Att leva med oro

I morgon fyller jag år. Det känns jobbigt, allt är kaos. Var jag tvungen att fylla år just den här veckan? Det enda jag kan tänka på är att jag säkert kommer få resultaten från röntgen i morgon, på min födelsedag... då är det bäst att det är ett bra resultat.
Jag har ganska svårt för förändringar och vill att saker ska vara som de alltid har varit, därför känns det till exempel som om det inte kommer bli någon riktig födelsedag i år då jag inte kommer få någon sång och paket på sängen när jag vaknar. Att fylla tjugo är för mig något stort, det är liksom tjugo, trettio, fyrtio osv som är de födelsedagarna som ska firas lite extra, men jag har verkligen ingen ork att göra någonting. Ingen runtomkring mig har ork för det heller, och jag känner mig hemsk som fyller år. Hur kan man får dåligt samvete för att man FYLLER ÅR?! Det gör ju alla, och det är verkligen ingenting man kan rå för. Men likväl så har jag dåligt samvete, för att jag känner mig till besvär för andra. Och att få paket, det blir lite läskigt, för jag har ingen ork att uppbåda den entusiasm och tacksamhet som jag skulle vilja: tänk om folk tror att jag inte är tacksam för deras ansträngningar?
Jag har haft ångest inför min födelsedag en hel vecka, för jag vill inte bry mig, men jag bryr mig. Jag vill att det ska bli en trevlig dag med gratulationer (tänk om ingen kommer ihåg att jag fyller år!) men det stressar mig att jag bryr mig så mycket, för jag vet att jag kommer bli besviken eftersom jag är så otroligt känslig just så minsta lilla grej kommer få mig att bryta ihop och känna att det "blev fel" på min födelsedag. SO WHAT, egentligen, vad spelar det för roll? Varför lägger jag så stor vikt i det här med födelsedag? Är det för att jag är rädd för att inte känna mig omtyckt?
Varför kan jag inte bara inse att jag är omtyckt oavsett om min födelsedag blir bra eller inte. Och jag vill ju inte bry mig så mycket om hur det blir (inte ha ångest över att "det blir ingen födelsedag för ingen kommer sjunga för mig på sängen i år", och att det inte kommer gå till som det brukar), så varför kan jag inte bara bestämma mig för att inte bry mig?
Aah, jaja, jag börjar i alla fall - efter en veckas ångest - acceptera att min födelsedag får bli som den blir. Jag försöker ställa in mig på att det blir precis som en valig dag, lite för många "hoppas du får en UNDERBAR dag!" på facebook bara... Varför skriver man alltid så? Hur många har underbara födelsedagar hela tiden? Jag tror att det är fler personer som sitter och läser det där och känner sig nere, just för att de inte har någon superspeciell födelsedag, än som blir glada och känner "ja den här dagen var underbar, tack". Men det är väl ett sätt att visa omtanke, för man HOPPAS ju att personen i fråga ska få en bra dag. Frågan är bara varför det är så viktigt att ens födelsedag är så bra? Det skapar ju krav på att den SKA vara bra, om den inte är det då? Är det en misslyckad födelsedag?
Om man inte bryr sig så spelar det ingen roll egentligen.

Jag är helt slut, förra veckan var verkligen intensiv, så som ni ser har jag inte ens orkat blogga. Igår bestämde jag mig för att inte sätta någon väckarklocka, så jag sov till klockan ett idag (var ledig från skolan). Tyvärr så mår jag bara ännu värre om jag sover så länge (får alltid galet ont i huvudet och nacken och blir helt mossig i hjärnan), men jag hoppas att kroppen tyckte om det trots allt. Den ville ju sova så länge hehe.

Helgen var väldigt trevlig! Jag tycker verkligen om min pojkväns syskon, det är ett härligt gäng :) Fast det var ganska jobbigt att vara borta sådär med tanke på att jag inte äter gluten. Man måste vara så otroligt försiktig, och jag klarar inte av att vara till besvär så därför blev det att jag knappt åt någonting. Och eksemet är inte heller nådigt när jag är borta, att behöva smörja in sig på kvällarna och torka (vilket man helst vill göra typ naken) är krångligt. Men som sagt, det var en trevlig helg även om jag blev helt utmattad efteråt :)

Ps. HAHA, hjälp vad negativ jag låter med mitt födelsedagsprat. Jag försöker bara skriva av mig, förstår inte varför jag tar det så allvarligt! Kanske någon slags övergångsfas till att bli vuxen? Jag tror det. Födelsedagen var liksom helig när man var yngre, det sitter kvar lite, samtidigt som jag nu anses vara vuxen och då är födelsedagen inte lika speciell. Jag antar att det är någon slags förändringsångest och övergångsfasångest jag har, jag känner mig inte helt redo att bli vuxen - jag vill att livet ska vara lika magiskt som det var när man var liten. Vuxenjaget och barnjaget sliter i mig och det uppstår ångestblixtar.
Tjugo, hjälp, siffran säger att jag är vuxen. Jag trodde man kände sig äldre när man var tjugo, jag känner mig inte alls gammal, jag är ju bara barnet fortfarande!