Att leva med oro

Ungefär såhär såg CT-maskinen ut som jag fick åka in i.

Lite mindre klaustrofobisk än magnetröntgenapparaten ;)

Efter blood patchen kändes det lite lättare att ligga inne på sjukhuset. Jag slapp ta mediciner! Och jag hade fått tillbaka aptiten. På kvällen gick det en romantisk komedi på tv så jag låg där i min säng, med chips och cocacola och kollade på en romantisk film, och det var riktigt trevligt. Ja, plötsligt kändes det nästan som på ett hotell... men bara nästan.

På onsdagen (den 2 november. Oj, nu är det två veckor sedan! Vad tiden går...) så skulle jag göra en CT-röntgen av lungorna. Jag var och röntgade lungorna för ett tag sedan och då såg de "misstänkta förstorade körtlar" så därför skulle jag röntga dem igen. Jag trodde inte att det kunde vara cancer eftersom alla mina blodprov är så bra och jag hela tiden får höra att jag är frisk, enligt deras mått mätta, men det var fortfarande oroligt att få höra att de sett misstänkta förstorade körtlar. Tänk OM det faktiskt var cancer? Visst, jag vill veta vad det är som gör att jag mår såhär kasst, men jag vill för allt i världen inte att det ska vara någon cancer!

Jag skulle få kontrastmedel inför röntgen. Först snackade de om att jag skulle få dricka kontrastvätska, men jag sa att jag vägrade det - jag har hört om så många som spyr när de ska dricka den, för att det är så mycket och smakar äckligt... jag som knappt kan dricka ett glas vatten utan att bli full i magen. Så de bestämde sig för att de bara skulle spruta in kontrasten i armen istället. Jag hade redan en nål där så de slapp sticka mig, men jag var hemskt nervös för att jag skulle få någon biverkning av kontrastmedlet. De förklarade för mig att det skulle kännas som en våg av värme som åkte upp mot halsen, och att det skulle kännas varmt nere vid rumpan, som om man kissar på sig. Som vanligt flög tankarna genom hjärnan: tänk om jag kissade på mig på riktigt för att det kändes som om jag gjorde det? Tänk om jag får spyreflex för att det känns som om man ska spy när man får den där värmevågen upp i halsen? Att kroppen liksom tror att det är på riktigt...

Det var bara att svälja och se.

När de sprutar in saltlösningen (eller vad det är) som de alltid gör innan de sprutar in något annat så får jag någon konstig smak i munnen. Det smakar typ plastigt och något konstigt, som ingenting annat jag har smakat i alla fall, inte direkt äckligt, men konstigt. Jag trodde att det kanske var inbillning, men sen visade det sig att min kompis som legat inne mycket på sjukhus också brukar känna den smaken! Första gången trodde jag att det var ämnet de sprutade in som kom upp i munnen, och då fick jag panik eftersom jag inbillade mig att jag kanske inte tålde ämnet och det höll på att komma upp i form av en spya. Men näe, något annat är det, konstigt bara att det smakar, och så direkt när de sprutat in det!

Därefter sprutade de in själva kontrastmedlet. Iiiiih, seriöst, det kändes verkligen precis som om man kissade på sig! Och ja, det blev varmt upp genom magen/bröstet och halsen, fy vad otäckt det var att känna, som om maginnehållet kom upp i halsen. Men det var nyttigt för mig att känna tror jag, en känsla av hur det känns när man spyr, men utan de andra sinnenas påverkan - ingen smak, ingen lukt, osv osv. Det var trots allt inte så farligt, bara lite otäckt, mest för att jag fick ångest.

Sen var det över, jättefort gick det! Jag åkte bara in i maskinen två gånger, typ en minut per gång. Lite skillnad från magnetkameran om man säger så!

När det var klart så fick jag snacka lite mer läkarna och så fick jag välja om jag ville stanna en natt till eller bli utskriven. Jag valde att få åka hem, fastän jag kände mig väldigt svag och skakig i benen, men mamma var ju med mig. Det kändes verkligen konstigt att åka därifrån, det var tryggt att vara där, bara kunna trycka på en knapp och så kom någon till en. Fast det var ju skönt att komma bort från sjukhusmiljön och få andas "frisk luft" igen! 
Vi åkta till mataffären för att köpa något att laga till kvällsmat, men vi fick vända igen utan att köpa något för jag blev helt snurrig av att vara där inne. Det gick inte. Jag var svag i benen, och det var så otroligt mycket intryck, trots att det knappt var något folk i affären. Ljud och massa intryck, det blev för mycket, jag var helt slut efter en liten kort sväng därinne. Ganska skrämmande hur snabbt kroppen "bryts ner" - att gå den där svängen i mataffären kändes som att ha sprungit flera mil - och även skrämmande hur mycket intryck vi hela tiden utsätts för men som vi inte tänker på för att vi är vana! När man varit instängd på ett lugnt rum med samma gamla väggar som enda intryck så blev de där vanliga intrycken helt överväldigande. Inte konstigt att alla är stressade när kroppen och hjärnan ska bearbeta alla tusentals grejer vi ser, luktar, känner, hör osv hela tiden och selektera ut vad som är relevant. Jag blir matt bara av att tänka på det hehe.

Intressant erfarenhet, det fick en att tänka till, det där med att det är så mycket intryck, och hur snabbt man vänjer sig vid något.

I alla fall så var det skönt att vara utskriven igen! Och nu höll jag tummarna för att jag skulle lyckas hålla mig ifrån sjukhuset en längre tid, för jag vet inte om det faktum att jag nuförtiden är mer på sjukhuset än i skolan är något att skryta med direkt :P