Att leva med oro

Jag var på väg ut till psykologen, åkte bussen som jag brukar. Ångesten infann sig då jag insåg att bussen skulle bli överfull! Trots detta gick det ganska bra att åka, jag satt och lyssnade på några skolungdomar. När vi nästan var framme så kollade jag på en skylt till något företag, hemskt vad den såg konstig ut. Hur bra reklam är det att bara skriva ut halva namnet!?! Jag fann det väldigt konstigt, men trodde att jag var lite trött och inte riktigt fått in skärpan bara. När jag gick av märkte jag att jag var ganska yr. Väl inne på vårdcentralen där psykologen sitter så började det kännas riktigt otäckt. Då jag skulle betala (första gången jag behöver betala! Nu är man alltså vuxen på riktigt) och kollade på kvinnan i receptionen så såg jag bara halva hennes ansikte. Jag tänkte att jag nog var väldigt yr - ibland kan man ju få konstig syn och svimningskänslor om man rest sig upp för fort tex - och att det skulle gå över om jag satte mig ner. När jag tog upp mobilen för att skriva ett sms så blev jag väldigt orolig – jag såg inte vart jag satte ner fingrarna på höger sida! Jag hade ingen aning om jag tryckte på rätt knappar, det kändes helkonstigt. Jag ringde mamma och började gråta, psykologen kom ut ur rummet och såg detta, då la jag på och förklarade att jag inte såg ordentligt! Jag sa att jag trodde att det kanske skulle gå över om vi satte oss ner lite, men det blev värre, och då sa han att han skulle gå efter en läkare. Denne kom och lyste mig i ögonen, såg inget konstigt men sa ändå att han hade skickat en remiss till sjukhuset och att jag skulle ta sjukhustaxi dit. Om jag kollade rakt fram, och någon stod snett framför mig så såg jag inte den personen! Han/hon var helt osynlig. Drog jag handen till höger om mitten framför ögonen så försvann den. Otäckt.

 

Vi gick för att vänta, och boka en ny tid, i psykologens rum men väl där så märker jag att jag inte kan läsa smsen! Inte nog med att jag bara ser halva orden, jag FÖRSTÅR INTE vad det står. Jag ser bokstäverna  men får inte ihop betydelsen av dem. Ordet ”allt” var för mig bara ”a”, ”l”, ”l”, ”t” utan sammanhang, jag visste att jag kände igen bokstäverna, men hade ingen aning om vad ordet betydde! Men när jag skulle berätta denna förfärliga nyhet för psykologen så kunde jag inte det! Det var som om alla ord jag lärt mig bara flugit sin kos, de fanns inte att hitta i hjärnan. Jag såg ”bilder” av det jag ville säga, men kunde inte hitta ord för bilderna, bara väldigt väldigt simpla ord lyckades jag få fram. Jag skulle tex säga att jag glömt min laddare, men hade ingen som helst aning om vad det hette, inte heller kunde jag säga ”sådan man får ström till mobilen från” för orden i meningen var för komplicerade. Tillslut kom jag på att jag kunde peka på eluttaget (för namnet för det var helt puts väck) och han lyckades lista ut vad jag hade glömt (jag kunde säga ”har glömt”, men det var praktiskt taget det jag kunde säga. Det och ”hjälp”, ”rädd”, ”skit”, ”kan inte”). När jag sedan några minuter efteråt, i telefon, berätta för min pojkvän vad jag hade glömt så funderade jag länge, se utbrast jag stolt – helt bombsäker på att jag äntligen hittat rätt ord – ”jag har glömt min mobil!!” (jag var liksom lättad över att jag inte slutat fungera helt, för jag kom ju på meningen tillslut, även om jag inte riktigt kunde sätta fingret på om ordet mobil ens fanns). Efter att registrerat psykologens oroliga blick och hört pojkvännens kommentar ”eh..du vet att du pratar i mobilen” (varpå jag tänkte ”eh.. nej.. det gör jag väl inte… att jag inte pratar i – för det som för mig var – ”laddaren” visste jag ju, jag var väl inte DUM heller!  ”Jag pratar ju i en telefon”, kom jag slutligen på) så insåg jag att jag sagt något fel, men förstod inte vad. Då gick psykologen ut och sa till läkaren att beställa en ambulans istället.

Tur i oturen att jag råkade befinna mig på en vårdcentral när det här hände.

 

Ambulanskillarna kom och la mig på en bår, jag fick inte ens gå själv ut, sen bar det upp i ambulansen och ut i hög fart på vägarna. Inga sirener, men snabbtkörde han. Jag fick ligga ner på den där båren samtidigt som en av ambulanskillarna försökte förklara för mig vad han skulle göra, sätta in en kanyl på handryggen och ta blodprov i andra. Jag förstod inte ett ord av vad han försökte säga till mig, men såg nålen komma fram och försökte säga nej utan vidare framgång. Såg nog ganska skärrad ut dock. Han stack mig, och trots att han pedagogiskt försökt förklara för mig vad som skulle hända så skrek jag högt och började gråta då han sprutade in någonting genom kanylen på handryggen! Jag var livrädd för att det skulle vara någon medicin som man kunde spy av, det vara bara någon saltlösning tror jag.

Efter vad som kändes som en evighet, men antagligen var väldigt kort tid, så kom vi fram till akuten. Tänka sig, där hamnade jag alltså också tillsist, på akuten. Snart har jag varit på alla avdelningar man kan vara på på ett sjukhus!

Jag fick åka in i ett rum och göra EKG, blodtryck, massa blodprov och annat smått och gott. Min pojkvän som jag hade lyckats ringa var där som tur var, annars hade jag känt mig extremt otrygg och vilsen, eftersom jag inte förstod vad någon sa.

Efter ett tag fick jag åka till röntgen och göra en CT av hjärnan. Det var väldigt mycket lättare med den undersökningen än en MR, inte alls det där trånga röret, och så tog det ju bara en minut.

Därefter rullades jag in på akutavdelningen där jag fick ett rum över natten. Lite blodtryck, temperatur och annat mättes och jag var tvungen att svälja en tablett! Jag ville verkligen inte, för tänk om man kunde må illa av den? Och dessutom har jag svårt att svälja tabletter med tanke på just sväljandet också, men, jag gjorde det! Det var en blodförtunnande medicin som, ifall jag trots allt haft en liten propp som de ej sett vid CTn , skulle lösa upp den eventuella proppen. Det hjälpte faktiskt att den var formad som ett hjärta, kändes mindre farligt att svälja haha. Jag är som ett litet barn!

Jag var skiträdd för att bli lämnad ensam där på akuten, men de var väldigt schysta och fixade så att mamma som åkt hit fick sova i den andra sängen som stod i rummet – så länge det inte trillade in fler sjuklingar. Jag höll tummarna, och vi båda fick sova ”ostört” hela natten.

 

HAHA, jag måste bara berätta! Natten till lördagen drömde jag att vi var på ett sjukhus en bra bit härifrån, vi skulle kolla om jag hade borrelia. Mamma och min lillebror var där, och när svaren kom så blev jag besviken (verklighetstrogen dröm med andra ord :P). Det var något konstigt poängsystem, där olika grader av borreliasjuk representerade olika filmgenrer (antagligen för att vi förra helgen hade utklädningsparty med filmtema). För att klassas som borreliasjuk så skulle man nå upp till genren ”sci-fiction/skräck”. Jag insåg att jag inte nådde upp när min lillebror skrattade åt mig och sa ”haha, du blev bara komisk”.
Seriöst! Ibland är hjärnan fiffig på att koka ihop. Är det så jag känner alltså? Ganska bra beskrivning i alla fall, och det kom jag på när jag sov. Ska kanske sova oftare så kommer jag tillslut på varför jag mår som jag gör också ;)