Att leva med oro

Idag var det ångestfyllt att gå till skolan. Tänk att det är så lätt att bli rädd för en till situation, på grund av spyfobin.

I onsdags mådde jag hemskt illa (ehe, PANIK!), min mage kändes jättekonstig och usch, det var väldigt läskigt. Jag satt inne i klassrummet och kände hur paniken tog över mer och mer, tillslut gick jag ut och ringde mamma. Det brukar kunna lugna mig (i princip det enda som lugnar ner min panik - förutom att vänta ut den, viktigt att komma ihåg att den går över på det sättet också - är att prata med någon som lyssnar, lugnar och bara finns där, säger peppande ord eller snackar om något helt annat så att jag blir distraherad). Jag blev tillräckligt lugn för att gå in igen, men efter ett litet tag så bubblade illamåendet upp något otroligt, seriöst, jag trodde jag skulle spy där och då, i klassrummet!

Det gick en varm våg genom kroppen upp mot halsen och jag fick hemskt mycket panik, skyndade mig bort till toaletten, ringde mamma och oj... jag mådde verkligen illa, och var nära på att spy. Jag trodde jag skulle dö, sa förtvivlat till mamma "hur ska jag klara det här!?! Tänk om jag inte klarar det. Jag kommer dö!".

Jag vet att man inte dör av att spy, men ni ska veta att det verkligen känns så: det är ren och skär dödsångest man har som spyfobiker om man tror att man är på väg att spy.

Jag trodde verkligen att det var krisläge, att jag på riktigt skulle spy, så jag la på för några sekunder och skickade ett sms till min kompis att komma ut, ringde upp mamma igen tills han kommit dit. 
Vi stod där resten av lektionen. När vågen av illamående som fick mig att tro att jag skulle spy gått tillbaka och min kompis var där, så att jag inte var ensam om jag skulle spy (säkerhetsbeteende, jag vet), så lugnade paniken ner sig. Och då mådde jag lite mindre illa, men usch, jag mådde inge vidare.

Sen åkte jag hem och sov i två timmar.

Jag tror att jag mådde så väldigt illa för att jag hade extrem mensvärk, magen var i olag, gasig och bubblig och jag var yr (magen + yrseln var antagligen pga medicinerna), och så fick jag panik till följd av magens spökerier, och då mådde jag ännu mer illa. Det blev för illa helt enkelt. Men värst var inte att jag mådde så hemskt, utan paniken.

Nu är jag rädd för att åka till skolan, för att jag tyckte det var så sjukt obehagligt att verkligen tro att jag skulle spy där! Tänk om jag hamnar i samma situation igen?
Visst, jag mådde väldigt illa, men det var paniken som var droppen som fick bägaren att rinna över så att jag "gjorde en scen" av det. Jag skäms, för att min kompis var tvungen att gå ut med mig, se mig när jag var helt ur balans och panikade. Där och då sket jag fullständigt i hur patetisk jag såg ut utifrån, då var det akutläge, men efteråt så blir det jobbigt att tänka på. Det känns som om han fått se mig naken.

Och i min hjärna har jag nu "använt det kortet", jag kan ju inte sms:a ut honom till toaletterna hur många gånger som helst och det visar sig vara falsklarm, så nästa gång så måste jag vara helt säker på att jag faktiskt kommer spy för att kunna göra det. Det ger mig ångest, då har jag inte den "livlinan" kvar.

Varför är jag så fruktansvärt rädd för att vara ensam om jag spyr? Vad skulle någon annan kunna hjälpa mig med?
I mitt huvud så skulle jag bli totalt tokig om jag spydde och varken veta ut eller in och ha så mycket panik att jag bara skulle... "explodera" (det finns inget ord som beskriver känslan jag är rädd för ska hända)... och då skulle jag behöva någon annan som tog ner mig på jorden och hjälpte mig att inse att det inte var så farligt och hjälpte mig att stå upp eller inte göra något galet typ. Jag vet att jag skulle lösa det där och då, om jag spydde, att man inte blir tokig, men det hjälper inte att veta när paniken sätter igång, då kan jag inte tänka klart och det känns livsfarligt att vara ensam, verkligen en extrem känsla av "jag kommer inte klara det här!".

Jag blir så väldigt ledsen på att min fobi har sådan makt över mig, och nu har gjort att jag tycker det är otäckt att åka till skolan - för tänk om jag jagar upp mig och sätter igång ett sådant falsk-larm IGEN? Och verkligen tror att jag ska spy? För jag vet att man kan få sån panik att det på riktigt känns som om man ska spy, och nu kanske jag har spårat upp det spåret?
Vi hade föreläsning i torsdags, jag gick på halva, som en "mjukstart" efter det som hänt, det var jobbigt bara det, men jag tvingade mig dit för att inte få en ny fånig rädsla för att vara i skolan, suck. Men usch, jag kände mig verkligen utskämd, som om alla visste vad som hänt och hur knäpp jag är - det var ju egentligen bara min kompis och mamma som visste, men att min kompis fått se mig sådär känns inte bra: tänk om han tycker att jag är helt sjuk i huvudet? Och jag tycker inte om när min fobi går ut över andra, men när fobin tar makten över mig, ja då blir jag egoistisk och allt som betyder något är att "bli av med faran/bli lugn". Det är egentligen naturligt, det är ju så kroppens försvar fungerar när man tror att man håller på att dö, men jag håller ju inte på att dö, egentligen, så då blir det bara så fel.

Idag gick jag alltså till skolan, fastän min kompis inte var där. Jag har andra kompisar i skolan, men de vet inte om min fobi på det sättet som han gör (det är han, jag och min pojkvän som bor tillsammans nu, och vi har ju känt varandra länge), så det känns inte lika tryggt. men jag gick dit, satt där i tre timmar, lyckades inte koncentrera mig och lyssna särskilt mycket, men jag var där i alla fall.

Nu börjar processen att känna sig trygg med att åka till och vara i skolan igen. Så snabbt fobin kan förstöra någonting, och få hjärnan att koppla ihop det med "FARA". Och så kämpig och lång väg det är tillbaka igen, för att bygga upp tryggheten som raserades på några sekunder.

Inte konstigt att man blir ledsen på fobin.

Men, det är bara att gilla läget och hoppa upp på hästen igen, på en gång så att man inte gör en höstack av en fjäder. Lär om lär rätt! Det är trevligt att vara i skolan och jag vinner över fobin, punkt slut.