Att leva med oro

 

Idag "röntgade" (MR är ingen röntgen egentligen) jag hjärnan igen. MR av hypofysen. Jag tror att jag undermedvetet har varit mer nervös inför det än jag visste för jag började gråta - men det var visserligen när jag fick veta att jag skulle få kontrast. Medvetet var jag inte särskilt nervöst, tyckte till och med det skulle bli spännande, men det var som sagt innan det där med kontrasten kom på tal. Jag hade ställt in mig på att få åka in i det där trånga röret och det kunde jag hantera, även om det fastän jag gjort MR två gånger innan kändes en aning obehagligt också, och att bli stucken kunde jag hantera, men att få in något i blodet som KANSKE kunde få mig att börja må illa. Det var det som blev droppen, det kom så plötsligt. Sist jag gjorde MR så satt mamma liksom med mig där inne och ändå flippade jag ur när de sa att jag skulle få kontrast. Nu var jag själv. 

Som tur var så var han som hade hand om det hela väldigt snäll och hjälpsam och lugnade mig. Det kändes bra. Och jag insåg efter ett tag, till min stora glädje, att jag inte var så hemskans rädd för kontrasten trots allt. Jag kunde koppla på logiken!! Wow. Den börjar göra sig hör över mitt fobipanikande, helt otroligt. Jag insåg att sannolikheten att jag skulle må illa inte var så stor, jag har till och med fått det en gång innan utan att må illa då, och tjaah, skulle jag må illa så skulle jag klara det. Bara för att man mår illa spyr man inte. Och skulle jag spy, ja då skulle jag fixa det på något sätt också. 
Så försöker jag få mig själv att tänka när jag hispar upp mig nuförtiden, och på något märkligt sätt så att det hjärnspåret faktiskt börjat fungera!! I början trodde jag inte på det, men nu tänker jag det så ofta - att jag klarar det - så det börjar liksom bli lite sant också. Toppen!

Och helt otroligt är också att när jag cyklade därifrån vid kvart i sextiden, efter att varit på sjukhuset (praktik) sedan kvart över sju, så begav jag mig till mataffären där jag strosade omkring i två timmar och letade efter bra rawfoodsaker! VART kom energin från!? Inte ens en frisk människa skulle ju orka det efter en lååång praktikdag (mycket tuff med massa prestationsångest) och ångestladdad hjärntröntgen. Först hade jag ångest när jag gick omkring där, trodde jag skulle få en panikattack, pga att jag fått kontrast. Sedan lyckades jag få in logiken igen - säger bara WOW - och insåg att jag inte alls mådde illa för någon kontrast utan för att jag hispade upp mig, och att det faktiskt inte fanns något att hispa upp mig för. Skulle det värsta hända, att jag spydde mitt i köpcentret, ja, inte nog med att det var väldigt osannolikt, men återigen, skulle det hänra så skulle det lösa sig på något sätt.

 

 

Jag börjar känna mig trygg i mig själv. En viktig pusselbit som har saknats allt för länge. 

 

När jag sedan cyklade hem så var jag så bubblande glad att jag till och med skrattade högt! Fastän jag var väldigt slut så var jag inte det, för kroppen kryllade av psykisk positiv energi och en stolthet över att jag vågar mer och mer. Jag klarade att göra hjärntröntgen utan någon med mig och få kontrast!! Och jag klarade av den ångestladdade prestationsfyllda situationen på praktiken i morse, och att bemästra ångesten och fortsätta storhandla. LYCKA!

Och jag vet med mig att jag, trots att mtt gamla tankesätt har fullt krig med mitt nya och försöker intala mig att jag MÅSTE vara rädd, nu nästa vecka kommer klara att sova själv i fem dagar när min rumskompis ska utomlands. Jag har tidigare bara sovit själv hemma... två eller tre gånger i hela mitt liv, och då har jag vetat att min pojkvän var fem minuter bort men ändå varit livrädd. 
Men nu kommer jag klara det här. Det intalar jag mig själv, och det hjälper. Jag säger inte att jag ska klara det, det är inget måste, men jag KOMMER att klara det. 

Och jag kommer att klara glukosbelastningen också. Även om den skrämmer mig väldigt mycket undermedvetet, för jag har läst om så många som spytt när de gjort den (dock har det varit gravida som redan mått pyton av morgonillamåendet och sedan får hälla i sig massa socker, konstigt - logikhjärnan gör sig påmind igen. Dock får man komma ihåg att det är skillnad på "försäkringstankar" som är tvångsmässiga, och logiktankar. Logiska tankar talar om sanningen, försäkringstankar försöker mota bort en rädsla man inte har accepterat/konfronterat). Nej, jag känner mig inte alls säker på att klara den, spärrar upp ögonen och spänner mig när jag tänker på att göra den, men jag fortsätter ändå intala mig att jag kommer klara den - för det VET jag att jag kommer att göra, duktiga flickan i mig kommer inte kunna med att vägra göra den, inte när det är mina eventuella framtida arbetskollegor som ska göra den på mig... vilket känns lite olustigt, men men. Nog tänkt om det, det är två veckor kvar. 

 

Ja just det, kanske ska berätta varför jag gjorde MR och ska göra glukosbelastning (med GH bestämning, som det heter). I somras tog jag blodprover för endokrinologen jag var hos i slutet av våren, och de visade på att jag fortfarande har förhöjt prolaktin, och även förhöjt GH (growth hormone). Den vanligaste orsaken är en hypofystumör, så därför ska jag göra dessa undersökningar. Utreda om jag har en hypofystumör. Även om jag inte tror att det är det så kan man inte låta bli att undermedvetet oroa sig en aning för om det ändå skulle vara det. Eller vad som händer om det inte är det - ska jag snurra runt ännu mer i sjukvården? Jag har för längesedan gett upp om att de ska hitta vad det är för fel på mig, de har det rakt framför ögonen, men vägrar tro på det - borrelian, som med sina coinfektions kan förklara alla mina symptom. Men jag är inte dum nog att säga nej till deras undersökningar, för man vet faktiskt aldrig helt säkert och det känns bra att det kollas upp i alla fall. 
Nu får jag spänt vänta på svaret. Jag är i alla fall väldigt stolt över vad jag klarat idag!! :D