Att leva med oro

Aj, aj, aj. Min mage gör ont. Det känns som om jag har en ailien där inne som hugger och hugger för att komma ut. . Trots att jag vet att det är den där apelsinstora cystan som gör ont så blir jag rädd, för tänk om jag bara tror att det är den som gör ont fast det i själva verket är magsjuka?
Jag har mått illa idag också (jag hatar att erkänna att jag mått/mår illa eftersom jag tror att det gör det sant, och att jag om jag erkänner det tillåter mig själv att må illa, vilket kanske resulterar i att jag inte håller tillbaka illamåendet och spyr). Gynekologen sa att man kunde må illa av cystan, så jag antar att det är det (eller det faktum att jag knappt har ätit något idag), men även om det skulle vara för cystan så gör det mig inte mindre rädd: för tänk om den gör så att jag börjar må så illa att jag faktiskt spyr! Jag vill inte ha den där ailien i mig, det är otäckt. Jag är rädd. Dels för att den kan få mig att må illa (ta bort den!), och sen är jag orolig för att de ska ta behöva ta bort min äggstock. Jag vet att jag har en kvar i så fall, men tänk om det skulle bli en cysta på den också (för jag antar att vissa är mer benägna att få cystor än andra) och de tar bort den med i framtiden? Då kan jag inte få barn.
Det skulle vara som att hugga av mig båda benen. Jag vill verkligen kunna få barn, det är min livsmening (förutom att komma till himmelen :D). Jag bryr mig inte om att göra karriär osv, det jag drömmer om är att skaffa en familj, bygga upp ett liv tillsammans med någon jag älskar, och hitta på roliga saker tillsammans med barnen osv osv. Ofta känns det som om jag bara går och väntar på att livet ska börja - det vill säga att jag ska bli "tillräckligt gammal" och ha gjort allt som man "ska" ha gjort (utbildning, fått jobb, kanske resa) innan man kan skaffa barn. Tänk om det skulle försvinna? Tänk om jag inte kan få barn! Det skulle verkligen vara en katastrof för mig.
Men nu ska jag inte hoppa så långt in i framtiden, inte oroa mig så mycket i onödan (som vanligt). Om det nu av någon anledning skulle visa sig att jag inte kommer kunna få barn i framtiden så får jag adoptera - jag skulle älska de barnen precis lika mycket som om de skulle varit mina biologiska, det vet jag, men det hade varit hemskt omständigt bara...
...eller tänk om min pojkvän skulle lämna mig om det visar sig att jag inte kan få barn? Det förstår jag om han skulle göra. Och i så fall, skulle jag verkligen hitta någon ny då? Som skulle vilja vara med mig fastän jag inte skulle kunna få barn?
Äsch, nu var jag ju där igen! Oroar mig för framtiden, för ett scenario som jag själv har kokat ihop utan att ha underlag för. Det är lång väg kvar för att det skulle bli så.

Nej, vi skulle ju försöka ta dagen som det kommer, tänka positivt - inspireras av fotbollsspelarna och ta livet med en klackspark. Right? Hehe, det är lättare sagt än gjort. Men om man försöker så kanske man klarar det till 10 %, vilket är mycket mer än om man inte skulle försöka alls.

Dags att sova nu. En dag närmare operationsdagen (på onsdag, fem dagar kvar). Jag är nervös! I morgon ringer de från sjukhuset och ska gå igenom saker inför operationen. Jag har gjort en lista med några frågor, annars vet jag att jag kommer glömma bort att fråga dem eftersom jag kommer bli helt ställd av det hon kommer berätta (jag kommer antagligen bli jätterädd för att det blir så verkligt plötsligt, och hon kommer säkert säga att jag måste äta några läskiga mediciner som man kan må illa av). I morgon ska jag hinna med mycket har jag tänkt, och så bär det av till psykologen igen. Det blir läskigt att åka dit, eftersom jag nu vet vad som åker med mig (en cysta som gör att jag kan må illa, och som kan spricka när som helst. Tänk om den spricker när jag är där? "Långt" ifrån någon jag känner som kan hjälpa mig), men jag kommer fixa det, för jag är starkare än jag tror :)
God natt!