Att leva med oro

Smärta! Obeskrivlig smärta, jag vet inte vad jag ska säga mer, jag har aldrig varit med om en sån smärta. Mamma beskrev det som att det var som att vara med någon som födde barn hela helgen. 
Det började på fredag kväll. Jag fick en yrselattack, och då menar jag inte att jag blev lite yr, nej hela världen snurrade runt. Jag låg ner i sängen och kände hur rummet föll, mina ögon rullade i rasande fart åt vänster och jag försökte hela tiden dra tillbaka dem, för rummet rullade i ännu mer rasande fart åt vänster (jag frågade en av de jag bor med om mina ögon rörde sig, men de var stilla, jag kan ju säga att så kändes det INTE). Det var otäckt, jag har aldrig någonsin varit så yr, inte ens i närheten. När jag blundade kändes det som om jag skulle rulla ur sängen. Jag var livrädd, ropade på de jag bor med och bad dem ringa någon sjukhusupplysning eller så. Ringde hem mamma som var och handlade (hon stannade kvar hos mig efter lumbalpunktionen för att se hur det gick, och tur var väl det!) och försökte koncentrera mig på att andas, lita på att det inte var farligt. Den tanken som var mest skrämmande var "tänk om jag blir illamående av allt snurrande och spyr!!"'. Så även om snurrandet i sig själv var otäckt så var det alltså den tanken som paralyserade mig. Onödigt. Alltid den där spyfobin.

Tillslut ringde vi till sjukhuset, men de sa bara att vi skulle avvakta så det gjorde vi. Efter ett tag försvann yrseln. Istället kom ryggvärken, aj aj aj. Sådan enorm muskelvärk! Kan man ens ha så ont i musklerna, var det verkligen de som gjorde ont?

Jag lyckades somna på natten i alla fall, men när jag vaknade på lördagen mådde jag hemskt. Jag hade något galet ont i ryggen, och i huvudet. Så länge jag låg raklång, utan kudde, så fungerade huvudet och jag hade bara lite spänningshuvudvärk, men om jag försökte resa på mig så exploderade det, kändes som ett otroligt tryck i hjärnan som om den svullnade upp. Värst var dock ryggvärken. Jag låg och ville bara skrika, sparkade med benen för att försöka få ur mig smärtan, la findus ärtor under ryggen, använde en massageapparat, mammas smärtapparat (typ elektriska stötar där man har ont), fick massage och tog till och med värktablett. Mammas receptbelagda medicin! Jag hackade den i småbitar, det smakade vidrigt och jag var hemskt rädd för att ta den (man kan ju må illa av medicin!! Ja kanske spy till och med) men jag hade så ont att jag tvingade mig själv att ta den. Inget hjälpte.

På något sätt överlevde jag trots allt dagen, massagen lindrade tillfälligt och Findus ärtor räddade mig, ibland lugnade sig värken och jag kunde andas för ett tag istället för att kväva mina skrik. Det var tortyr. Äta? Jag försökte få i mig lite linssoppa under flera timmars tid, jag kunde inte lyfta på huvudet utan var tvungen att ha det i samma nivå som ryggen, annars fick jag så ont att jag blev svimfärdig. Jag fik ha ett vattenglas bredvid mig med ett sugrör så att jag kunde dricka ur liggande läge. Det var inte lätt, särskilt inte som jag tycker att det är hemskt läskigt att ligga ner och dricka - det känns som om man ska sätta i halsen och kvävas eller få en kräkreflex (som sagt, alltid den där fobin). Det blev inte mycket för min mage den dagen, och dum som jag var så hade jag bestämt mig för att börja käka antibiotikan den dagen (jag lyckades svälja - hade den i drickform, för tabletterna var stora - på mindre än fem minuter!!) eftersom provresultaten från tyskland talade för att jag har borrelia och twar. Hade jag vetat att jag skulle få så hemskt ont så hade jag inte börjat den dagen av alla dagar, jag kunde ju inte ens äta eller dricka, hur skulle jag lyckas få i mig medicinen?

Under hela den här tiden var jag skitskraj att jag skulle spy, eftersom en av mina kompisar gjort det som biverkning av lumbalpunktionen! Dessutom så känner jag en del personer som spytt av smärta, och jag hade ju extremt ont, tänk om kroppen reagerade med att skicka upp en spya? Aiihih. Fast, det skulle vara ganska motsägelsefullt av den att reagera så eftersom varenda nerv i min kropp tror att det är livsfarligt. Hm. 
En sak som var skönt var att jag under dagen hade kontakt med en på infektionskliniken som en gång i timmen ringde och frågade hur det gick. Det kändes bra, jag visste att jag skulle kunna säga att jag inte fixade smärtan mer och så skulle vi få komma in till sjukhuset, men jag tänkte att det kanske skulle bli bättre. Sjukhuset en gång till liksom, snark? :P

Att sova den natten var helt kört, men jag lyckades slumra till (med musik i öronen för att försöka avleda tankarna på smärtan) ungefär i en och en halv timma. Den natten skulle det minsann bli vintertid också, en timma mer som jag "borde" sova på. Inte för att jag vet vad det skulle varit för skillnad på dagen och natten ändå eftersom jag bara låg raklång i sängen oavsett haha. Men det sitter mentalt, att veta att "nu borde jag egentligen sova" eller kunna tänka "nu är det dag, jag får vara vaken, alla andra är också vakna", ja det gör faktiskt skillnad i hur det känns.

När det äntligen blev morgon och jag "fick" vara vaken så skulle jag försöka gå på toa. Oj. Det var lättare sagt än gjort! När jag försökte lyfta huvudet minsta lilla höll jag på att trilla ihop, yrsel, smärta, det gick inte. Jag fick helt enkelt snabbt dyka ner på golvet och liksom dra mig fram på golvet med hjälp av benen - så att huvudet och ryggen fortfarande var i platt läge - till badrummet och toan. Snabbt upp, kissa, knappt hinna torka mig och dyka ner på golvet igen. Jag trodde verkligen jag skulle tuppa av där inne på toan! Kravla på toagolvet är inget jag gör frivilligt, ska jag ner där och krypa omkring, ja då är det riktigt illa haha. Måste sett ganska tokigt ut.

Vi bestämde oss för att jag inte skulle fortsätta med antibiotikan, den blev bara för mycket, och så bestämde vi att vi skulle försöka ta oss hem till mamma (två timmar härifrån, eeeh, eko eko, hur tänkte vi där? :O) eftersom mamma varit borta ganska länge vid det här laget. Men först skulle vi åka in till sjukhuset så att jag förhoppningsvis kunde få någon smärtlindrande spruta så att jag klarade att ligga i baksätet under resan (var ju tvungen att ligga rak). Vi ringde efter min pojkvän som fick komma och bära ut mig till bilen - jag höll på att svimma i hans armar, och tyvärr inte för att det var så romantiskt, nej, huvudvärken var inte så värst romantisk faktiskt. Tuff tuff till akuten, den här gången hette ambulansen mamma, tredje gången på mindre än två veckor. Man kan ju undra vad de tänkte. Jag fick åka på en bår från bilen, att gå var inte att tänka på. Ja, ska det vara så ska det vara bår och hela köret ju ;)

Vi fick ett eget rum på akuten, de tog blodprov på mig (suprise!) och lite sånt. Jag kände att jag behövde gå på toa, men jag hade verkligen ingen lust att kravla på sjukhusgolvet på akuten så där hade jag ett problem. Sköterskorna kom på den briljanta idén att ge mig ett bäcken och när jag så att säga skulle få utföra mitt behov så kom det in en manlig sköterska som skulle hjälpa mig, en ung sådan. Plötsligt var jag inte alls kissenödig längre! Bäckenet blev liggande, jag knep igen, visst, förr eller senare så skulle jag vara tvungen att släppa på knipet, men det var senare. Men vet, kanske skulle jag lyckas gå på toa senare och slippa bäckenet (kan avslöja att så blev det, jag slapp tack och lov!)?

Efter några smärtfyllda timmar på akuten blev det bestämt att jag skulle läggas in (så mycket för att åka hem till mamma!) på... INFEKTIONSKLINIKEN! Oj hjälp. Och jag som råkade ut för en spyende person på akuten (hon spydde antagligen av smärta, vilket ju ökade på min oro för det där med att smärta kan leda till att man spyr), vad skulle inte kunna hända där då!?! Snälla som de var så fixade de det så att jag kunde få ett eget rum som mamma också kunde sova i. Tack och lov för att de fixar så mycket och hjälper en på det sättet, de ska ha all cred för det verkligen. Alla vi mött på under de dagar jag varit inlagd har varit snälla och hjälpsamma, det känns tryggt att veta.

I hissen på väg till infektionskliniken såg jag en röd lapp som liksom skrek om uppmärksamhet. Där stod det att patienter som skulle till infektionskliniken och misstänktes ha "caliciviruset" (och influensa mfl, men de fastnade inte lika mycket på näthinnan liksom) skulle ta yttervägen. Jag vet vad det viruset innebär! Det är vinterkräksjukan! Jag var på väg in i farozonen. Där hamnade alla som blivit uttorkade av magsjuka och sånt där läskigt (mest gamla då). Samma sköterskor som kanske handskats med en sådan person skulle sedan gå in i mitt rum och skaka av sig bakterierna därifrån så att de kunde hoppa på mig. Oj, hur skulle det här sluta?