Att leva med oro

 

 

Så, nu är första dagen tillbaka i skolan avklarad. Det började med kaos eftersom jag hade försovit mig, senare visade det sig att alarmet var inställt på ljudlöst och utan vibration till och med! Vem som vill ha ett alarm med de inställningarna kan man ju undra, inte konstigt att jag inte vaknade i alla fall, och det är ju tur för mig att min kompis som jag bor med, utöver min pojkvän, går i samma klass som mig och väckte mig. Det blev alltså ingen lugn morgon där jag hade tid att fixa mig i ordning och känna mig fräsch, nej, i med maten i all hast och med andan i halsen bar det iväg till skolan. Men kanske var det taktiskt av mig att försova mig, för jag hann ju inte oroa mig inför dagen i morse i alla fall! Även om jag inte ens hade behövt oroa mig heller - konstigt att man aldrig lär sig att den mesta förväntansångesten är helt i onödan - för det gick över föräntan. Jag hade ångest ett tag, och blev då livrädd för att det skulle bryta ut i en panikattack, men insåg att det var jag som satt och hetsade upp mig själv och ångesten lugnade så småningom ner sig.
Jag stannade faktiskt kvar hela dagen(!) trots att jag på förhand hade gett mig tillåtelse att gå vid lunch - sex timmars lektion har jag svårt att koncentrera mig på även om jag inte hade haft min fobi, men visst var det för att ha en "flyktväg" jag tänkte så... tyvärr. Men åh vad det kändes bra efteråt att jag stannade kvar hela dagen, ja, jag är till och med lite stolt över det, och som belöning har vi ingen lektion i morgon (jodå, jag förstår att de tänkte på mig och förutsåg det här när de gjorde det hålet i schemat!), toppen!

 

Tänk vad glad man känner sig när man har gjort någonting modigt eller vettigt. Jag mår bra av rutiner också har jag märkt, så det känns faktiskt skönt att rutinerna sätter igång igen, för även om jag mentalt älskar att vara ledig och "inte ha några krav" så mår jag i verkligheten mycket bättre av att känna att jag har gjort någonting vettigt under dagen. :D