Att leva med oro

Jag har en spyfobi och lider av ständig ångest och panikattacker. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär, och jag vet att jag gärna skulle vilja få veta hur andra som har det som jag lever sina liv. Så min tanke är att berätta lite om mitt liv, hur det är att leva med en fobi, oron, ångesten, paniken och allt annat som hör till så att den som är intresserad kan få ta del av det. Kanske någon som har det som jag, någon som känner någon som har det såhär eller någon som bara är nyfiken. Ni är välkomna att läsa allihop :) Det ska inte vara tabu att erkänna att man lider av ångest och panikattacker! Vi är många som gör det, och för mig är det en tröst att veta att jag inte är ensam. Vill du komma i kontakt med mig utanför bloggen? Då kan du skicka ett meddelande till: [email protected]

Nattlig ensamångest

Kanske blir det bättre om jag kramar kudden?

Nu är jag ensam hemma. Klockan är mer än ett, de andra är och kollar på film hos några av våra kompisar (jag följde inte med eftersom jag verkligen borde gå och lägga mig och få lite sömn så trött som jag är). Jag har panik. För jag mår illa (antagligen av medicinerna). Och den här tiden på dygnet kan jag inte ringa mamma - om jag inte får övermäktig panik så att jag tror att jag håller på att bli helt galen - för jag vill inte väcka henne. Att prata med någon är det som lugnar mig, den här tystnaden av att vara ensam, vetskapen att ingen annan finns här om det händer något (det vill säga att jag skulle spy) gör mig tokig av ångest. Jag borde sova, för jag är så hemskt utmattad, men jag vågar inte gå och lägga mig: för tänk om jag vaknar och måste spy, och inte hinner ringa någon ens. Om jag är vaken så kan jag ju "känna av läget" hela tiden och ha lite mer förvarning.

Sådär går mina fobitankar, dumma fobitankar, men aj vad de skapar kaos.

Nu sätter jag på musik, för att det inte ska vara så tyst. Och tur att diskmaskinen låter, då kan min hjärna inbilla mig att någon mer är hemma så blir det inte lika skrämmande. 
Det där är ju egentligen säkerhetstankar, vilket förvärrar fobin, men just nu när jag har ångest och panik så bryr jag mig inte, jag vill bara bli lugn! 
Det är när man inte har panik som man får sköta tankearbetet med att förändra, och försöka programmera om hjärnan att den NÄR man har panik ska kunna pausa, och faktiskt för en sekund tänka till och kanske lyckas byta spår. Det krävs lite förarbete för att kunna "tänka rätt" under en panikattack, annars rullar man på i sina gamla hjulspår och paniken är ett faktum. 

Nu genom att skriva det här med att stanna till och kanske lyckas byta spår så bröt jag panik-spåret, för det blev den där sekunden av eftertänksamhet som jag beskrev: paniken är inte hysterisk längre, men ångesten den finns kvar, som ett tungt moln kring mig. 
Jag borde vara van, men man blir inte van, tyvärr, det är lika ångestframkallande med ångest som det var första gången. Annars hade jag inte haft någon ångest vid det här laget - för att jag hade varit så van. Synd att det inte fungerar så. 
Ångestfri hade varit underbart att vara! En dag kanske jag blir det? 

Att tänka på något positivt och något som får en att bli glad eller skratta lättar också på ångesten.

Tralala, vad ska jag tänka på nu då?

...

Försvinn ångest, jag försöker ju stirra dig i vitögat, stick din väg då!

oh vilken fin komplimang. tack snälla söta du

:(

hej, ja statistiken dalar alltid på helg, gör det nog för alla :-)