Att leva med oro

Jag höll andan då vi rullade in på infektionsavdelningen. Var det någon som var magsjuk? Och när sköterskan skulle ge mig en tablett att svälja, för den outhärdliga smärtan, så hopades ångesttankarna. Hon pillde på den massor! Tänk om hon precis gått från någon med magsjuka och sen stod där och rullade min tablett mellan fingrarna, smetade in den med bakterier? Jummie Jummie, eller inte. Mamma sköljde av tabletten, jag vet, det var fånigt, men jag var inte i ett läge där det gick att utmana mig själv (även om man egentligen, om man vill bli fobifri, ska utmana sig själv hela tiden, med allt), huvudsaken just då var att jag skulle få i mig tabletten och förhoppningsvis få lite mindre ont! Tyvärr gick det verkligen inte att lura ner den där rackaren i magen. Den liksom växte i munnen och varje gång jag försökte svälja så åkte vattnet ner runtomkring, men tabletten lyckades jag inte trolla bort. Den låg envist kvar i munnen, bromsad av tungan som tydligen gått i maskopi med hjärnan och bestämt sig för att tabletten till varje pris inte fick slinka ner i halsen. Jag försökte göra min röst hörd, men de vägrade att lyssna. Inte ens min envishet lyckades den här gången.

Jag kan ju säga att det hela hade varit BRA mycket lättare om jag kunde svälja tabletter, men TUSEN gånger lättare (kanske till och med mer!) om jag inte hade haft någon fobi - då hade jag antagligen inte heller haft problem med att svälja några tabletter. Allt kommer hela tiden tillbaka till den där eländiga fobin.

Sköterskan fick hämta ett stolpiller till mig. Varför det heter så har jag ingen aning om, men i alla fall så ska man stoppa upp det i rumpan! Kanske kom namnet till för att någon fick associationer av att stoppa upp en stol i rumpan? Men så farligt kan jag tala om för er att det inte var så oroa er inte!

Uj, uj, jag undrar hur många gånger jag tänkte att det i det rummet jag fått bott folk med magsjuka... tänk om något fanns kvar någonstans, i väggarna, på nattduksbordet eller fjärrkontrollen till TV:n? På min föreläsning i skolan fick jag liksom veta att vissa magsjukefilurer kan överleva i ETT HALVÅR. Chockerande nyheter för en spyfobiker, genast hade min hjärna präntat in den kunskapen i minsta lilla vrå. Varför kan det inte gå till så med allt annat de försöker lära ut också? Vilket snille jag skulle vara!

Efter att jag legat och knipt igen ett tag - vem skulle vinna, jag eller bäckenet! - bestämde jag mig för att göra ett försök att gå på toa, trots smärtorna, för jag ville verkligen inte använda bäckenet. Det var inte bara smärtan som hindrade mig från att gå på toan, men jag kom till en insikt: trots att jag var hemskt rädd för att sätta mig på den där toan, där någon med högsta sannolikhet har spytt, så skulle jag ju förr eller senare vara tvungen att släppa på trycket, för bäckenet hade jag ju som sagt redan tackat nej till, så varför dra ut på det ännu längre?

Mamma fick hjälpa mig, först att lägga papper på toastolen (säkerhetsbeteende, I know) och sedan vara min krycka och toapappersmatare (ja, alltså, toapappret skulle inte matas, men matas fram, så att det inte skulle ta tid. Vi försökte slå rekord i att gå på toa snabbt, typ). Jag var helt svimfärdig och mitt huvud exploderade, men tack vare mammas hjälp hann jag gå på toa och skynda mig tillbaka ner i sängen innan någon svimningsolycka inträffade. Tur det! Men plågsamt var det minst sagt, och på min korta lilla utflykt in på toan upptäckte jag givetvis alla eventuella spyredskap de förvarade där. Spyhinkar. Yaay. Det fick mig inte alls att tänka på alla calicivirusdrabbade patienter de slänger in där på infektionskliniken titt som tätt.

Man tycker att min hjärna borde vara spytrött på allt som har med spyorostanka att göra, men tydligen går den fortfarande igång på det. Hur roligt kan hjärgubbarna ha egentligen?

Söndagen och måndagen var mest fulla med smärta. Jag fick lite besök av snälla vänner, men annars hände det inte mycket. Mamma läste högt ur en bok också, och jag käkade brustabletter, tog till och med stolpiller med morfin i! Tre gånger om dagen fick jag mat, suprise, men aptiten hade väl flytt iväg på solsemester eller något och lämnade mig ensam där i helvetet - undra vem som hade det varmast? - för någon mat var jag inte sugen på. Lite feber hade jag också minsann, det brukar jag aldrig ha (även om jag kan känna mig febrig så visar termometern envist på att jag är frisk, ungefär som alla andra prover jag tar brukar göra), det gjorde oss alla lite förbryllade. Feber hörde inte hemma i den här sjukdomsbilden. På måndagskvällen kom en narkosläkare och skrämde upp mig, de skulle antagligen göra så så kallade bloodpatch på mig och han berättade så snällt om alla risker som fanns med att göra en sådan! Det var inte säkert att det hjälpte alls, eller så kanske man råkade sticka hål på det stället där de stack hål förra gången, så att man bara förvärrade allting genom att göra ytterligare ett hål där hjärnvätskan kunde rinna ut. Eller, ännu värre, om man hade riktigt otur kunde man bli förlamad (att sticka i ryggen är aldrig riskfritt)! 
Hjälp! Jaha, det var trevliga upplysningar? Och efter det skulle jag vilja göra den där blodpatchen eller? Kanske var det ett sätt att försöka spara lite pengar, få mig att inte våga göra det? Well, det lyckades nästan, men bara nästan, för i den stunden kände jag bara "skitsamma om jag blir förlamad eller något, bara jag inte spyr och smärtan kanske försvinner så gör det!", men lugn inför morgondagen kan man väl inte säga att jag var...