Att leva med oro

 

 

Hej! Det var ett tag sedan jag skrev här. Jag har helt enkelt inte riktigt orkat, så det blev att jag tog en oplanerad bloggpaus. Jag har stuckit huvudet i sanden, försökt fly verkligheten, eftersom jag inte riktigt orkat ta itu med saker. Jag gör smågrejer till berg jag måste flytta, och känner mig rätt så nedstämd för att jag inte blir frisk någon gång! Jag längtar så efter att få må bra. Både från fobin och borrelian.

I morgon börjar höstterminen, allvaret drar igång. Och jag är så galet nervös och orolig (surprise)! För en vecka sedan tyckte jag att det faktiskt skulle bli roligt att börja igen, skönt att komma tillbaka till vardagen. Men nu sitter jag här och förfäras över morgondagen! Vi ska ha heldag, börjar pang på, med 6 timmars molekylärbiologi, och jag har sådan ångest. Jag är livrädd för att jag ska få panik i klassrummet, känna mig instängd, så som det var i våras. Jag är så rädd för det eftersom jag tänker att om jag får panik i morgon så kommer det dra igång en negativ kedjereaktion som resulterar i att jag inte vågar gå till skolan av rädsla för de där panikattackerna. Och just eftersom jag är så rädd för att kanske få en panikattack i morgon så kommer jag garanterat få det, vilket skrämmer mig ännu mer: nu vet jag ju att jag kommer få panik i morgon. Suck! Hur tar man sig ur den där kedjereaktionen? Jag vet att jag kommer sitta och känna efter hela lektionen och reagera på minsta lilla tecken på ångest och panik, och framkalla en panikattack genom katastroftankar som "tänk om jag får panik och rusar ut! Tänk om jag får panik nu och det gör att jag inte vågar gå till skolan den här hösten och ställer till med ännu mer problem än jag redan har, då skulle alla tycka att jag är dålig, och mamma skulle bli ledsen för att jag får ännu mer problem, och jag skulle bli så besviken och ledsen på mig själv att jag skulle bli deprimerad..." osv osv. När tar tankarna slut?! 
Jag blir helt matt bara av att tänka på alla tankarna haha. 
Okej, jag vet inte vad jag vill med det här, jag behöver bara få skriva av mig, för jag vet inte vart jag ska göra av all den här nervositeten och oron över i morgon, och över hur hela hösten ska bli. Jag har mycket mer jag vill skriva egentligen, men nu när jag har spräckt isen och i alla fall skrivit ett blogginlägg igen så kanske jag kommer igång och inte tycker att det känns som ännu ett måste att skriva. För jag mår egentligen väldigt bra av att få skriva av mig såhär. Och om någon läser och kan ha nytta av det jag skriver, för att de får se att de inte är ensamma om sina tankar och känslor tex, ja då är det ju en win-win situation. 

Haha, nu babblar jag bara på massor för att fly, fly från att göra mig i ordning för att gå och lägga mig, fly från att det ska bli i morgon och jag KANSKE kommer få panik i skolan. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag kanske måste inse, att finns det någonting man inte kan fly ifrån så är det tiden. Den knuffar på bakifrån oavsett om man vill eller inte, så kanske är det bäst att jag gör mig i ordning för att sova så att jag i alla fall har lite energi i morgon. 
Gah! Mitt hjärta hoppar hej vilt, nervös nervös. Tacka vet jag min iphone, jag kommer nog spendera mestadels av lektionen ihop med den, sitta och redigera bilder eller någonting. Fly, stoppa huvudet i sanden. Hmm... kanske ska jag försöka låta bli det, för även om det kommer kännas som en tröst där och då, och distrahera mina tankar, så gör det i längden att fobin får makten. Det gör mig beroende av säkerhetsbeteenden. 
Menmen, jag är glad om jag lyckas stanna kvar i alla fall halva dagen. 

ÅH VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ FOBIN! Jag vill kunna stanna kvar HELA dagen, utan ångest, utan krångel. En dag kanske... andra har ju kunnat bli fobifria, oj vad gärna jag vill vara en av dem som kan se tillbaka på ett sådant här inlägg och säga att det är skönt att inte ha det så längre, att jag blev fri från fobin! Wow... Det ska jag försöka drömma om i morgon på lektionen. Utmana fobin, se den i vitögat, sitta kvar. Jag ska göra mitt bästa i alla fall!

Lycka till till alla er där ute som ska tillbaka till skolor och jobb och annat. Jag vet att vi är många som har ångest över det av olika anledningar, men man överlever ångest, tiden låter ingen fly, den tar en framåt och ut på andra sidan. Det blir bättre tillslut. Kram!