Att leva med oro

Oj oj, min ryggsäck börjar bli tung, erfarenheterna samlas på hög där men här på bloggen ekar det tomt, i och för sig just därför. Jag känner att jag börjar få allt för bra koll på det där sjukhuset!

SMÄRTA, enorm smärta, har jag fått genomlida. I förra inlägget skrev jag och berättade att jag levde, de här dagarna har jag nästintill önskat att jag inte gjorde det - jag har aldrig varit med om en så fruktansvärd smärta, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, ville bara BORT!

Inom loppet av två veckor känns det som om jag har åldrats väldigt mycket, så mycket har hänt, men ändå så lite. Det går inte riktigt att beskriva. Att vara inlagd på ett sjukhus är ganska så enformigt och ohändelserikt egentligen, men ändå har jag fått vara med om så mycket. Jag har minst sagt fått en inblick i hur saker och ting fungerar på ett sjukhus i alla fall! Kanske något att skriva på CV:t inför framtida jobb (jag kommer hamna inom branschen liksom - jag pluggar ju till biomedicinsk analytiker)? Visst, jag missade tentan när jag låg inne, men det här borde väl ge ett litet plus i kanten också, eller? Ingen kan anklaga mig för att inte veta vad patienterna jag sticker i framtiden går igenom i alla fall. Jag har blivit stucken jag vet inte hur många gånger, i ryggen, i höften, på båda armarna och handryggarna, på sidan av handen, i fingret... man tycker att jag borde vara van vid nålstick, men ändå är jag lika spänd inför varje stick! Oj vad mycket blod de har tagit, tror jag har lämnat mer blod än vad en blodgivare får göra. Undrar om de kommer känna igen mitt namn när jag presenterade mig för de som jobbar på labbet om när vi kommer dit på studiebesök nästa gång? En gång misslyckades de med att sticka mig så de var tvungna att ringa upp en från labbet för att sticka mig i fingret, jag var lite orolig att det skulle vara min lärare (visserligen hade det varit bra, då hade hon inte behövt tvivla på att jag hade en vettig anledning till att inte göra tentan den dagen) men det var någon annan. Det blir lustigt att se henne i skolsammanhang sen, men det är så det är när man valt en sån här utbildning - ungefär som när jag skämde ut mig för en kille från min skola som hade praktik när jag skulle göra en MR-röntgen (läs här). Jag har fått göra massa olika undersökningar också och varit på över 12 olika "avdelningar" på sjukhuset det här året - min pojkvän som bott här lika länge som jag visste inte ens vart sjukhuset låg då han skulle besöka mig när jag var inlagd. För mig är det som mitt andra hem nästan, jag är där mer än i skolan. Galet.

Erfarenheter är alltid bra på något sätt, men det kan vara riktigt tungt också. Jag är så utmattad just nu efter allt farande fram och tillbaka till sjukhuset att bara sitta framför datorn tar såpass mycket kraft att jag måste vila mellan varven. Idag när jag precis hade blivit utskriven skulle jag och mamma bara in och handla några matgrejer men vi fick ge upp det försöket och vända igen, det var så mycket intryck överallt (hjälp, jag var van vid att ligga i ett tyst rum dygnet runt liksom) att jag blev helt matt, benen bar mig inte ordentligt och det gick bara inte. Kroppen bryts ner otroligt snabbt, skrämmande snabbt. Efter lite mer än fem dagars konstant sängliggande så orkar kroppen inte enkla saker. Att gå ett varv i en mataffär eller ta sig upp för trappan är som att springa flera kilometer, med den skillnaden att man efter att ha sprungit några kilometer känner sig fräscht trött och efter att precis kämpat sig upp för en trappa efter att ha varit sängliggande fem dagar bara känner sig helt slutkörd och svag!

Just nu orkar jag inte berätta om allt vad som hänt, det räcker inte krafterna till för och jag vill ta det i rätt ordning, men jag kände ändå att jag ville komma med en uppdatering på läget och liksom hålla igång bloggandet, för man vet tydligen aldrig när jag får chans att skriva något igen. Plötsligt kanske jag måste åka i ilfart till sjukhuset en gång till och bli kvar där, man vet aldrig. En tanke återkommer ständigt, "hur ska framtiden bli?", men jag måste försöka ta en dag i taget framöver och så får jag helt enkelt se vart allt det här tar vägen...

Ha det så bra ni kan allihop, och försök att glädjas över och tänk på hur underbart det är att du till exempel kan gå, höra, se, le (om du kan det, annars finns det andra saker du kan). Ja fokusera på allt du faktiskt kan göra för det är oftast väldigt mycket, och man glömmer lätt bort hur underbart det är att kunna göra allt det där - ända tills man inte kan göra det längre, då bannar man sig själv för att man inte uppskattade det lite mer. Så, passa på att ta en funderare och glädjas i just det här ögonblicket över allt du kan göra, för allt kan förändras förvånansvärt fort.