Att leva med oro

Jag har en spyfobi och lider av ständig ångest och panikattacker. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär, och jag vet att jag gärna skulle vilja få veta hur andra som har det som jag lever sina liv. Så min tanke är att berätta lite om mitt liv, hur det är att leva med en fobi, oron, ångesten, paniken och allt annat som hör till så att den som är intresserad kan få ta del av det. Kanske någon som har det som jag, någon som känner någon som har det såhär eller någon som bara är nyfiken. Ni är välkomna att läsa allihop :) Det ska inte vara tabu att erkänna att man lider av ångest och panikattacker! Vi är många som gör det, och för mig är det en tröst att veta att jag inte är ensam. Vill du komma i kontakt med mig utanför bloggen? Då kan du skicka ett meddelande till: [email protected]

Frustrerad, misslyckad, värdelös?

Uppgiven.

Fy vad jag känner mig värdelös!! Jag är så otroligt ledsen på mig själv så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Jag hade tänkt åka till skolan idag, gick upp och gjorde mig i ordning och allting, men jag insåg att jag skulle bli fem minuter försenad. Då vågade jag inte åka iväg, för att det skulle vara så pinsamt och jobbigt att komma in i klassrummet för sent, för att jag skulle få sådan ångest då. Sen när har jag STRUNTAT att gå till skolan för att jag är försenad (jag är nästan alltid försenad tyvärr)?!? Vad är det med mig!

Jag fick verkligen någon knäpp när jag tog den där flagyl-tabletten. Jag VÅGAR INTE gå till skolan! Fy vad galet dålig jag känner mig. Jag vill för allt i världen inte skapa mig mer problem än jag redan har, en ny rädsla (som såklart bygger på spyfobin då, men jag har faktiskt inte haft särskilt mycket problem med att gå till skolan innan, det har varit en självklarhet, så det känns fruktansvärt onödigt att dra på sig det problemet nu!).

Jag måste bryta det snabbt. SÅ VARFÖR GICK JAG INTE DIT! Det är bara att hoppa upp på hästen på en gång om man har ramlat av, så att man lär sig att det inte var farligt. Men hjälp vilket berg jag redan har byggt upp inför att gå till skolan.

Det hade varit okej ifall lektionen åtminstone var vettig, för då hade jag kunnat lyssna, men nu är det som att sitta och lyssna på "blablabla" i tre timmar, evighetstimmar med massa ångest.

Det enda jag tänker på är att jag kommer få en panikattack och vara tvungen att rusa ut, och vad ska de i klassen tänka om mig då? De tycker säkert redan att jag är konstig (OBS: ja i mitt huvud tycker de det, men i verkligheten har de antagligen inte ens tänkt på att jag skulle gjort någonting konstigt). Dörren är längst fram i klassrummet så alla ser om man går ut. 
Varför varför varför har jag dragit på mig det här!

Och jag får så ont i hela själen, dåligt samvete gentemot mamma, för jag vet att hon kommer bli jättefrustrerad och ledsen när hon läser det här. Men jag vet inte vad jag ska göra, eller jag vet (hoppa upp i hästen igen), men jag kan bara inte förmå mig att göra det, och DET skrämmer mig. 

Jag tänker att det är jobbigt nu den här kursen, när man sitter på lektionen och verkligen inte hänger med och bara somnar (andra hoppar också över lektionerna för att de inte är så givande), men att nästa kurs blir bättre, för då kommer inte timmarna kännas så plågsamt långa utan det kommer vara mer intressanta grejer vi pratar om (sjukdomslära) så då kommer jag lära kroppen att det inte är farligt att vara i klassrummet. 
Men tänk om jag inte lyckas lära om igen? Om jag har fastnat vid att det är "farligt"?

Men vadå farligt, vad bygger jag upp i mitt huvud egentligen, att få panik är INTE farligt, det värsta som skulle kunna hända är att jag rusar ut och tror att jag ska spy eller bli tokig av panik, de andra kommer undra vad det var som hände, men antagligen inte lägga mer vikt vid det än så, och paniken skulle gå över: och det jag är mest rädd för skulle hända, att jag då blir rädd för att gå till skolan igen och inte vågar gå tillbaka in i klassrummet, ja det är ju det jag håller på med nu - i förebyggande syfte för att OM jag gick dit så skulle det kunna LEDA TILL att jag inte vågade gå dit... Vart finns logiken (nej, ingenstans, för en fobi är inte logisk), då är det väl bara att gå dit, jag har ju ingenting att förlora på det eftersom "det värst" redan har hänt om jag inte går dit?

Fast riktigt så enkelt är det inte heller, för det som skrämmer mig också är att jag nu har "förbrukat" mina "utrusningar", så ifall jag går tillbaka, igen och igen, efter att jag rusat ut, ja det är DÅ de kommer börja undra vad jag håller på med. Så nästa gång jag går till lektionen kommer jag ha ännu mer krav på mig själv att jag INTE FÅR rusta ut, för att det blir "en gång för mycket" och detta kommar göra att ångesten blir olidlig och jag vill rusa ut, och så vågar jag inte gå in igen, ifall det gör att jag kommer rusa ut igen.

Jag vill verkligen inte störa de andra, duktig-flicka-syndromet kommer fram och vill vara till lags, och vid varje utrsuning känner jag hur mitt värde sjunker, för att jag har "ställt till det", både för mig själv och för de andra. 

Därför vågar jag inte gå till skolan, för jag vill inte tappa mitt värde helt. Men nu känner jag mig istället HELT VÄRDELÖS för att jag inte vågade hoppa upp på hästen igen av rädsla för konsekvenserna, nu gör jag också fel. Den här prestationsångesten, att jag känner att jag inte räcker till, inte duger, den sliter sönder mig.

Jag skäms. Varför blev det såhär?
Jag tycker ju om skolan. Vad ska jag ta mig till, hur ska jag ta mig ur det här?

Förlåt mamma!

Och hur kan jag be om förlåtelse när jag inte ens kan förlåta mig själv för att jag inte tycker att jag förtjänar det?

GAAH, de här nedtryckande känslorna och tankarna gör mig tokig, de får mig att inte kämpa, för "jag är ju ändå så värdelös och kommer inte klara av det". Jag vet att jag inte är värdelös egentligen, men fy bubblan vad kass jag känner mig nu, och i sådana här stunder så tvivlar jag verkligen på att jag inte är värdelös. Jag har ju misslyckats!

Jag blir så ledsen, frustrerad, skriver bara av mig här nu i frustration och uppgivenhet, förlåt för att det blir så rörigt, men nu får ni följa min tankegång när den ologiskt snurrar runt runt i en negativ spiral, mina känslor, som fräter sönder mig innifrån. Hur renar man kroppen från detta gift? Hur slutar man lyssna på de onda tankarna som vill trycka ner en? Hur förmår man sig själv att hoppa upp på hästen igen?

Jobbigt att du inte mår så bra gumman! Du borde komma på något som gör dig glad igen och som får dig att vilja gå tillbaka till skolan igen. u har lika mycket rätt att gå i skolan som alla andra och skall absolut inte känna så som du gör!

Men visst är det skönt att få skriva av sig och veta att det finns andra där ute som läser din text och känner desamma. Så känn dig aldrig ensam!!! Vakna hellre upp och tänk "idag skall jag få skriva i bloggen att jag klarade av det och ihop om att få andra att också våga"

Så försöker jag ofta tänka... Blir lite som en tävling då!