D-vitaminbrist

Man får d-vitamin främst från solen, det är därför många blir deppigare såhär på vintern.

 

Jag är mitt inne i massa tentaplugg och försöker ägna hela min uppmärksamhet åt det (vilket inte går så bra om jag ska vara ärlig), men för att uppdatera lite om mitt sjukdomsläge så har jag fått veta att jag har D-vitaminbrist! Detta var något mamma misstänkt länge, och jag bad dem på vårcentralen för längesedan att ta ett d-vitaminprov så det trodde jag att de hade gjort, men tydligen inte. Tack och lov att den läkaren jag har fått nu var skärpt och ville ta ett d-vitaminprov, annars hade jag trott att det såklart redan var taget - med tanke på hur många blodprov jag har lämnat liksom...

Jag fick även vid samma tillfälle veta att jag INTE har lymfom! Vilken lättnad.

Såklart vill jag veta vad det är som gör att jag mår såhär kasst, men jag vill helst inte få beskedet att det är hjärntumör, cancer eller något i den stilen. Hjärntumör är jag ordentligt utredd för, med två MR-röntgen och en CT så borde de ha sett någonting - annat än hjärnan då, för den hoppas jag att de såg. Och nu kan jag alltså andas ut och slippa oroa mig över huruvida det skulle kunna vara lymfom (symtomen stämde annars in, lymfom är liksom borrelia en stor härmapa och liknar många andra sjudomar, ofta med diffusa symtom). Däremot så visade benmärgsprovet, som ju togs för att kolla efter ifall jag hade lymfom, att jag har för långa järndepåer. Jag har alltså inte hb-brist, men järnbrist. Så det blir till att köpa blutsaft igen, för tablettsväljandet har inte blivit något bättre.

 

D-vitaminbrist alltså. Det skulle kunna förklara en del av mina symtom, frågan är bara hur mycket det förklarar, och ifall det är orsaken till mina problem, eller ytterligare ett symtom på något annat?

 

Jag har börjat äta d-vitamindroppar nu, och jag är hemskt glad över att de inte smakar något! Visst, det är inte medicin egentligen, men ändå är jag rädd för att ta de där dropparna. På något vis lyckas jag bli rädd för att man kanske mår illa utav dem - av vitaminer (jag försöker intala mig själv hur fånigt det låter, men som vanligt lyssnar inte fobihjärnan när logikhjärnan försöker göra sig hörd). Jag ska upp i 1600 enheter, som läkaren sa, vilket motsvarar 20 droppar om dagen. Jag kör lite KBT-stuk över det hela och trappar upp långsamt för att min fobihjärna inbillar sig att kroppen vänjer sig då, och inte reagerar med chock över det ökade vitaminintaget, för det skulle ju kunna innebära att jag spyr (ha ha, jag skrattar åt mina egna tankar, men tycker inte att det är något vidare roligt). 

Nu håller jag tummarna för att de här d-dropparna får upp humöret och drar med sig kroppen upp. Tänk om jag börjar må bättre av det här (jo, något bättre borde jag må i alla fall)! Tänk om jag plötsligt slutar vara så trött, irriterad och nere - d-vitaminbrist kan göra att man blir båda trött, deprimerad och irriterad. Tydligen kan det göra lite mer också: http://svt.se/2.108068/1.2629370/d-vitaminbrist_kan_ge_diabetes. Man kan se samband mellan d-vitaminbrist och bland annat diabetes, parkinson, depressioner, MS och vissa former av cancer.

Låter trevligt, eller inte.

Men nu ska jag som sagt behandla det så då får vi hoppas att de där sakerna håller sig borta. Men kanske är alltså vitaminbrist allvarligare än vad det låter som? Om det är DET som ger mig alla de här symtomen så är det DEFINITIVT allvarligare än vad jag kunde drömma om i alla fall. Men oj vad skönt det hade varit om det var hela förklaringen och jag alltså "bara" kunde smaska i mig de här dropparna och börja må tipp topp igen.
Man kan ju drömma och hålla tummarna, right? ;)

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0