vänster på halsen och ovanför nyckelbenet, under käken och i nacken) är svullna på grund av eksemet, och det sa hon - till min förvåning - att de inte var, för mitt eksem var inte infekterat eller så. Och det har det inte varit under hela våren, alltså är det inte därför jag haft förstorade lymfkörtlar, men det var ju vad de sa på vårdcentralen, att det var eksemets fel. Vem vet bäst av dem? Hur ska jag veta? Det är så hemskt jobbigt att man inte känner att man kan lita på vad de säger till en. Är jag bara hypokondrisk eller är det något fel på mig på riktigt?
Jag förklarade för henne att de inte lyssnar på vårdcentralen, och att även min cysta (innan de visste att det var en cysta) blev bortförklarad med att "du har nog ont i magen för att du är stressad av eksemet och sådant". Varför ska det vara så? Bara för att jag har eksem, eller en fobi, så betyder det inte att ALLT har med det att göra, men det är vad jag får höra hela tiden, tillslut tror jag på det. Undrar vad som hade hänt om jag trots allt inte lyssnat på min magkänsla - som värkte - och inte gått och kollat upp en gång till varför jag hade ont i magen, då hade jag inte upptäckt cystan. Usch...
Men den här sjuksköterskan lyssnade faktiskt på mig och idag ringde hon och hade ordnat en läkartid till mig på måndag (det är egentligen flera veckors kö, särskilt såhär på sommaren). Det som oroade henne var att ingen riktigt kollat upp lymfkörtlarna och att jag är så enormt trött hela tiden, plus att jag sa att jag har några kliande födelsemärken (annars hade jag nog inte fått en tid hos en hudläkare hehe). Så, på måndag bär det av till sjukhuset, igen...
Antagligen säger de att jag är frisk som en nötkärna, ha.
dumma eksem
Jag blir så trött på mitt eksem. Det kliar som in i bomben och jag blir så irriterad. Sen blir jag ledsen på mig själv eftersom jag blir irriterad, utan anledning (även om jag ju har en anledning, men ändå). Det kliar utan att jag hittar var det kliar, så hur mycket jag än river o sliter i min hud så hjälper det inte och det är så hemskt frustrerande!
men det verkar i alla fall inte vara mjölken som är problemet, för nu har jag ätit mjölk i ca en månad och det har inte varit någon speciell skillnad från när jag inte åt någon mjölk alls. Det är i alla fall positivt, att jag kan fortsätta käka massa choklad!
Något som är helt klart är i alla fall att eksemet är stressrelaterat! Så fort jag är extra orolig eller stressad över något så blommar det upp. Ingen jättebra kombination med min fobi måste jag säga, eftersom jag är ganska orolig mest hela tiden til följd av fobin.
Ahoouhhauh... ja, jag är trött på att det kliar hela tiden. Det tar mängder med energi, och det känns väldigt jobbigt att gå omkring och vara irriterad utan att jag egentligen är irriterad eller hur man ska säga.
Fast... där ljög jag ju, för jag är irriterad på eksemet, att det aldrig slutar klia! Men det har varit ganska lugnt ett tag nu, det är jag tacksam för. Men usch, det värsta är att det kliar som mest på ett privat ställe, där man inte direkt kan gå omkring och klia sig!
Jahapp, det här var ett litet trevligt inlägg från mig, ehe. Okej, jag ska åtminstone försöka tänka positivt: det kliar i alla fall inte ÖVERALLT, och eksemet syns knappt längre (fastän det kliar så mycket, det är lite konstigt).
Hoppas att ni är klifria och får en trevlig kväll. Det är verkligen vår nu, i alla fall här! :)
