Soleksem och sjukhusstammis
Igår var jag på sjukhuset igen. Jag vet, jag är stammis där. Det kunde jag aldrig drömma om när jag var yngre, och skiträdd för att komma i närheten av ett sjukhus (jag var ju rädd för sjukhus eftersom det kunde finnas folk som var magsjuka/spydde där inne och skulle smitta mig med detta. Et hus fullt med massa sjuka människor liksom! Skräck). Mamma sa till mig att jag säkert skulle bli läkare när jag blev stor och jobba på ett sjukhus, att min rädsla för sjukhuset skulle vändas till ett intresse. Jag stirrade bara förskräckt på henne när hon sa så och tyckte att hon var helt konstig som kunde tro något sådant. Men vet ni, jag ska utbilda mig till biomedicinsk analytiker till hösten (det är inte helt säkert att jag blir det i slutendan, men jag ska ge det en chans), det vill säga jag kommer antagligen att jobba på ett sjukhus. Mamma hade en poäng i det hon sa - som vanligt ;)
I alla fall, jag var på sjukhuset för att besöka hudkliniken den här gången eftersom mitt eksem har börjat bli värre igen. Det har hållit sig ganska lugnt under våren (YES :D), men nu har det som sagt börjat bli värre igen. För en vecka sedan såg jag ut som om jag trillat ner i en bränneselbuske med ansiktet först ungefär. Det kändes precis så också. Så jag ringde till hud och fick en tid, problemet var bara att det hunnit "sjunka undan" innan jag kom dit. Jag själv misstänkte det, men det var fortfarande jobbigt att få höra att jag antagligen har soleksem. Det vill säga jag "tål inte" solen! Jag kan ju vara i solen och så, den "allergiska reaktionen" är inte livsfarlig liksom, det som händer är att jag får ett väldigt irriterat och hemskt eksem av att vistas i solen, men det är nog så jobbigt kan jag tala om för er. Det är precis som med fobin, folk förstår inte hur mycket det faktiskt påverkar en. Det gör att jag inte kan tänka ordentligt, eftersom jag alltid blir avbruten av impulsen "det kliar", och det är väldigt frustrerande. Att det kliar konstant gör också att jag blir väldigt irriterad, vilket såklart påverkar mitt liv, särskilt min pojkvän, hur kul är det att hela tiden vara irriterad?
Men i alla fall så frågade jag sjuksköterskan ifall mina svullna lymfkörtlar (ljumskarna, till vänster på halsen och ovanför nyckelbenet, under käken och i nacken) är svullna på grund av eksemet, och det sa hon - till min förvåning - att de inte var, för mitt eksem var inte infekterat eller så. Och det har det inte varit under hela våren, alltså är det inte därför jag haft förstorade lymfkörtlar, men det var ju vad de sa på vårdcentralen, att det var eksemets fel. Vem vet bäst av dem? Hur ska jag veta? Det är så hemskt jobbigt att man inte känner att man kan lita på vad de säger till en. Är jag bara hypokondrisk eller är det något fel på mig på riktigt?
Jag förklarade för henne att de inte lyssnar på vårdcentralen, och att även min cysta (innan de visste att det var en cysta) blev bortförklarad med att "du har nog ont i magen för att du är stressad av eksemet och sådant". Varför ska det vara så? Bara för att jag har eksem, eller en fobi, så betyder det inte att ALLT har med det att göra, men det är vad jag får höra hela tiden, tillslut tror jag på det. Undrar vad som hade hänt om jag trots allt inte lyssnat på min magkänsla - som värkte - och inte gått och kollat upp en gång till varför jag hade ont i magen, då hade jag inte upptäckt cystan. Usch...
Men den här sjuksköterskan lyssnade faktiskt på mig och idag ringde hon och hade ordnat en läkartid till mig på måndag (det är egentligen flera veckors kö, särskilt såhär på sommaren). Det som oroade henne var att ingen riktigt kollat upp lymfkörtlarna och att jag är så enormt trött hela tiden, plus att jag sa att jag har några kliande födelsemärken (annars hade jag nog inte fått en tid hos en hudläkare hehe). Så, på måndag bär det av till sjukhuset, igen...
Antagligen säger de att jag är frisk som en nötkärna, ha.
