Att leva med oro

I morse vaknade jag klockan sex, efter en natts dålig sömn, av att en sköterska kom in och skulle mäta syrenivån i kroppen och ta blodtryck. Det var något lågt båda delarna, fast det var inget man behövde göra åt det. KAN ju ha haft något att göra med hur otroligt sent på morgonen det var ;)

Sen halv åtta/åtta någon gång fick vi frukost och så fick jag veta att jag skulle iväg på en MR-undersökning av hjärnan! En gång till alltså… det var ju bara tre veckor sedan jag gjorde en sån där, och då sa jag ”aldrig mer!”, men tydligen hade jag inte mycket att säga till om i det. Den här gången gick det mycket bättre än sist, för jag viste hur det gick till och undersökningen gick snabbare (tjugo minuter/halvtimma), och det var till och med samma tjej som var där och hade hand om det.

När jag kom tillbaka till akuten så fick jag veta att jag hade fått sällskap i rummet, med skräck såg jag på tanten som skulle vara min rumskamrat. Hon hade med sig en ”spottkopp”, som jag har sett används som spykoppar ibland. Ångest. Jag ville verkligen inte vara där inne, men tänkte att jag skulle försöka lite, fast när jag såg att hon höll sig för magen och jämrade sig steg oron. När hon lagt sig i sängen så började hon efter en liten stund prassla med en påse, jag blev på helspänn och reste mig upp, mamma sa åt mig att sluta fåna mig, men jag kände att jag ville ut. Då hörde jag det, hulkljudet, det var som om varenda fiber i min kropp visste att det skulle hända. Snabbare ön kvickt var jag ute ur rummet. Just typiskt, att det kommer in en tant och ska dela rum med mig som faktiskt spyr! Personalen på avdelningen var liksom jätteschysta och hade låtit mig få ett ensamt rum så länge det bara gick, och sett till att det inte var någon illamående person som hamnade där. Men så hände det alltså. Jag skakade och grät, det blev bara för mycket med allt. Jag ville INTE in dit igen, men utmanade mig själv att trots allt följa med mamma in och hämta lite grejer. Men så insåg jag att hon faktiskt spytt på riktigt och de skulle in för att rengöra, nej då gick jag faktiskt. Jag hade utmanat mig själv tillräckligt. Resten av förmiddagen tillbringade jag och mamma i ”TV-rummet”, soffan var inte lika bekväm som sängen, men bättre än att ligga där inne med spy-tanten. TÄNK OM HON VAR MAGSJUK! Jag vet att folk på akuten kan spy av lite vad som helst typ (det har iaf jag inbillat mig, och den här händelsen byggde på min bild av att ”på sjukhus spyr folk”), men tänk om det faktiskt var magsjuka… det kan ingen veta!

Vi fick prata med läkaren, som sa att de inte hittat något konstigt på varken CT eller MR, men att den radiolog som kollat på mina bilder under natten trots att de inte hittat något på CT ville ha den där MRn för att kunna jämföra med den för tre veckor sedan och se ifall något förändrats. Han sa att ”de såg nästan helt lika ut”. Jaha, vadå nästan!?! Och så berättade han att jag hade lite väska i nån bihåla typ. Bara sådär som en bisak, ska man ha det? Är det inte det som kallas bihåleinflammation och det ska man väl käka någon medicin för?

Trots att de inte hittade något på röntgen så ville de inte släppa hem mig utan sa att jag skulle flyttas till neurologavdelningen och vara där antagligen tills på måndag (det var fredag då jag kom in till akuten). Mucho roligt, eller inte så värst.

Det som har piggat upp mig idag är att jag har haft massa underbar personer här! Först kom två kompisar när jag var kvar på akuten, då var jag väldigt trött men det var trevligt att få besök. Sen när jag flyttats till neurologen så kom ytterligare tretton snällisar och besökte mig i olika omgångar. Jag känner mig så otroligt priviligerad och tacksam för att jag har så många bra kompisar osv som bryr sig om mig och till och med anstränger sig så pass mycket att de hälsar på mig. Jag har ju bara varit här ett dygn liksom, jag blir så rörd och känner mig så uppmuntrad. Det piggade upp mig väldigt mycket, även om det tog på krafterna att orka vara glad och trevligt, men det var det verkligen värt :D

Nu sover mamma i det stora rummet de fixat åt mig eftersom jag var så rädd för att dela rum, tänk vad snälla de är som fixar. Vi har fin utsikt härifrån till och med, lyxigt värre liksom.

Hehe, det som är lite komiskt är att jag i fredags INTE tog med mig mobilladdaren för ovanligheternas skull, inte heller tog jag med någon bok eller annat att göra vilket jag också brukar ha med (ifall det blir någon tråkig väntan någonstans). Jag tänkte att jag skulle öva på att inte ha med sådana saker, ta bort säkerhetsbeteendena. Ibland känns det verkligen som om det händer saker bara för att det råkar vara JUST den dagen man skulle testa utan säkerhetsbeteendet, bara för att man sen ska kunna inbilla sig att det för JUST för att man INTE utförde säkerhetsbeteendet som det hände. Så är det naturligtvis inte, men hjärnan kan ju det där med att koka ihop saker har vi märkt. Men, istället för att koka ihop att jag borde haft med mig de sakerna, för annars kommer det visa sig att det var just då man behövde dem, så kan jag försöka fokusera på att det faktiskt löste sig TROTS att jag inte använde säkerhetsbeteendet. Saker löser sig. Mamma åkte och hämtade min laddare (fick vara kvar ensam på sjukhuset med mammas mobil, dvs hon hade ingen mobil! Läskigt tyckte jag, men bra övning).

Nu ska jag ta och gå och lägga mig, mamma sover redan och det börjar bli sent, mina ögon går i kors. Undra vad morgondagen har att erbjuda, kanske kan jag få lite permission och komma ut lite härifrån? Eller så ska jag göra några till undersökningar? Jag fick ett brev hem, som mamma upptäckte då hon hämtade grejer, där det stod att jag ska göra YTTERLIGRE en röntgen eftersom de hade hittat ”misstänkta körtlar i lungorna”. Det låter mindre roligt, hoppas att det är lymfkörtlar och inget annat. Det känns som om jag har fel lite var stans, men hur häger det ihop?
Det återstår att se antar jag.