Att leva med oro

 

Jag pluggar ju till biomedicinsk analytiker, inriktning laboratoriemedicin, och är nu ute på praktik. Idag var jag på mikrobiologen, på molekylär. Det är där man analyserar caliciviruset (det som orsakar vinterkräksjukan). Detta görs antingen från bajs eller spya. 

 

När jag var liten vägrade jag sätta min fot på ett sjukhus eftersom det kunde finnas någon på sjukhuset som var magsjuk. Det kändes som om bakterierna kröp omkring på väggarna där inne. 
Tack och lov så försvann min sjukhusskräck, med tanke på att jag tillbringat en hel del tid där de senaste åren i och med eksemet, borrelian och diverse andra symptom.

Man kan kalla mig tokig som trots min fobi för drygt två år sedan valde en utbildning där det i stora drag går ut på att umgås med eventuella smittor; virus, bakterier och patienter. Men jag tycker att det här är så otroligt intressant så att jag stegvis har vågat mer och mer, fastän jag i början undrade om jag verkligen skulle klara det. 

Första gången jag gick in på labb höll jag i princip andan, för jag visste att någonstans där inne analyserades caliciviruset, och stället kryllade ju av bakterier som eventuellt kunde få mig att spy. Inför första mikrobiologilabben hade jag väldigt mycket ångest och jag grät till och med innan lektionen då min lärare sa att vi inte fick ha handskar på oss!! Men jag gick in, jag vågade hålla i plattan med bakterier, så långt bort jag bara kunde sträcka den och utan att andas. Vi skulle lukta på dem: aldrig i livet sa jag, då kanske jag skulle råka andas in dem!

Vid andra mikrobiologilabben vågade jag lukta på dem! Det var en stor seger men ångesten satt i halsen, för det var trots allt bakterier som man kanske eventuellt skulle kunna spy av om man fick i sig.
I våras hade vi en stor mikrobiologiexamination. Jag tyckte till och med att den var riktigt rolig, ja, ångest hade jag, men jag luktade och hade inga handskar och umgicks med bakterierna i tre dagar och fixade det. Seger. 

Under hela utbildningen har den stora skräcken varit praktiken, att 1). behöva vara på primärvården och ta prover på sjuka patienter, kanske någon som är magsjuk! och 2). vara på mikrobiologen och få in prover med vinterkräksjuka!!
När jag såg att båda dessa placeringar skulle vara i slutet av praktiken, när vinterkräksjukesäsången börjat så höll jag på att gå i taket. Men stegvis under praktiken har jag vant mig, och nu är jag glad att dessa placeringar är i slutet, för det har gjort att jag fått vänja mig vid miljön och känt mig trygg i att ha praktik (hur roligt som helst!! Jag stormtrivs och har utan tvekan hittat rätt yrke! Det trodde jag aldrig skulle hända. Och aldrig kunde jag när jag var liten drömma om att det skulle vara på ett sjukhuslabb haha) osv. 
Första veckan på praktiken pratade jag med dem på molekylär och berättade om min spyfobi, och jag skulle inte behöva vara med på calicidiagnostiken sa de. Och då jag fick veta att min kompis som började på mikrobiologen varit i rummet där man analyserar calici vågade jag inte ens sitta bredvid henne i matsalen. Om jag hörde någon i personalen prata om att de hade den placeringen så höll jag mig i smyg en bit ifrån dem. 
När det sedan var dags för mig att komma till mikrobiologen så tog det emot att gå förbi rummet där jag numera visste att man analyserar calici, trots att jag kommit extremt långt i förbättringen av min fobi under hösten (vill verkligen berätta om det!! Helt otroligt. Ge aldrig upp på att det går att förändras, det går!). Och då min handledare skämtade om att hon skulle köra brutal terapi med mig och såg min skräckslagna reaktion och ville trösta mig med att det var ett skämt genom att krama om mig så kunde jag trots allt hantera det, även om jag ryggade tillbaka. Lite nojig var jag trots att hon sa att hon inte ens hade haft några caliciprov den dagen. 
Så kom veckan då jag skulle vara på molekylär och jag insåg att jag faktiskt inte hade ångest över det!? Visst har jag klarat stora utmaningar i helgen och märkt att min fobi inte håller mig i ett järngrepp längre, men att jag inte hade ångest i Söndags när jag visste att dagen efter skulle jag kanske få se en spya, och eventuellt analysera den, ja det kändes nästan skrämmande att INTE ha ångest. Skräckblandad förtjusning. Underbart men ovant och konstigt - var det ens möjligt? Ja. Det var till och med möjligt att efter första dagen på molekylär, när vi inte fått in något caliciprov, bli besviken över detta faktum!!! VAD hände där!? Men jag var stolt över att ha stått i samma rum där analysen utförs, att ha stått i samma rum som caliciproverna förvaras i kylskåp och tittat på när hon slängde proverna. Det var en bra uppvärmning, och idag gick jag och till och med hoppades på att vi skulle få in ett caliciprov. Haha, jag blir full i skratt, av chock, av förundran, av glädje. JAG, vilja komma i kontakt med calici!? Jag som för två år sedan då jag skulle bli inlagd på infektion storgrät för att jag såg en lapp i hissen på väg dit om att "misstänkt calicismitta ska ta andra hissen". Så, till min "glädje" fick vi in ett caliciprov idag. Och jag stålsatte mig, jag skulle vara med. Jag fick välja att inte vara med, men jag ville stirra fienden i vitögat, jag var trött på att springa för livet, nu ville jag vinna. Och det var en STOR seger att följa efter min handledare när hon tog fram provet ur kylen - ett bajsprov, till min lättnad men besvikelse, jag var till och med lite nyfiken på hur en äkta magsjukespya ser ut... hjärnan har börjat vänja sig vid tanken, acceptera, helt otroligt - och gick in till dragbänken för att pytsa upp det i rör. Stel som en pinne höll jag mig på avstånd då hon öppnade burken och började. Med stora ögon följde jag varje rörelse och såg framför mig hur alltign hon nuddade eventuellt kunde vara kontaminerat. När hon städat i ordning och vi gått därifrån så undrade jag om inte jag skulle få göra också? Hon sa att hon tyckte jag såg så skräckslagen ut att hon inte ville plåga mig med det så att vi kunde skippa det. Men jag ville. Jag VILLE! Och hon sa att javisst, och vi gick tillbaka. Nu var det jag som gjorde. Jag bar ut provet ur kylen, på armlängds avstånd, och halvt i chocktillstånd försökte jag fundera ut hur jag skulle få på mig calicirocken (man har en speciell rock på sig då man analyserar calici), den kunde ju vara kontaminerad. Jag hade sett att hon tog i den med handskarna på, där uppe vid halsen, tänk att ha calicivirus precis vid halsen. Men efter lite ansats och beslutsamhet tog jag på mig den och började. Jag satt och höll ett caliciprov i handen, öppnade burken och började gräva i bajset med en pinne!!!! Det är så stort så jag vet inte vad. Så stort att till och med min handledare förstod det och tog kort på mig. Bevismaterial på att jag klarade det! HELT galet underbart bra!!!!!! Det var som att jag sa till min hjärna att ja, jag accepterar att jag kan bli sjuk, jag vågar hoppa, och jag liksom släppte lite på den kontroll jag med varenda nervcell försökt utöva över mig själv och min omgivning för att inte bli sjuk, eftersom det var en omöjlighet, det fick bara inte hända. Nu sa jag att det fick hända - eftersom jag så starkt tänkte det som att jag skulle bli sjuk om jag gjorde detta (trots att jag logiskt vet att man inte blir det. De analyserar det inprincip varje dag och blir inte sjuka och de är inte ens lika överhygieniskt noga med det som jag är). Jag släppte taget. Jag stirrade min värsta skräck i vitögat - tanken på att bli magsjuk. Det ligger extremt mycket styrka i att acceptera något man i hela sitt liv med varenda nervcell försökt göra allt för att undvika. Det GER en extremt mycket styrka. Känslan, att jag satte mig över min skräck, den är otroligt befriande. 
Det är inte så att det här botade min fobi, men det var ett oerhört stort steg på vägen, en stor pusselbit som hamnade rätt, i ett pussel som det senaste halvåret gått från att man inte kunnat se vad det föreställde, till att man nu ser ett vackert motiv av det liv jag vill leva. Jag pusslar i rasande fart!! 

Att resultatet av analysen sedan visade att det inte fanns något calicivirus i det här provet spelar egentligen inte så väldigt stor roll, även om det, hör och häpna, gjorde mig besviken - jag hade velat känna känslan av att jag klarat att vara SÅ nära viruset som jag gjort allt för att hålla mig borta från. Men det är egentligen tanken bakom som betyder något, när jag analyserade det trodde jag verkligen att det var calici i, och det var med den tanken jag genomförde det. Det var de hindrena jag övervann. De tankespärrarna som låstes upp. Jag klarade att vara så nära det virus jag undvikit till varje pris - för när jag höll i det så var jag övertygad om att jag var det, alltså klarade jag det. Och det är HELT FANTASTISKT. Tack kära patient för att du gav mig ett caliciprov att övervinna min rädsla med! Tänk hur glad man kan bli för lite skit ;)