Att leva med oro

Jag har inte dött, jag är bara väldigt utmattad! Det har varit så mycket att jag varken haft tid eller ork att skriva någonting, även om jag har mycket att berätta. Mitt i allt så borde jag tentaplugga eftersom jag har två tentor nästa vecka! Jag har en känsla av hur de kommer gå... Det var inte direkt den ultimata veckan för mig att ha tenta på om man säger så!

Verktygen de använde vid benmärgsbiopsin, jag är glad att jag inte såg dem innan :P

I söndags fick jag permission från sjukhuset så då åkte jag och mamma hem till min lägenhet och mamma hjälpte mig att städa (TACK snälla mamma!), själv låg jag mest i sängen, och somnade i soffan osv. Trött var ordet. Sen bar det tillbaka till sjukhuset där vi sov över natten.

I måndags fick jag gå upp tidigt och kila iväg till en undersökning som jag skulle hinna med innan frukost - ultraljud av hjärtat. Jag fick strippa för en ung kille, där skulle jag alltså ligga blottad vänd mot honom när han körde en maskin över hjärtat. Jag frös något otroligt, och så var jag tvungen att gå på toa men det gick ju inte eftersom jag var fastkopplad till apparaten. Jag var lite rädd att jag skulle få en panikattack så att hjärtslagen skulle rusa iväg där på skärmen, vad skulle han tänka då? Att jag blev upphetsad? PINSAMT värre i så fall. 
Det som chockade mig mest med hela undersökningen var att hjärtat var så fult, det såg inte alls ut som jag hade tänkt. Såklart trodde jag inte att det skulle se ut som ett sånt hjärta man alltid målar, men något lite finare än sådär trodde jag allt att jag skulle få se.

Direkt när vi kom tillbaka till avdelningen där jag var inlagd så sa de till oss att vi skulle gå till ögonkliniken! Ännu fler undersökningar, jag fick bla sitta med två papperslappar i ögonen och känna mig jättedum haha :P Och så fick jag göra ett test för att se ifall jag ser bra på hela synfältet, vilket jag gjorde. Sånna test ger mig alltid prestationsångest - tänk om jag inte duger, tänk om jag gör fel eller inte klarar testet, tänk om det på något sätt visar att jag inte är tillräckligt smart? Jag både tycker om och ogillar sådana test.

SEN blev det äntligen dags för frukost, sådär nästan lagom till lunch. Därefter fick jag prata med huvudläkaren för neurlogavdelningen och det bestämdes att jag skulle ta ett benmärgsprov (för att kolla så att jag inte har lymfom = cancer i lymfsystemet) och en lumbalpunktion (för att kolla efter borrelia i nervsystemet), den senare skulle jag ta vid ett senare tillfälle. Jag fasade för lumbalpunktionen eftersom jag hört så mycket hemskt om den, hur läskigt det varit och hur ont folk fått. Det var inte förens jag kom in till rummet där jag skulle göra benmärgsprovet so jag insåg vilken läskig provtagning DET var!! Jag tror jag hade blandat ihop dem lite, för det visade sig att den av undersökningarna som hade en stor hemsk nål (läs borr) var benmärgsprovtagningen. Iiih, varför gick jag med på den undersökningen!?!

Jag fick lägga mig ner på sängen med magen ner, jag höll mamma i handen, nej, jag höll inte, jag mosade mammas hand! Hon som tog provet förklarade för mig exakt hur det skulle gå till (jag tycker om det, då känner man sig inte helt lost i alla fall) och så fick jag bedövningen. Jag är inte förvånad att något gick snett, jag har en tendens att råka ut för snea grejer liksom - något var fel med bedövningssprutan så all bedövning kom inte ut så hon fick göra om det. Aj aj. Ett till stick (man tycker att jag borde vara väldigt van vid stick vid det här laget!) och den här gången fungerade det. Det kändes väldigt mysko, går inte riktigt att beskriva. Lite ont gjorde det, men inte SÅ ont som man hade trott. Sen åkte nålen fram och hon sög ut någon vätska, det kändes obehagligt, som ett sug, som en ilning i hela ryggen. Ja, lite som när man har ilningar i tänderna, fast det var i ryggen. Det gjorde inte ont, men jag kände allt som hände och såg mammas förskräckta min. Hon trodde att det bara skulle vara en liten nål, och så visade det sig vara stora verktyg de använde! Då var hon inte så kaxig längre ;) Efter de hade sugit ut vätskan så gick de in med den där större nålen (eh, läs borren), hon som utförde provtagningen tryckte verkligen ner den, slog på den och vred runt. Det låter läskigt, det såg läskigt ut och kändes otäckt (jag kände ju att hon vred i mitt ben!) men det gjorde inte ont. Lite coolt var det att få testat på, för som sagt, det gjorde inte ont, det var läskigt för att man upplevde det så, inte för att det egentligen var det. Jag tror nästan att mamma som tittade på tyckte att det var mer hemskt än vad jag tyckte. Det gick faktiskt bra,  även om jag skrek och grät som ett litet barn haha. Jag fick se benmärgsbiten efteråt, oj, jag trodde inte de tog så mycket. Typ tre centimeter lång rund sak som de "borrat" ut (OBS: om det är någon som läser det här och ska göra en benmärgsbiopsi så kan jag säga att det låter mycket läskigare än det faktiskt var, det var läskigt just eftersom man TROR att det ska vara så hemskt). 
Efter undersökningen varjag lite skakis i benen, sådär så det känns som om de är gjorda av gummi och man inte riktigt vet om de klarar av att bäraen. Men det gjorde de. På kvällen blev jag utskriven, efter att ha fått veta att jag har tre hjärtfel som de inte ska göra någonting åt (1. en del av hjärtat slår inte, 2. min västra sida är större än den högra och 3. det läcker ut lite blod till lungan) så länge det inte blir värre. Nu har jag i alla fall en förklarning till min dåliga kondition höhö ;)

Ja, tänk vad man får vara med om. Jag var ordentligt trött efter hela sjukhusvistelsen kan jag säga! Mamma lagade mat (mumms, varför blir det alltid så mycket godare när mamma lagar? :P) och sen åkte hon hem. Jag kände mig ensam och orolig inför hur framtiden skulle bli, men somnade uppenbarligen tillslut ändå :P Tänk att tiden liksom går vidare och puschar på framåt oavsett hur oroliga vi är för framtiden!