Att leva med oro

 

 

Jag kommer aldrig kunna tacka dig för allt du gör mamma. 
Vad hade jag gjort utan dig?

Idag gick jag inte till skolan, för jag vaknade halv sex efter en mardröm där en person sa att det var många (som jag kände) som hade spytt. Jag vaknade upp och kände mig väldigt olustig i hela kroppen, var alldeles för varm, och hade superont i magen. Jag kunde inte somna om, hade bara så ont och det kändes som om jag hade en stenklump i magen, den gick att flytta på. Det gav mig såklart panik, eftersom det var så min lillebror beskrev att det kändes då han var magsjuk i julas.

Jag ringde mamma, mitt i natten, fy vad dåligt samvete jag får för att jag låter min fobi gå ut över henne så mycket, men när jag har sådan panik så att jag tror att jag ska bli galen/spy/"dö" (jag tror aldrig att jag ska dö, men ångesten tror det) så vet jag bara inte vad jag ska ta mig till och allting handlar om mig och min fobi då, att jag ska bli lugn: och det enda som lugnar mig när jag är sådär RIKTIGT panikslagen är att prata med mamma, hon kan få ner mig på jorden igen och sakta men säkert få tillbaka lite av min logik. TACK mamma för att du ställer upp så mycket för mig, jag vet inte vad jag hade gjort utan dig, det betyder något otroligt mycket. Jag önskar bara att jag kunde trolla bort den här fobin och paniken, eller åtminstone att jag skulle lyckas behålla problemet för mig själv, så att du inte skulle behöva må dåligt över det. Men just nu är läget som det är, och den hjälp jag får från dig är ovärderlig! ♥

I alla fall så lyckades jag tillslut somna om och bestämde mig för att inte gå till skolan eftersom jag hade så ont i magen och inte fått sova särskilt bra. Nu känner jag mig ganska nere - och det gör mig orolig - och som om jag har feber, är sådär överkänslig och känner mig liksom sjuk och svag i kroppen. Jag är inte sjuk (höhö, förutom borrelian och allt då!), men det känns precis som det: om det är borrelian eller behandlingen som gör det vet jag inte. Jag hoppas på att det är behandlingen som har effekt, och att kroppen då reagerar såhär.

 

Nu ska jag försöka plugga någon halvtimme, se om jag får in någonting i huvudet fastän jag känner mig såhär. Egentligen orkar jag inte (fy vad trött jag är på att säga att jag inte orkar och att jag mår dåligt! Jag vill inte låta så negativ!), men får försöka, för att jag brukar må så mycket bättre när jag känner mig nöjd med att jag har gjort någonting bra.