Att leva med oro

Jag har en spyfobi och lider av ständig ångest och panikattacker. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär, och jag vet att jag gärna skulle vilja få veta hur andra som har det som jag lever sina liv. Så min tanke är att berätta lite om mitt liv, hur det är att leva med en fobi, oron, ångesten, paniken och allt annat som hör till så att den som är intresserad kan få ta del av det. Kanske någon som har det som jag, någon som känner någon som har det såhär eller någon som bara är nyfiken. Ni är välkomna att läsa allihop :) Det ska inte vara tabu att erkänna att man lider av ångest och panikattacker! Vi är många som gör det, och för mig är det en tröst att veta att jag inte är ensam. Vill du komma i kontakt med mig utanför bloggen? Då kan du skicka ett meddelande till: [email protected]

Frisörångest

Klipp, klipp! Tadá, nu var du flintis... :D 
Nejdå, riktigt så mycket tog hon inte.

Idag var jag hos frisören. Och ja, jag fick ångest och panik när jag var där, det börjar liksom bli en tradiotion, nästan som om jag tror att jag måste få det. Jag känner mig så instängd, man sitter där med ett skynke tight fastsnörpt runt halsen så att man knappt kan andas, och sen får man massa klet i håret (om man ska färga det då - annars hoppas jag inte man får något klet i håret!) och ska sitta så... länge. Då börjar tankarna: hur skulle det se ut om jag fick panik och var tvungen att rusa härifrån? Springa genom stan med massa klet och en mantel, hm, mindre lyckat. Eller tänk om jag skulle bli akutbajsenödig så att jag bara inte kunde hålla mig, vad pinsamt att fråga "ifall man får gå på toa", tillsammans med allt klet och hårtussar. Eller tänk om jag skulle vara smittad av magsjuka och det bryter ut just när jag sitter hos frisören!

Nej det vill man inte vara med om, och då sätter ångesten igång, just typiskt, och den gör det BARA för att retas för att den vet att man är så hemskans rädd för att den ska sätta igång eftersom det då är ett steg närmare till någon av de där knepiga situationerna som man helst inte vill hamna i.
Och ja, då sitter man där, och känner hur manteln snörps åt runt halsen och hur "fast" och "instängd" man är. Inte kul, men paniken går alltid över tillslut, och det är viktigt att komma ihåg. Fastän det känns som om man är på gränsen att bli tokig eller göra något galet så gör man ju aldrig det, panik är inte farligt och den går alltid över tillslut.

Jag försökte andas lugnt och sänkte ner axlarna (har liksom som ni förstår en tendens att spänna mig i hela kroppen när jag får ångest/panik) och försökte tänka på att jag inte är ensam om det jag känner, att det säkerligen finns fullt med personer som har panik när de sitter hos frisören, fast det syns inte på dem. Antagligen inte ens jag som också är en paniker skulle se ifall personen bredvid mig hade panik - även om det när man själv har det känns som om hela världen ser. Och OM jag nu skulle bli akutbajsenödig tex så är det nog inte första gången någon har frågat ifall de får gå på toa.
Det hjälpte faktiskt det där, och jag lyckades till och med njuta av hårtvättningen (åh, det är ju så skönt när de masserar hårbotten :D) och nu sitter jag här med min belöning för att jag klarade att bemästra paniken: en ny fräsch frisyr! 

Känner precis samma! Den där grejen som är runt halsen gör det inte precis bättre heller. Men så bra att det gick bra :D

haha, åh, du är så rolig. (alltså, missförstå mig rätt, inget roligt what so ever med din fobi!!) men att gå till frisören är ju en av de bästa stunderna. ;)

krammmm!

Hej jag trodde jag var ensam om det där jag är millimeter från panik varje gång djävligt obehagligt

Gammalt inlägg men jag måste bara säga hur mycket jag känner igen mig. Jag vågar inte gå till frisören pga att jag tror att jag ska bli akut kissnödig eller bajsnödig eller bara kräkas rakt ut. Har alla frisörer en toalett liksom, kan man fråga om man får låna den eller är et strängt förbjudet.



Istället för att ta itu med detta så skiter jag i att klippa mig. Jag skulle så gärna vilja, men jag kan verkligen inte gråter. Därför kändes det så mycket bättre när jag trillade in här och insåg att jag inte är ensam.