Att leva med oro

 

När får jag en lugn stund?

Jag är trött, helt utmattad, jag vill vila - både psykiskt och fysiskt. Jag känner mig utsliten.
Inte en sak till, räcker det inte med allt annat. Varför? Vad blir nästa grej? ... jag är inte säker på att jag vill veta det.

Jag har haft ont i magen i ca två veckor. Inte så farligt ont, men det gjorde ont när jag tex cyklade (åkte på gupp) eller torkade mig efter att jag skitit, eller tryckte när jag sket (väldigt mysig information va?). Jag trodde att jag hade ont i livmodern och blev såklart orolig (jag undrar varför jag döpte min blogg till det den heter, tralala *visslar oskyldigt*), men jag tänkte att det skulle gå över. Efter en vecka så ringde jag ändå till en gynekologmottagning för att höra med dem vad det kunde vara. De tyckte att jag skulle komma in på undersökning. Fy för, jag ville verkligen inte det! Aldrig i livet att jag tänkte lägga mig i en sån där läskig stol och visa upp "hela härligheten" för en främmande människa. Fy vad pinsamt, nej det skulle jag undvika så länge det bara gick (ehe, kan tillägga att jag hade tänkt att typ gå under jorden - gömma mig - den dagen jag skulle bli kallad till obligatorisk gynundersökning). Men jag kunde ju alltid gå dit och åtminstone prata med dem, och så kunde gynekologen känna på magen, så jag bokade en tid. Fast jag var ganska säker på att magontet skulle försvinna, att det bara var stress, för mycket panikångest - som allt annat jag drabbats av påstås bero på.
Men magontet gick inte över, och idag var det dags för undersökningen.

Jag var väldigt orolig. Tänk om man skulle råka prutta? Tänk om jag skulle få panik när jag satt där? Tänk om man skulle bli jättekissenödig och inte kunna hålla sig, om jag skulle lukta illa eller om gynekologen skulle känna bajset från tarmen bredvid... eller värst, tänk om man skulle bli upphetsad! Eftersom någon är där nere och petar liksom. Som sagt, jag var skiträdd och som vanligt så målade jag upp alla katastrofsituationer och tänk-om-grejer.

För det första så höll jag på att försova mig eftersom jag trodde att det var klockan elva och inte halv elva, men jag slängde i mig en dubbelmacka, duschade av mig lite snabbt (för att inte lukta) och gav mig iväg och hann i tid. För det andra så fick jag mens igår och var gasig i magen idag, hur skulle det gå? Och för det tredje så förklarar hon i receptionen att hon som skulle undersöka mig var sjuk, och de hade bara en manlig gynekolog ledig!

Great!

Det här var inte riktigt vad jag orkade med. Jag var tillräckligt orolig och spänd inför det här utan att dels få höra att hon var sjuk (var det magsjuka? Gick det magsjuka på deras avdelning? Tänk om jag blir smittad om jag undersöker mig då?) och dessutom att jag skulle få komma till en MANLIG gynekolog! Det var droppen som fick min tårkanal att sätta igång, jag började storgråta och det gick inte att stoppa. Två sjuktsköterskor kom och pratade med mig och övertygade mig om att han jag skulle få träffa var jättesnäll och en riktig mjukis, att de utan tvekan skulle kunnat gå till honom, ohja, han var bra. Tillslut sa jag ja, att jag skulle genomföra undersökningen (jag var nära på att gå, men trots allt så satt den där orosklumpen i magen och sa till mig att jag ville veta vad som gjorde ont).

Han var jättesnäll, sköterskorna hade rätt. Han ställde frågor och vi pratade om varför jag var där, att min mens varit oregelbunden och att jag haft ont i magen. Jag fick göra ett graviditetstest (rutin) och ta av mig mina byxor bakom ett skynke. Jag fick en liten lapp att hålla för med på vägen till gynstolen, fast lappen var så liten att den bara täckte framdelen så där gick jag med rumpan bar.

Jag ville inte vara ensam med honom där inne så en sköterska var med också (och höll mig i handen haha, hur gammal är jag egentligen? Fast det var faktiskt hon som bestämde att vi skulle hålla hand, inte jag), det kändes bra, hon var också snäll och peppade mig. Kände mig riktigt omhändertagen. Och precis när jag skulle lägga upp mina ben i den där konstiga föda-barn-ställningen så pajade ena stödet! Det hade ALDRIG hänt tidigare sa han. Jo, självklart att det ska hända mig, varför är jag inte förvånad? Lite kul var det faktiskt. Som taget ur en komediserie.

Tillslut fick jag upp benen och han började undersöka. Först kollade han utanpå (brr, instrumenten han använde var iskalla. Kanske något de gör med flit för att inte göra det så intimt och få patienten att fokusera på något annat? Det fungerar i alla fall då), där var allt bra. Sen stoppade han in ett finger i mig! Det kittlades nästan, och kändes väldigt skumt, surrealistiskt, men inte så obehagligt jobbigt som jag trodde att det skulle göra åtminstone (undersökningen över huvud taget var inte alls så jobbig och hemsk som jag hade föreställt mig).

Han sa att "i böckerna så ligger allting perfekt i mitten, men så är det inte alltid i verkligheten", tydligen så lekte min livmoder kurragömma med honom. Den satt på höger sida, mycket konstigt tänkte jag, för det var ju vänster sida jag hade ont i.

Efter det var det dags för mitt innanmäte att bli filmstjärna! Han stoppade in en kamera (ultraljud) i mig och jag fick se hur det hela såg ut inifrån, ganska coolt att se faktiskt men jag förstod inte vad som var vad. Först pekade han ut urinblåsan som var minimalt liten, mindre än en halv nagel (jag hade tömt den bra sa han haha), sen fick jag syn på ett stort svart "hål”. Jag frågade vad det var, och han sa "jag kommer till det snart" och pekade ut livmodern och stället där mitt framtida barn skulle ligga.

Sen kom det, det där konstiga han sa om att det stora svarta var en cysta! (Jag som trodde att det kanske var magsäcken, för den var väldans stor och såg ut som en svart ballong).

Min första tanke, som jag även sa högt, var "Va!? Så du menar att du hittade något? Jag har inte bra inbillat mig!". Det var nästan en lättnad, att ÄNTLIGEN få veta att i alla fall något var fel med mig på riktigt. Att inte allt bara är panikångestrelaterat och psykiska inbillningar. Men sen gick det upp för mig att det där med att ha en cysta inte alls lät vidare trevligt och ångesten kom krypande.

Sju centimeter i diameter var den. Den var lika stor som en apelsin sa han. När jag kom hem kollade jag hur stor en apelsin var... den var stor, alldels för stor. Hur får den plats i min lilla mage? Undrar hur mycket den väger. Inte konstigt att jag har haft ont. Vart tog allt som egentligen skulle ligga på den platsen vägen?

Det läskiga var att han sa att den kunde SPRICKA! Usch fy blä och nej tack säger jag. Så nu går jag omkring och är hemskt orolig att den ska spricka. Om jag fick väldigt ont i magen så skulle jag åka akut in till sjukhuset. Det känns som att jag har en tidsinställd bomb i magen, ett monster som växer sig större, en parasit, inkräktare... jag vill inte ha den där. Det känns verkligen konstigt, att jag från att ha gjort allt som vanligt igår nu knappt vågar röra mig i tron att nästa rörelse kan få bomben att explodera. Den fanns ju där lika mycket igår som idag.

Gynekologen sa att den växt till sig under ca fem månader, det är lång tid. Jag skall operera bort den så fort som möjligt, men det är lång väntetid eftersom de har så hemskt många cancerpatienter som måste opereras akut. Hemskt. Man får väl vara tacksam för att jag inte är en av dem, jag är inte ett akutfall (än så länge) åtminstone. Han sa att det inte såg ut som om det skulle vara cancer i cystan utan att den var helt ofarlig. Fast det känns inte så, för mig är den livsfarlig eftersom han avslöjade att man kunde må illa av den. Och jag ska ha den en månad till! Jag vill ta bort den, jag vill inte ha något som växer inuti mig, det känns obehagligt, jag vill blunda, hålla för öronen och låtsas som att allt bara var en dum dröm. Fast det fungerar inte så.

Jag har en cysta på en av mina äggstockar och så är det med det. Det kunde varit värre, det kunde varit cancer, jag får vara glad för att det inte är det. Men tanken på att de kanske kanske kanske måste operera bort min ena äggstock skrämmer mig hemskt mycket. Tänk om jag inte kommer kunna få barn i framtiden. Det skulle vara en katastrof, verkligen katastrof. Vill inte ens tänka tanken.

Såhär ser det ut, fast min cysta är större.
Äggstocken är ca tre centimeter, och min cysta är sju centimeter. Snacka om att det måste vara tungt för den. Konstigt att det inte syns något på magen, den ser jämnplatt ut fastän den där stora saken är där. Kroppen är allt bra faschinerande.

Så nu ska jag bara försöka genomlida det här. Alla panikattacker jag kommer att få eftersom jag tror att jag mår illa pga det lilla monstret och att det kommer resultera i att jag spyr. All oro inför att den kanske spricker. Och oron inför operationen (måste man inte äta typ morfin som jättemånga spyr av då)? Det blir en orolig månad för mig.
Åh, suck, jag vill bara få en paus från allting nu. Återhämta mig. Kan jag inte få åka iväg till ett soligt semesterparadis och bara glassa ett litet tag, och lämna paniken och fobin hemma? Wow, det hade varit underbart. Tror att jag ska gå och lägga mig nu och försöka drömma att jag gör det, och tränga undan tankarna på att det gör ont i magen och att jag nu vet vad det är...