Saknad och sorg
Jag tänker på min morbror. I fredags så var det exakt två månader sedan han dog. Det känns som jättelång tid samtidigt som ingen tid alls. Konstigt. Men när man tänker efter, två månader är ingenting, såren är fortfarande färska fastän det inte syns.
Jag var inne på hans facebooksida (när försvinner sådant, när folk slutar skriva, eller efter att ingen har loggat in på x antal månader?), det gjorde så ont i hjärtat. Nu lyssnar jag på "Bridge over troubled water" som spelades på begravningen. Gråter. Saknar. Funderar. Det känns fortfarande väldigt overkligt. Jag undrar om det är en försvarsmekanism, att man inte inser vad som faktiskt har hänt förens såren har läkt såpass mycket att man kan hantera det, utan att förblöda?
Jag vill skriva som om jag skriver till honom, som om han kan läsa det här, för det tar emot att skriva om honom i stället. Men jag tänkte att det kanske är ett sätt att försöka inse att han faktiskt är borta, på riktigt, att sluta skriva till honom? Jag har försökt skriva om honom istället för till honom nu, men det tar emot, det gör ont. Jag vill så gärna skriva "jag saknar dig, jag tänker på dig morbror", som om jag faktiskt kunde förmedla det till honom. Han känns inte lika långt borta då.
Det känns som om jag skriver in i hjärtat när jag skriver till honom.
Nej vet ni vad? Han lever faktiskt vidare i mitt hjärta, där har jag mina minnen av honom och min "kärlek" till honom, så om det känns bra att skriva till honom, till den plats i mitt hjärta som är hans, varför ska jag inte göra det då?
Jag saknar dig morbror, det här känns overkligt!
Jag tänker tillbaka på den dagen då du dog. Hur jag grät, skakade, och bara slängde ner allt i en väska för att snabbt som attan ge mig av till sjukhuset. Jag hade tur, det var två personer jag kände som skulle åka till den staden där sjukhuset var...
Men, jag hann inte fram. När jag stod i entrén och ringde till mamma så berättade hon det. Du hade dött. Jag önskar så att jag hade hunnit fram och fått träffa dig innan, men du somnade in lugnt och med nära och kära runtomkring dig och det är det viktigaste. Jag hoppas du visste hur otroligt mycket du faktiskt betydde för mig, fastän jag inte hann fram i tid. Din vän sa till mig att du senast två dagar innan du dog hade sagt att du visste att du alltid fanns i mina tankar. Så du visste nog, det ger mig lite tröst. Framför allt hoppas jag att det gav dig lite uppmuntring, att veta att du var otroligt omtyckt och älskad, för det var du. Det är du.
Jag saknar dig ♥
Sv; känner verkligen igen mig i vad du skriver.
Även fast det har gått ett år och en månad så saknar jag ändå min farbror så himla mycket.
Han betydde verkligen så mycket för mig.
Beklagar sorgen!
kram <3
Jag förstår dig. Tiden spelar ingen roll när det kommer till sorg utan det är hur nära man stod varandra. Tyvärr så finns det idag inget smidigt sätt att avsluta konton på nätet.
Sv: Första gången vi gifte oss så gjorde vi det i hemlighet borgerligt. Detta ledde till att släkt och vänner blev lite sura för att dom inte fick vara med och för att det inte blev någon fest. Så två år senare gjorde vi om det med över 70 gäster och en hejdundrande fest med massor av livemusik. Den här gången så var en kompis vigselförrättare och han hade klätt ut sig till Tomas Di Leva. Han är sångare och spelar teater så vi visste att han skulle klara uppgiften galant. Han var en stjärna och bröllopet blev väldigt lyckat. Folk pratar om det än trots att det är fem år sedan.
Ha en skön kväll!
Cancer insamling
just nu skriver jag om livet från psyk och att leva med panikattacker:/
det känns som om JAG känner hur tungt det är, bara genom att läsa det du skriver, fast jag vet att jag fara känner va en hundradel av det du bär på.
Du är stark, oerhört stark och han är närmare än du tror, han är fortfarande precis där bredvid dig!
Du har en skyddsängel på riktigt nu, någon som bevakar dig, och jag är övertygad om att han är stolt över dig, varje dag.
Kram på dig.
Sv; Usch ja, det är jobbigt med fobier. Jag tog tag i det själv för jag insåg efter ett års att det inte hjälpte. Och det var efter mina självmordstankar som jag insåg att jag måste t tag i allt SJÄLVA!
(gick inte att kommentera inlägget över så jag gör det här istället)
Hur mår du idag, och vad sa de då du ringde?
Jag hoppas att allt släpper och att det inte är någon fara kram på dig
När du skrev det här inlägget var det exakt två månader sedan min pappa dog. Han somnade in hemma 16 mars kl 04.53 och vi var där hos honom under hela resan. Han hade precis fyllt 70 och det var för tidigt, men sviterna av malignt melanom tog honom till slut. Älskar & saknar honom mycket!
