Att leva med oro

Ungefär som Voltaire känner jag fast gentemot svenska läkares syn på borrelia. Vad ska jag ta mig till, vart ska jag få hjälp? Om jag har gått med borrelia i 2-3 år eller mer så kommer det inte gå över på en två veckors antibiotikakur, men säger man något sådant till läkarna så fnyser de och ser ut som om de vill spärra in en på mentalsjukhus!
Jag vet ju inte vad som är rätt, men det vet inte de heller! De hävdar att långtidsantibiotikakur inte är vetenskapligt bevisat, men faktum är att det inte är vetenskapligt bevisat att det räcker med en kur på 14 dagar heller, men det talas det väldigt tyst om.
Jadu, Voltaire, vad gör man? Det är sant att det är farligt, på riktigt, livsfarligt till och med. Det handlar om mitt liv - även om jag inte dör av borrelian så kan den förstöra hela mitt liv om jag inte får behandling - och då vill jag vara säker. Jag känner mig inte alls säker med den svenska sjukvården när det kommer till borrelia. Det känns som om ingen egentligen kan någonting på området, men alla vägrar erkänna att de inte kan så mycket. I norge och andra länder har man i alla fall (på riksnivå, inte bara privatkliniker) börjat fundera på om borrelia behöver behandlas med längre kur antibiotika. I Sverige känns det som om alla blundar för det, och till och med blir ARGA om man vågar nämna det. Varför?

Jag har varit väldigt tyst här på bloggen det senaste. Det har varit så mycket att ta in, och orken har varit på botten.
Jag har i alla fall äntligen fått veta varför jag mår så dåligt nu!

I torsdags höll inte mitt tålamod mer och jag ringde till sjukhuset för att fråga ifall röntgenresultaten hade kommit än. Det hade de, och hon läste upp vad de hade skrivit - det var ingen hjärntumör! Och inte heller såg mina svullna lymfkörtlar ut att innehålla någon sjuklig förändring (ingen cancer, och ingen operation!). Väldigt bra resultat, men ändå blev jag helt nerslagen. Man skulle kunna tänka sig att jag borde hoppat och jublat över att det inte var någon hjärntumör, men det gjorde jag inte. Såklart var jag väldigt lättad, men det var som om chocken kom över mig, alla spända känslor som jag tryckt undan sedan doktorn berättade att han ville göra en hjärnröntgen vällde plötsligt över mig. Dessutom så blev jag så otroligt uppgiven, för att jag återigen fick svaret "du är frisk", fastän jag mår skitdåligt och är allt annat än frisk. Det som var mest jobbigt var att hon sa att "du verkar ha lite andra problem och så som du får söka till vårdcentralen för. Du ska alltså inte komma på återbesök hit".
Han hade ju lovat! Att jag skulle få komma tillbaka även om röntgen inte skulle visa något, han sa att han skulle göra allt för att hjälpa mig, för han såg ju att jag mådde dåligt. Det kändes som ett svek, även om jag visste att det var hon i receptionen som sa att jag inte skulle komma tillbaka och inte läkaren som bestämde det. Aj, det var tungt, att de gav upp om mig IGEN. Varför vill ingen hjälpa mig? Jag ville verkligen inte tillbaka till vårdcentralen igen - som om jag inte redan varit där och vet vad de säger. Hit och dit, dit och hit, en karusell som jag vill kliva av, jag vill hitta en läkare som faktiskt hjälper mig på riktigt och går till botten med det hela! Finns det inga nyfikna läkare som tycker om att leka detektiver, eller hindrar det svenska vårdsystemet sådana läkare från att hjälpa svårdiagnostiserade patienter? Man skickas till specialister här och där, och ingen ser helheten. Det är vårdcentralens uppgift att se helheten, men någonting brister och vårdcentralen agerar istället återvändsgränd.
Vart blir det fel? Jag vet att jag inte är den enda som upplever det här problemet.

I alla fall, efter detta glädjande bakslagsbesked hann jag känna lättnad och uppgivenhet (ja, tänk att man kan ha så motstridiga känslor samtidigt, för såklart är jag hemskt glad att det inte är någon hjärntumör!), och fundera över hur jag skulle gå vidare med det här, i en dag. Sen kom beskedet.
Jag har borrelia!
Mamma var helt chockad när jag ringde och glatt berättade att jag har borrelia. "Du kan ju inte vara GLAD för att du har borrelia" sa hon, men jo, det kunde jag - det var en sån otrolig lättnad att få höra att jag inte har inbillat mig alltihop! Att mitt detektivarbete faktiskt inte varit helt ute och cyklat, jag har ju så länge tyckt att mina symtom stämmer in på borrelia, och nu fick jag rätt. Jag blev så lättad över att jag inte bara blivit helt knäpp i huvudet, och på något sätt gjort mig själv sjuk, så jag blev glad.
Nu såhär i efterhand när det sjunkit in lite så är jag inte riktigt lika glad, snart kommer verkligheten ikapp. Hur går jag vidare härifrån? I sverige anses jag fortfarande vara "frisk", så här får jag ingen hjälp, men inte kan jag väl åka till norge en gång i månaden och betala 10 000 kronor! Så vad ska jag ta mig till?
Vågar man lita på testet, ska jag lyssna på läkarna i sverige (som avfärdat mig så många gånger med "du är stressad och deprimerad", "du är frisk" eller "sök psykolog" och slår dövörat till när man börjar prata om att borrelia inte är så lättbotat som de påstår) och bara äta antibiotika i två veckor, eller ska jag lyssna på de på kliniken i norge och käka antibiotika i kanske mer än ett år?
Varför är det inte fler läkare som tror som de på kliniken i norge? Och hur kommer det sig att alla jag känner som har varit hos borreliakliniken i norge har fått en borreliadiganos, alla kan väl inte visa sig ha borrelia, eller?
Iof så söker man inte dit om man inte är ganska så övertygad om att man har borrelia, för man vill inte betala 10 000 i onödan, men ändå. Hur ska man göra när man tar ställning?
Jag tror faktiskt mer på vad de på borreliakliniken i Oslo säger än de svenska läkarna. Men det är dyrt att tro på dem. Finns det INGEN hjälp att få här i sverige? Det hela är väldigt skrämmande faktiskt...

Jag fick också veta att jag har en annan sjukdom man kan få via fästingar (och på annat sätt), nämligen klamydia! Haha, inte könsklamydia då, utan en annan sort, som sätter sig på lungorna. Twar kallas den också. Tydligen så var den infektionen väldigt aktiv och jag behövde behandlas för den snarast möjligast, i första hand skulle jag få behandlig för den, därefter borrelian vad jag förstod det som.
Det var väldigt tur att vi åkte till norge och testade mig! Tänk om jag hade struntat i det, med tanke på kostnaden, och blivit sämre och sämre, det hade kunnat bli väldigt allvarligt tillslut. Egentligen borde jag väl ha åkt tidigare, men vi åkte i alla fall och fick se att min borreliaoro var befogad. Nu är frågan bara hur jag ska få bukt med den ondsinta bakterien som förstör min kropp. Varje dag är viktig, för jag känner hur det har gått utför de senaste veckorna. Det är skrämmande...

 

Helt otroligt, nu har jag klarat det, MR-röntgen alltså. Jag är fortfarande skakis, och då var det ändå klockan ett jag var på sjukhuset och skulle röntgas! Det är som att chocken visar sig nu, för då fick jag verkligen inte få panik - skulle jag inte lyckas göra undersökningen, pga paniken, och det sedan hade visat sig att jag hade en hjärntumör... ja, det var helt enkelt på liv eller död. Jag vågade inte, jag ville inte och jag var totalt skräckslagen, men jag gjorde det, om inte för min skulle så för mammas. Jag fick inte röra mig minsta lilla (knappt svälja eftersom de tog bilder av halsen!), för då blev bilderna suddiga. Jag var instängd i apparaten i över en timma! Helt galet. Jag låg blickstilla och tryckte ner paniken, någonstans djupt inne, och nu kommer den fram. Nu inser jag hur rädd jag var då. Men då fick jag inte uttrycka det, för om jag grät eller skakade så förstörde det bilderna! Jag hade så mycket gråt och skakningar inom mig, oj vad jag spände mig för att klara av det där, förträngde paniken. Ibland bubblade den upp, men det fick den inte, för paniken att behöva göra om, att ligga kvar där i kanske TVÅ timmar var ännu större än den paniken som bubblade upp.

Min pojkvän följde med mig dit och fick till och med följa med in i rummet - hjälp vilken tur! - så han satt vid fotändan och höll mig i handen hela tiden. Supergulligt av honom att ställa upp på det, och att hålla sig vaken, för han var verkligen sjukt trött (hade jobbat natt). Jag fick inte röra mig, men ovanför huvudet hade de satt upp en spegel som gjorde att jag såg honom. Där satt han, och där låg jag, och vi kommunicerade med blinkningar. Jag vet inte vad jag hade gjort om han inte var där och höll min hand och blinkade åt mig!
I ena handen höll jag min pojkvän, i den andra en panikknapp. OM jag skulle få så mycket panik att jag inte skulle klara att ligga kvar så kunde jag trycka på den och få komma ut, och jag är SÅ stolt över att jag faktiskt inte tryckte på den! Trots att jag hade massvis med panik - men tanken på att behöva göra om allting lockade mig INTE.

Fy, jag trodde faktiskt inte att det skulle vara såpass trångt som det var ändå. Och hon satte fast någonting över huvudet på mig, runt halsen, som låstes fast av något slag! Jag var alltså instängd på riktigt, med en grej över halsen. Fick kvävningskänslor. Hade jag fått riktigt mycket panik så hade det antagligen gått att ta sig ur grejen som satt över halsen, men ändå, fy vad jag kände mig instängd. Det hade nog till och med någon som inte alls lider av panikångest gjort.
Jag fick lyssna på radio hela tiden, men det var ju knappt att jag hörde musiken eftersom det lät så mycket från maskinen.
MR-röntgen fungerar ju så att den skapar en bild med hjälp av ljudvågor (inte för att jag tror att det var det som lät) och magnetfält, men varför det skakade och lät så konstigt har jag ingen aning om? Det skrämde mig en aning, lät som värsta kulsprutan. Och det läskiga var också att jag tyckte mig känna av magnetismen, när jag försökte blunda så ryckte mina ögonlock till exempel.
Och fy... de var tvungna att spruta in kontrastmedel i mig! Då fick jag åka ut ur maskinen (dock fortfarande med saken över huvudet kvar) och så satte hon in en nål och sedan en slang, som fick sitta kvar, där konstrasten åkte in. Då var jag INTE särskilt lugn inombords och vi fick en suddig bildsekvens som var tvungen att göras om. Men det var den enda som blev suddig. Helt otroligt att jag lyckades ligga så stilla trots all panik.

HAHA, men vet ni vad som var NÄSTAN värre än allt det där då? Fast bara nästan ;)
Jag panikade ju och hade mig och vågade egentligen inte åka in i apparaten, sen gjorde jag det ändå. Från min plats i apparaten så kunde jag genom en reflektion i spegeln se röntgensjuksköterskorna i kontrollrummet, och jag trodde jag skulle sjunka genom jorden när jag såg det. En av skolans snyggaste killar satt där och hade tydligen praktik, just där, just då när jag var där. Snacka om att jag skämdes ihjäl när jag insåg detta. Inte bara för att jag hade panikat så mycket, utan också för att jag hade ett horn i pannan (en stor finne som placerat sig där så lägligt), kände mig allmänt ofräsch och värst av allt... Jag hade VÄRLDENS HÅRIGASTE BEN (typ iaf ;P)! Inte tänkte väl jag på att en av skolans snygga killar kanske skulle sitta där och se mina håriga ben, jag orkade verkligen inte raka dem i morse (det kliar så hemskt pga eksemet) och tänkte att det ju inte är någon som bryr sig där och att jag inte kommer träffa dem igen. Ha ha ha, vad jag kommer ångra den tanken nästa gång jag går förbi den här killen i korridoren.
Tror han tyckte det var pinsamt också.
Och självklart skulle jag göra det ännu mer pinsamt genom att när sköterskan frågade vad jag höll på med annars peka på killen och säga "jag går på samma skola som han". Men hjälp, kunde jag kläcka ur mig något smartare? Han hade antagligen ingen aning om vem jag var, men där visade jag klart och tydligt att jag lagt märke till honom. Han var ju en av faddrarna under insparksveckan (och jag la märke till honom för att han är så galet lik en kille jag var kär i, trodde först det var han), så egentligen var det inte så konstigt, men undrar vad han tänkte - att jag gått och spanat in honom... "åh nej, en äcklig tjej med håriga ben och finnhorn har spanat in mig och stalkar mig" eller något i den stilen kanske. Jag dör. Tur att han har tystnadsplikt - men ändå, det räcker med att han vet, och jag vet, för att ett pinsamt ögonblick ska uppstå i korridoren liksom.

Fast, tro det eller ej, även en sån där pinsam jobbig grej kan föra något positivt med sig.
Hade det inte varit för hans skull (och självklart min pojkvän!) så hade jag antagligen tryckt på panikknappen i alla fall en gång. Nu skulle jag ha skämts ihjälp om jag hade tryckt på den, då hade jag gått och införskaffat en osynlighetsmantel, vilket hade varit riktigt jobbigt att behöva göra eftersom de inte ens finns!
Kanske ska jag gå fram till honom någon dag i skolan och tacka, för att han fick mig att inte behöva trycka på panikknappen! HAHA, undra vad han hade tänkt då.
Kanske finns det en mening med allt ändå, att jag röntgades just då, och att det var just han som var där (för hade det varit någon kille som jag inte hade tyckt var snygg så hade jag inte skämts lika mycket. Sad but true)? Who knows.
Nu har jag i alla fall klarat det och det försöker jag vara stolt över, istället för att tänka på att jag skäms. I deras ögon kanske jag var fånig som fick panik av det där, men för mig var det riktigt stort att jag grejade det utan att en enda gång trycka på panikknappen (uppenbarligen är jag inte de enda som behöver en panikknapp där inne hehe)!
Nu blir det bara en spänd en och en halv vecka innan jag får veta resultatet.
Fy vad paniken steg när jag såg i reflektionen i spegeln att fyra pers stod och kollade på mina bilder, såg fundersamma ut och pekade... man undrar ju. Såg de någonting? Först idag, i maskinen, så kom tankarna att jag faktiskt KAN ha en hjärntumör, det finns en risk, om än minimal så är det ändå en risk. Crazy. Jag har liksom inte riktigt kunnat ta in det innan eftersom oron inför själva undersökningen har varit det stora, nu kommer tankarna.
Om en och en halv vecka så vet jag. Men jag tror inte at det är någon tumör, däremot så undrar jag hur mina svullna lymfkörtlar bedöms. What's up with them? Kommer jag vara tvungen att opereras eller inte?
Vi får se, nu ska jag vänta, plugga till tenta och fylla år. Slår vad om att beskedet kommer på min födelsedag - bäst för dem att det är ett bra svar! ;)

Ps. Kolla vilket gigantiskt plåster killen från min skola satte på! Han korsmärkte mig, undra vad det betyder ;)

 

 

Rubriken säger egentligen allt! Jag är galet nervös inför att röntgas i morgon! Livrädd för att behöva kontrastmedel, för tänk om jag reagerar på det och mår illa, till och med behöver spy!?! Jag vill verkligen inte det här, men jag måste. Jag skakar nästan i kroppen nu, hjälp vad läskigt. Jag kommer säkert ligga där och tror att jag ska bajsa på mig eller något, för att jag är så nervös, och då kommer jag få panik.
Jag har röntgats en gång tidigare, då röntgade jag svanken typ, ryggen, för att se om allt var som det skulle efter att jag ramlat på gympan. Den magnetkameran var inte så jättetrång, så jag har tänkt att det är en likadan. Men nu såg jag på en animationsfilm (http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Filmer/Magnetkamera/) om magnetkameraundersökning och paniken började stiga: hjälp vad TRÅNGT!! Jag kommer verkligen få en panikattack när jag åker in i det röret. Hjälp! Och inga andra kommer vara i rummet, för de sitter på andra sidan en vägg, bakom ett glasfönster. Tänk om jag får panik och inte kommer ut ur maskinen? Tänk om de inte märker att jag får panik så att de inte rullar ut mig, typ för att de tycker att "äsch, ligg kvar, skärp dig" och inte fattar hur fruktansvärt plågsamt det är med en fullskalig panikattack. Att man tror att man ska dö. Hur ska jag kunna ligga kvar om jag får en sån panikattack!?! Tänk om jag börjar röra mig och tar mig ut därifrån när nästan hela undersökningen är klar, så att jag får göra om allting!
En timma skulle det ta. Hjälp, en timma, det är evigheter. En minut känns ju som tjugo minuter om man ska vara instängd i ett litet trångt rör. En timma... det är lång tid... väldigt lång tid.
Iiiaaahhiih, jag vill inte, är så hemskt rädd.
Min pojkvän har lovat att följa med mig, men han förstår ju inte riktigt vad en panikattack är, och tycker att jag ska "skärpa mig" och bara göra... så det är inte mycket tröst, men ändå en trygghet för att jag vet att någon jag litar på är där. Men jag är rädd att han bara skulle tycka att jag var jobbig om jag fick panik. Men jag vågar ju inte åka dit helt ensam, för då vågar jag inte ta mig därifrån sen om de har sprutat in kontrastmedel i mig - för som sagt, tänk om jag mår illa av det.
Jag har ingen hjärntumör, det kan jag bara inte ha, så varför ska jag gå igenom den här jobbiga undersökningen. Det kommer ändå vara i onödan. Jag är så nervös!

Jag hoppas verkligen att det ska visa sig att det inte är ett så trångt rör, och att den där timman ska rulla på snabbt. Vad ska jag göra i en timma egentligen, jag får ju inte röra mig minsta lilla ens! Undrar om man får somna?

Idag fick jag en akuttid på vårdcentralen, för att kolla upp varför mitt hjärta slagit så hårt och jag haft svårt att andas.
Jag fick göra ett EKG! Hehe, var tvungen att strippa på överkroppen och bli kopplad till massa sladdar som gick in i en maskin där min hjärtrytm visades. Kändes lite konstigt att ligga helt blottad med någon som satte på klisterlappar kopplade till sladdar, men själva testningen tog bara en minut.
Jag frågade om jag fick utskriften, och det fick jag haha. Så nu har jag ett rosa papper med min hjärtrytm på, och den var helt normal. Dock så snackade han om att man kunde göra en 24-timmars EKG eftersom mina problem med hjärtat kommer stundtals och de därför kanske inte lyckades fånga upp det eventuella felet under den minut de mätte. Och det kände jag ju själv, att hjärtat slog bra när de undersökte - just typiskt va? Burkar det inte alltid vara så? Ungefär som när man försöker öppna en burk och tillslut ger upp, ber någon annan att öppna den, och ja, precis då så klarar man det.
Så, hjärtrytmen var bra, i alla fall då de kollade. Däremot så hittade de faktiskt ett fel, vilket var anledningen till att han ville göra EKG över huvud taget. Han lyssnade på hjärtat med ett gammalt hederligt stetoskop och hörde ett blåsljud! Jag visste inte hur jag skulle reagera när han sa det (skratta eller gråta? Det blev skratta)... seriöst, är det något fel med mitt hjärta nu också!?!
Nu börjar jag verkligen undra vad det är som händer med mig.
Blåsljud innebär att man antagligen har ett läckage i en av hjärtats klaffar, vilket tex kan göra att blodet kan rinna tillbaka till den kammare eller förmak som det kom ifrån. Det ska det inte göra. Eller så kan det rinna ut i lungan snackade han om! Om det gör det så kan det kännas tungt att andas, för att man har vätska i lungan. Mhm, det var trevligt att höra farbror doktor, särskilt när han antydde att det ju KUNDE vara en förklarning till mitt problem. Men nejdå, oroa mig, varför skulle JAG göra det?
Han sa faktiskt att man kan få blåsljud på hjärtat om man har en infektion (eller sa han inflammation? är det samma sak?). Så OM det skulle visa sig att jag har borrelia så kan ju det förklara till och med det här, kanske? Och om jag inte har borrelia... ja då har jag ju fortfarande mitt kära blåsljud på hjärtat.

Jag fick en remiss till att göra en lungröntgen (woho, för jag är ett SÅ stort fan av att röntga mig, och ska nu göra det två gånger. Men lite spännande är det ändå med alla de här undersökningarna även om det mest är läskigt. Det är inte alla som har fått göra EKG, röntga hjärnan, halsen, lungorna, operera bort en apelsinstor cysta osv osv). Sen fick jag en till remiss, till att göra ultraljud på hjärtat, för att se vad som orsakar blåsljudet - ifall det är ett läckage. Uwh, hur bra kan det vara liksom? Att det LÄCKER blod från hjärtat? Jag gillar inte den tanken.
Någon av de här sakerna skulle det ta två hela månader innan jag fick göra. Usch, all denna väntetid som finns att oroa sig på är inte nyttigt för mig måste jag säga.

Men okej, hittills hittade kliniska fynd: blåsjud på hjärtat, förhöjt antal eosinofila blodkroppar, ett förhöjt värde av två på sköldkörtelprovet (som de dock inte brydde sig om, och jag har tagit ett till sedan dess som visade innanför gränsen), antikroppar mot borrelia (igg, dvs "inte aktiva antikroppar" enligt den läkaren).
Någon som har en aning? ... ingen... tänkte väl det :P
Hm... Det här är alltså vad alla undersökningar hit och dit har gett för resultat, skulle man ta med alla de fysiska symtom jag har, ja då skulle såklart listan bli lång. Något är det här, det måste det väl vara?
Denna ständiga ovisshet! Varför mår jag så dåligt?
Det återstår att se, för jag får i alla fall lite lite mer hopp om att vi trots allt kan hitta en orsak till det här tillslut :)

Jag vet knappt vad jag ska skriva, det mesta i mitt liv just nu handlar om att ta mig från den ena dagen till den andra, fixa skolan och detektivarbeta mig fram till vad det är som gör att jag mår så dåligt.
En sida jag trillade över igår var den här: http://www.fibromyalgi.nu/fms_symptom.asp.
Symtomen stämmer in något otroligt, alla förutom smärtan, vilket ju är huvudsymtomet på fibromyalgi. Visst brukar jag ha ont lite här och där, men inte i närheten av så ont att jag skulle få för mig att jag led av fibromyalgi. För mig är tröttheten värst! Men... tänk om man faktiskt kan ha fibromyalgi trots att man inte har överdrivet mycket smärta?
Det skulle förklara varför det kliar så extremt (vilket ger mig eksem), min mystiska allergireaktion som jag haft sedan juni, IBS-diagnosen, ja till och med cystan! Finns det någon möjlighet, att det är fibromyalgi boven heter?
Tyvärr är det ytterligare en missförstådd sjukdom, folk tror att det är nonsens, att man är inbillningssjuk. Hur skulle jag tackla det hela om det visade sig vara fibromyalgi? Ytterligare en diagnos som gör att folk skulle sätta in mig i ett fack där det står "inbillningssjuka personer som inte klarar av att rycka upp sig". Dessutom finns det ingen direkt behandling för fibromyalgi.
Vi får väl se vad det visar sig vara tillslut. I morgon ska jag ringa vårdcentralen och boka en tid. Jag blev beodrad att göra det av en sköterska på "öron- näsa- hals" eftersom jag har börjat få det jobbigt med andningen (typ som astma) och hjärtat slår så hårt att jag tror det ska hoppa ur bröstkorgen. Sådär som det kan slå när man har en panikattack, men jag anser mig kvalificerad att avgöra om jag har en panikattack eller inte, och det här händer inte då jag har panik utan lite när som helst. Jag kan vara helt kolugn (eller heter det coollugn? öh) men ändå slår hjärtat stenhårt och snabbt, som om jag har sprungit ett hundrameterslopp, och dessutom så känns det som om det slår oregelbundet. Det här med andningen och hjärtat har hållt på ca en vecka nu, men bara lite då och då. Jag har inte velat ringa vårdcentralen, för jag är så rädd att de inte ska ta mig seriöst, därför ringde jag öron- näsa- hals- på sjukhuset i stället. De är underbara där, de lyssnar och vill verkligen hjälpa till. Tyvärr slutade det med att jag ändå ska ringa vårdcentralen nu, eftersom de här sakerna ligger utanför deras område.
Vi får väl se hur det går... Bara de inte borförklarar mig med att vara hypokondriker då jag har så många olika konstiga symtom.

Jag har förresten fått ny tid för röntgen också! Redan på måndag, så det var ju bra, att jag trots allt fick en tid såpass snabbt. Fast jag vågar inte riktigt ropa hej än, det gör jag inte förens undersökningen är klar den här gången! Man vet aldrig vad som hinner hända innan måndag liksom :P

Jag har gråtit i två timmar, av utmattning, oro och uppgivenhet. De hade gjort fel och bokat in bara huvudrötngen åt mig men jag skulle röntga både huvudet och halsen. Jag ringde och frågade ifall det hade blivit rätt, först till röntgen (som sa att allt var rätt, bara huvudet skulle röntgas), sen till öron- näsa- hals- där jag träffade doktorn som remitterade mig till röntgen. Där sa de att jag visst skulle röntga halsen också.
Det hela resulterade i att de avbokade min röntgentid i morgon!
.
vadskajagtamigtill.
Jag orkar inte vänta i två veckor till. Jag har oroat mig massor inför i morgon, märkte jag när de sa att det inte skulle bli något i morgon. Nu ska jag alltså gå omrking och oroa ihjäl mig i två veckor till? Jag ville bara få det överstökat, för jag kan inte koncentrera mig i skolan och vi har fått så mycket att göra att det svämmar över. Ibland tror jag att skolorna vill ta död på en. Det hade inte känts så övermäktigt mycket om jag inte hade haft massa andra grejer som gjorde att jag inte orkar med riktigt, och inte hänger med på lektionerna. Hjärnan kopplar inte riktigt, den är bortflugen på annat håll och signalerna går inte fram.
Med min otur så kan jag nästan slå vad om att den nya röntgentiden hamnar när jag har tenta eller obligatorisk laboration, vilket kommer bli väldigt jobbigt att ta igen om det råkar bli så. Jag gör allt för att inte få saker som släpar efter mig dessutom, för då känns det nästan som om det är kört för mig, då kommer jag slarva med fler och fler grejer och tillslut ha ett berg att ta igen.
Måste kämpa, fortsätta andas - men nu har jag fått problem med andningen också, typ något astmaliknande. Hoppas det går över.
Jag vill bara lägga mig i sängen och somna bort från allt, sova bort all huvudvärk och alla problem.

Ibland mår man inte alls bra. Som nu. Det är för mycket av allting, lite för stressigt, lite för mycket problem, ja lite för jobbigt helt enkelt. Hur hinner man med allting när allting måste hinnas med men man inte orkar någonting? Vad gör man när hjärnsignalerna inte riktigt går fram och man inte har koll på läget?
Hur ser mitt liv ut om en månad? Vet jag varför jag mår så dåligt då? Tänk om ingen hittar någonting, tänk om allt är i mitt huvud, psykiskt? Det skrämmer skiten ur mig, för hur kan man inbilla sig såhär mycket?
I övermorgon ska jag röntga hjärnan.
Jag är inte riktigt i balans, inte redo att gå till skolan i morgon och koncentrera mig, men jag måste, allt rullar på fastän mina tankar ha stannat och jag måste helt enkelt hänga med tåget. Annars blir jag lämnad ensam på perrongen. Men hur ska jag fixa det?

Hjälp vad jag inte längtar tills jag ska röntgas, och inte tills jag får veta svaret, oavsätt vad svaret är. För tänk OM de hittar en hjärntumör!?! Vad i hela världen gör jag då? Jag är orolig, hemskt orolig. Men tänk om de inte hittar någonting alls (höhö, förutom hjärnan då, förhoppningsvis!)? Då minskar chanserna att de ska hitta någonting som är fel över huvud taget, och om de inte gör det... jag vet nästan inte vad som oroar mig mest. Men jag vet att jag är sjukt orolig, och det är svårt att hinna med allt som måste hinnas med.
Särskilt när det kommer massa extra problem i vägen.
Till exempel som tjafs med de jag bor med, de säger att de förstår att jag mår dåligt och därför inte orkar fixa vissa grejer, men att jag måste förstå att de mår dåligt ibland också. Klart jag förstår att de mår dåligt ibland också, men däremot tror jag inte att de riktigt förstår att det finns en enorm skillnad på att må dåligt och må dåligt. Att jag är på det andra må dåligt tror jag inte att de inser, men jag kan tycka att de skulle kunna lista ut det med tanke på att jag faktiskt ska utredas för hjärntumör. Hade inte de varit väldigt oroliga då? Hade inte sådana saker som att hålla snyggt i köket hela tiden kommit i andra hand, när man kämpar för att ens orka ta sig upp på morgonen, eller laga mat och sedan få i sig den? Jag önskar att det inte gick ut över dem, och försöker göra allt för att det inte ska göra det, men nu när jag mår så otroligt kasst så att jag inte riktigt klarar det, ja då hade det inte suttit fel med lite förståelse för mitt samvete klarar inte av att göra någon besviken vilket det blir att jag gör om jag inte fixar alla saker som de stör sig på. Men jag klarar inte av att göra allt just nu, jag är så fruktansvärt trött så jag vet inte hur jag ska klara det här. Vill bara fungera normalt igen. Tänk om jag aldrig kommer kunna göra det?
På torsdag ska vi ha något semenarie i skolan som jag tydligen helt missat nu när det varit så mycket med blodprovet i norge och allt. Skit. Hur ska jag hinna förbereda mig och fixa allt inför det, när allt jag kan tänka på är röntgen på tisdag?

Fy, jag är livrädd för att röntgas. Hur ska jag kunna ligga blixtstilla när jag garanterat kommer att få panik, just eftersom jag vet att jag är fast där, att jag inte får röra mig? Men mest rädd är jag för att jag kanske ska få kontrastmedel insprutat i blodet, för tänk om jag inte tål det, så att jag spyr. Det skrämmer mig mer än vad de ska hitta på röntgenbilderna. Konstigt, jag vet, men sant. Att de skulle hitta något onormalt på röntgenbilderna finns liksom inte riktigt där, fastän jag såklart är orolig för det, men det är som om jag försöker förtränga det faktum att det KAN finnas något fel där uppe i bollen.

Jaja, nu måste jag duscha (ehe, kommer ta TID, eftersom jag måste smörja in mig massa o grejs - eksemet) och sen sova. Jag längtar tills jag får sova. God natt :)

Helt galet. Nu vet jag lite mer hur en nåldyna känner sig, de har inte ett överdrivet roligt jobb kan jag tala om för er.
Idag var jag i norge, närmare bestämt borreliakliniken i hufvudstaden, Oslo - för er som sov under geografilektionerna. Jag och mamma gav oss iväg vid sjutiden, och jag hade tid för blodpov halv ett. Resan gick bra, jag körde den första biten, vi snackade, hade det trevligt. Tillslut kom vi fram, och efter lite irrande bland gator utan namn så hittade vi till rätt ställe. Där fick vi sitta och vänta i typ 45 minuter, något krånglade med patienten före mig.

Jag hade inte ätit något sen frukost eftersom jag var osäker på om man fick äta innan det här blodprovet eller inte (när man ska testa vitaminbrister så får man ju inte det, och vi funderade på att även ta sådana test). Jag kände mig lite lätt trött. Ja, det var en underdrift.
Jag såg en del patienter som inte riktigt kunde gå, och undrade om de hade blivit så dåliga av borrelia. Hemska tanke, hemska sjukdom.
Där borta i korridoren såg jag också en person som jag vid första intryckte trodde var en av dessa patienter, det visade sig vara hon som skulle sticka mig. Hon gav ett ganska osäkert intryck, vilket fick mig att känna mig lite obekväm, men jag tänkte ändå att blodprov brukar gå fort, så det är snart över. Jag tycker inte om att bli stucken, eftersom jag är livrädd för att bli så yr (av att förlora blod) så att jag skulle spy av det! Vi skulle fylla sex stycken rör! Men det här var ett måste, nu hade vi åkt så långt så nu kunde jag minsann inte dra mig ur, nu var det bara att göra. Dessutom så har jag alltid fått höra att jag har så bra blodådror, att jag är lättstucken, så jag tänkte att det här nog ändå skulle gå bra, fastän jag var nervös, det brukar jag ju vara inför att bli stucken. Jag bestämde mig för att kolla på mamma istället för på allt blod. Hon stack mig, aj - men som vanligt inte lika mycket aj som man förväntar sig! Då var det värsta klart tänkte jag.
Sen plötsligt gjorde det ännu mer ont, mer ont än det någon gång gjort när jag tagit blodprov. Det kändes som om hon liksom vred till nålen på något konstigt sätt, så att den slog emot någon nerv. Jag sa högt att det gjorde ont, och då stannade hon, kollade oroligt på mig och frågade om jag mådde bra, var jag yr, skulle jag svimma?
Jag tänkte "Kör på så är det klart snart! Jag fixar det, det gör bara ont..." och sa att läget var ok. Hon verkade inte vilja fortsätta, och jag blev nästan irriterad, för där satt jag och hade ont, och om hon bara skulle fortsätta ta ut det där blodet så skulle jag slippa sitta med nålen i armen så länge.
Hon slutade, tog ut nålen, och sa till mig att det inte längre kom något blod! What?
Vi hade lyckats fylla ett röd. Fem kvar. Och det kom inget blod!?! Jag har aldrig någonsin hört om att det kan hända. Såklart blev jag väldigt orolig, ångesten besökte mig, jag hälsade på min ständiga följeslagare och kände hur hela huvudet började snurra. "Jag måste lägga mig ner" sa jag, utan att hinna tänka tanken, allting snurrade så hemskt. Där låg jag på golvet med huvudet på mammas fötter, hon som stack mig höll upp benen. Såklart blev jag ännu mer rädd av den situationen - mådde jag alltså SÅ dåligt, var det akut, farligt, kunde jag spy?! Paniken kom krypande, men jag lyckades hålla mig lugn trots allt. Jag fick ett glas vatten och så fick jag gå in i ett annat rum med en skön fåtölj. Filtar las på mig för att jag skulle få upp värmen, händerna var iskalla! Jag kände mig som en riktig sjukling, och hemsk som inte hade lyckats leverera något blod. Jag blev stressad, fick liksom prestationsångest för att jag upptog deras tid, var besvärlig, och för att jag såg hur mammas tålamod började krympa. Såklart hjälpte inte min prestationsångest mig att få igång blodcirkulationen igen, eller vad det nu var som spökade.
Hon som stack mig sa att det var en försvarsmekanism, att om adrenalinet sätter igång osv så åker allt blod till de viktigaste delarna i kroppen, hjärtat och hjärnan, och lämnar då benen och armarna, och att det var detta som hade hänt mig. Konstigt att det aldrig har hänt innan, jag brukar ju vara lika nervös varje gång jag ska ta blodprov?
Kanske var det at jag inte ätit något, så att jag hade lågt blodsocker. För många komponenter som inte skulle finnas. Who knows.
Hon stack mig, en, två, tre, fyra, fem, sex... ja, jag tror till och med att det var sju gånger, och inget blod ville dyka upp. SÅ länge kan jag aldrig tänka mig att det försvinner! Jag blev väldigt frustrerad, tänk om vi hade åkt så långt för att ta det där blodprovet och så skulle det inte komma något blod?! Jag vet inte hur länge vi höll på. Det var hemskt, det gjorde ont att bli stucken sådär mycket, i båda armarna försökte hon, jag förstod inte riktigt vad hon sa, hon förstod inte riktigt vad jag sa och hela tiden verkade hon otroligt osäker. Hon sa till och med vid ett tillfälle att "hellre att jag blir stucken än att jag sticker någon", jaha, det kändes ju väldigt tryggt att bli stucken av henne då?

Mamma tror absolut att det var hon som inte kunde, att hon helt enkelt inte hittade. Tillslut fick vi, guidade av den som kom för att hämta alla blodprov, åka till ett ställe en bit utanför Oslo och så stack de mig där. De lyckades på första försöket, och berömde mig för mina fina lättstuckna ådror. Konstigt, väldigt konstigt, att blodet bara drog sig undan sådär när hon andra försökte sticka mig. Kan man påverka så mycket psykiskt, att jag kände att det var så obehagligt när hon skulle sticka mig (eftersom hon verkade så osäker, kändes liksom som om hon skulle sticka i något kärl som man inte får sticka i eller något...) så att blodet liksom stängdes av? Fast jag var lika nervös när de skulle sticka mig på det andra stället (tänk om det inte kom något blod där heller!), men där flöt blodet på som det skulle.
Aja, tillslut löste det sig i alla fall, det var ju tur. Nu har de mitt blod och ska skicka vidare det ner till tyskland för analys. Resultatet får jag veta om 2-4 veckor. Lång väntan. Hur ska det gå, vad händer sen?
Det var en trevlig, men väldigt utmattade, tripp vi gjorde jag och mamma. Tack mamma för att du alltid ställer upp och finns vid min sida! Vet inte vad jag hade gjort utan dig <3

TUR att vi fick ut något blod tillslut i alla fall, nu kan jag försöka släppa tanken på borrelia ett tag i alla fall, nu har jag gjort allt jag kan, men jag längtar tills jag får svaret, tills jag vet. Ovissheten är jobbig, men det är bara att stå ut, vad mer kan man göra?
Nu ska jag snart sova och somna som en stock efter dagens strapatser :) Jag vet i alla fall en sak, och det är att jag inte ska ta anställning som nåldyna i framtiden. God natt!

I morgon bitti bär det av. En hemskans lång resa till Oslo fram och tillbaka för att ta borreliaprov, tio minuter tar det och tio tusen kostar det (totalt). Dyra tio minuter, och lång resa för ett blodprov, men vad ska man göra när det inte finns något annat ställa närmre än tyskland annars att åka till för att göra ett ordentligt borreliatest? Lite kontroversiellt är det allt, men kan det hjälpa mig att må bra så är det såklart värt det! När inte den vanliga sjukvården räcker till så får man helt enkelt ta tag i det själv och söka sig till andra ställen. I ett år (egentligen 1,5 år) har jag förtvivlat snurrat runt inom vården för att försöka hitta vad det "är för fel på mig", men avvisande efter avvisande och misstro har jag fått.
Nu äntligen, de senaste två veckorna, har jag fått komma till två bra läkare, som faktiskt har trott på mig på riktigt, visat empati och sagt att de verkligen ska försöka hjälpa mig! Underbart att se att det finns sådana läkare också, det ger mig hopp.
Men jag vill som sagt ändå åka till norge för att testa mig. Det finns SÅ mycket talar för att det skulle vara borrelia och det är liksom mitt största hopp just nu, att det här ska ge någonting så att jag kan börja göra något för att må bättre. Om det visar sig att jag inte har borrelia vet jag inte vad jag gör. Såklart är det bra att jag inte har det, men då hamnar jag där igen, i ingenmanstanslandet, förvirrad, ensam i en djungel av sjukdomar och läkare, förtvivlad och uppgiven. Så det är med blandade känslor jag åker och tar det här borreliatestet. Hur ska det sluta, vad kommer det visa, och hur ska jag gå vidare därifrån?

Jag är i alla fall ENORMT tacksam till min älskade mormor och morfar som gör det möjligt för mig att åka och testa mig. Vet inte hur jag någonsin skall kunna tacka dem <3

Iiih, nu måste jag sova, för jag ska upp TIDIGT i morgon (huah, hur ska det gå till? :P). God natt!

För lite mer än en månad sedan så började jag med glutenfri kost eftersom jag haft problem med magen och min moster har celiaki och är väldigt känslig. Dessutom så skulle en del av de problem jag har kunna förklaras med glutenintolerans.
Eftersom jag inte vågar, pga min fobi, göra en gastroskopi så har jag valt att själv utesluta gluten ur kosten i minst två år för att se skillnaden, sen smälla i mig en bulle eller något för att se hur jag reagerar. De flesta skulle nog säga att jag är knäpp som gör på det viset, liksom "slösar bort" två år, kanske i onödan. Men jag vågar verkligen inte göra en gastroskopi! En slang ner i halsen, never never ever. Snacka om spyreflexer och fy, panikattack på dubbelhög nivå. Visst, man skulle nog kunna bli sövd om man tjatade tillräckligt mycket om det, men jag är inte direkt överförtjust i tanken på att bli sövd heller! Man kan ju spy av narkosmedlet.
Jag opererades i våras (tog bort en cysta på äggstocken) och blev sövd, då reagerade jag inte på narkosen, men TÄNK OM (den ständiga följeslagaren) den här gången skulle vara annorlunda...?
Så, jag bestämde mig helt enkelt för att sluta käka gluten och allt vad det innebär. Det är en del krångel, men jag måste säga att det var värre att ta bort mjölkprotein+mjölksocker än gluten. Det som är värst är dock att man måste vara så väldigt försiktig med hur maten har tillagats, vilka kryddor, har de använt samma redskap till det glutenfria som det med gluten, har de verkligen kollat att det är glutenfritt på riktigt osv... Man känner sig så besvärlig när man hela tiden frågar och ska försäkra sig om att det inte är något gluten. Det känns som att folk tycker att man är oförskämd som inte litar på dem! Men vadå, det är inte så konstigt om de inte skulle veta att maltodextrin KAN innehålla gluten, att kornmalt innehåller gluten och vissa kryddor eller grillar kyckling gör det? Då måste man fråga, men detta har jag haft svårt för... vilket har straffat sig. Och det gör det, straffar sig, för tarmen (OM jag nu är glutenintolerant) förstörs snabbt och får man i sig gluten, även om det så är en väldigt liten mängd, så tar det typ tre månader till ett halvår innan tarmen hunnit reparera den skadan! Det vill man gärna inte riskera, särskilt inte om man gör som jag och testar själv, hur ska jag då märka någon förbättring?

Ganska precis i början av testperioden så var jag hos en kompis på fest och hon visste att jag precis "blivit glutenintolerant" (åh, tycker det är så svårt, jag kan ju egentligen inte kalla mig det, eftersom jag inte vet än!) och hennes farmor hade varit så snäll och bakat glutenfritt bröd till mig. Hur gulligt som helst. Men när min kompis tog fram brödet så la hon det på samma tallrik som det vanliga brödet, och då kan jag egentligen inte äta det (ja, det är så noga - hehe, jag är iaf van vid tänket. Samma tänk som med fobin och bakterier) eftersom det nuddat varandra, men eftersom jag inte ville vara oförskämd så sa jag bara till henne att det egentligen inte ska ligga på samma tallrik (varpå hon tyckte att jag var fånig som var så petig. Men vadå, det är inte att jag vill vara oförskämd, men är jag inte försiktig så förstör jag min kropp och mår dåligt!
Iaf, jag tog en brödskiva, tog bort det som nuddat, och åt. Det var jättegott, men... det smakade precis som vanligt bröd. Lite för mycket. Så jag frågade henne ifall hon var SÄKER på att det var glutenfritt eftersom det smakade som vanligt. Hon var säker.
Den kvällen hade jag helt galet ont i magen, kramp, och gaser som jag vet inte vad. Kunde inte sova, för min mage bara bubblade. Två dagar senare smsar min kompis och säger förlåt, för tydligen var brödet inte glutenfritt, hon hade tagit fel. När hon kollat i påsen nu så hittade hon det glutenfria brödet.
BINGO!
Där fick jag för att jag inte vågade stå på mig. Där lärde jag mig en läxa. Jag klandrar inte henne för att det blev fel (även om jag tycker att hon kanske kunde ha kollat lite noggrannare, typ kollat en extra gång då jag frågade), alla kan göra fel och som tur var var det precis i början av testperioden så då "gjorde det inte så mycket".
Det ledde faktiskt till och med till något bra - jag fick bevisat att jag antagligen är glutenintolerant (om det inte bara var ett sammanträffande). Det var inte inbillning, eftersom jag faktiskt litade på henne och trodde att det var glutenfritt så kunde jag inte framkalla problemen utan de var äkta. Jag åt glutenbröd och fick en reaktion, som alltså inte var inbillning. Intressant. Och min slutsats blev: Jag måste bli bättre på att våga stå på mig och fråga vad allt innehåller, be om att få läsa på förpackningarna osv!

Nu ligger jag och försöker somna, men det går inge vidare. Min mage är uppsvälld och bubblar som jag vet inte vad! Har jag gjort samma misstag igen?
Jag var hemma på kvällsmat med mina vänner och de vi var hos hade fixat glutenfritt till mig. Qornfärs mm och glutenfritt bröd, ja till och med ett eget smörpaket (det finns smulor från glutenbröd annars). Jag hade för mig att jag läst på ett qornfärspaket att det innehåller gluten i någon form, men då hon sa att hon kollat och att det inte var gluten i så litade jag på det. Hon var ju väldigt noga med allt annat.
Jag fick ont i magen ett tag efter att vi ätit, och nu bubblar den i massor som sagt. Jag kollade upp vad qornfärs innehåller och den innehåller kornmaltextrakt. Korn (som i sädesslaget korn, inte svamp - qorn) innehåller gluten precis som vete (men folk verkar tro att det bara är vete som är gluten). Ajdå... Skit också. Men intressant igen. ÄR det gluten på riktigt med andra ord? Det värsta är nu att jag alltså får "börja om" testperioden, kanske inte helt, men iaf vara medveten om att det här kan ha förstört en del.
Usch, jag var skiträdd för att jag skulle spy pga att jag fåt ti mig gluten, min klasskompis syster gör nämligen det. Men än så länge har jag inte spytt, så min reaktion är nog inte att spy iaf. Det vore dumt gjort av kroppen att reagera på det viset, när den samtidigt tror att spy är livsfarligt ;P

Såå... en till läxa. No more gluten!
Jag måste vara väldigt försiktig och inte lita på att alla vet precis vad som är gluten. Jag får väl verka oförskämd då, men det handlar faktiskt om mitt välmående, så tar folk illa upp för det så kan jag ju för all del ta illa upp för att de då inte verkar bry sig om att jag ska må bra?
Okej, sådär lyckas jag inte tänka på riktigt, men jag skulle nog må bra av att bli LITE mer kaxig och stå på mig.
Åh, nu ska jag göra ett försök att sova igen, får försöka ignorera bullret. God natt :)

 

 

Idag var jag hos läkaren (och sen psykologen, men det orkar jag inte skriva om just nu) på öra- näsa- halsmottagningen. Jag blev så lättad, det var en bra läkare! Han trodde på mig, och han sa flera gånger att de skulle hjälpa mig. Han sa också flera gånger att jag var "en så sympatisk tjej", det verkade nästan som om han var imponerad(förvånad över att jag trots alla problem jag berättade om var så glad och trevlig. Men sån är jag, jag är glad och trevlig om jag blir bemött på det sättet. Oftast annars också (jag vågar inget annat :P hehe). Det kändes så skönt att få bekräftat att jag inte bara är hypokondrisk och stressad liksom, han tog mig på allvar, ja han tog till och med mina problem allvarligare än jag själv gör kändes det som.
Äntligen! Kan man ha tur två gånger i rad med läkare? :O Jag som nästan hade gett upp hoppet om läkarkårens sociala kompetens, nästan.
Nu när jag känner att jag har hamnat hos någon som bryr sig, lyssnar på mig och faktiskt vill hjälpa mig så känns det hela mycket bättre. Nu känner jag hopp, ja det är till och med lite spännande. Som detektivarbete.

Läkaren jag träffade idag sa att han ville att vi skulle vänta med operationen lite och först göra en röntgen på körtlarna i halsen och se hur det såg ut, för han ville inte göra operationen i onödan. Och det verkade inte peka på cancer. Däremot vill han göra en CT-röntgen på min hjärna (haha, är jag så störd så att det kan synas på röntgen tror han? XD)! Scary. Från att misstänka cancer så misstänker de ny hjärntumör! Hur mycket värre ska det bli?
Själv tror jag dock inte på att det skulle vara varken hjärntumör eller cancer, utan i så fall borrelia, men det är klart att man blir orolig!
Det är skönt att veta att jag inte är allt för hypokondrisk i alla fall, om läkarna till och med (utan att det är jag som bett om det) vill göra CT-röntgen och operera bort en lymfkörtel så är ju de mer hypokondriska än mig :) Nej men, om de misstänker samma sjukdomar och så som jag själv varit inne på (borrelia, hypothyreos, cancer, hjärntumör och jag vet inte vad) så är det alltså inte bara jag som överdriver. De drar också de parallellerna.
Woho, mitt förstånd är räddat ;)
Eeeeller? När jag berättade för pojkvännen att ajg skulle röntga huvudet så sa han "haha, intressant... att se ifall det finns något där alltså" XD Hmm... TACK för den då. Ja, en hjärna hoppas jag ju att de ska hitta i alla fall, annars är någonting verkligen på tok!

Nu ska jag iväg på middag med massa kompisar :) Jag har ingen energi, men hoppas på att få lite energi av att det är trevligt. Ha en trevlig fredagskväll alla :)

 

 

Varför är det ett så konstigt ord, lymfkörtelelextirpation!?! Vem vet vad det betyder?
Nu vet jag, borttagning av en lymfkörtel.
Jag är så rädd. Jag vill verkligen inte opereras igen! Inte sövas en gång till, det var så läskigt - eftersom jag var panikrädd för att jag skulle må illa av sövningsmedlet. Dessutom hade jag ont i halsen och det kändes alldeles konstig, och jag var helt borta, flera dagar efteråt. Otäckt. Jag vill inte igen...
Fast den här gången kanske det bara blir lokalbedövning, fast jag vet nästan inte vad som är värst! Det innebär ju att jag kommer att vara VAKEN när de opererar mig! SE vad de gör, och höra allt de säger. Och så måste jag ligga helt stilla, hur ska jag klara det, när jag bergis kommer få panik på operationsbordet? Jag kommer i så fall bara ligga där och tänka på alla bakterier som kommer in min kropp, och vara livrädd för att jag plötsligt ska behöva spy, därför få panik och börja röra mig så att de råkar snitta upp hela halsen eller något. Hjälp. För allas säkerhet är det egentligen bättre om jag blir sövd.

Sen kommer den stora frågan, varför ska de ta bort hela körteln? De tog cellprov från körteln, jag blev stucken två gånger, och nu vill de alltså ha hela körteln! Tjuvar!
Nej men seriöst, klart jag blir orolig. Man tar inte bort någonting från kroppen i onödan. Antingen hittade de någonting, och behöver konstatera det mer definitivt, eller så hade de för lite celler att analysera så att de behöver mer (men varför inte bara ta lite fler stick då? Måste de ta hela saken!?), eller så vet jag inte vad. Läkaren sa någonting om att vävnaden verkade vara frisk, men att de inte kunde säga säkert. När jag frågade honom ifall det fanns någon risk att det skulle vara cancer så sa han att han inte kunde säga det än. Det är därför de behöver hela körteln, för att helt utesluta cancer, allts finns det fortfarande misstanke om att det faktiskt KAN vara cancer! Det skrämmer mig...
Nu tror jag inte att jag har cancer, utan min teori är att jag har en överaktiv körtel, pga att jag har en infektion i kroppen, och att denna infektion är borrelia. Det är bara en teori, men den passar bäst ihop med hela bilden.

Så, ska jag vänta med att åka till norge och göra ett borreliatest tills jag har fått resultatet av körtelprovet (eh, först måste jag åtminstone få veta när jag ska opereras då...)? Helst hade jag velat åka till norge och göra provet först, få resultatet och därefter gå vidare med körteln om det inte visade något. Men detta skulle ta alldeles för lång tid, så lång tid vill man inte vänta med en körtel som KAN vara cancer (trots att den har suttit där i ett och ett halvt år redan, gör en månad till så stor skillnad? Men att den suttit där så länge gör att jag inte tror att det skulle vara cancer, men tanken finns ju där ändå...). Men OM jag hade hunnit göra borreliatestet först, och det visade positivt, så hade jag ju inte behövt ta ut min kära körtel, eftersom den då med högsta sannolikhet skulle varit svullen och irriterad pga borreliainfektionen. För hur stor är sannolikheten att man BÅDE skulle ha borrelia och cancer på en gång? Då hade jag antagligen inte kunnat gå upprätt.
Usch nej, jag vill liksom verkligen inte genomgå den här operationen. Särskilt inte om det visar sig vara i "onödan"!

Jag undrar hur jag mår om en månad, vet jag vad "felet" är på mig då, och vad kommer det visa sig vara? Det är nästan lite spännande, men bara nästan. Mest är jag GALET trött på att må såhär dåligt utan att veta varför, men nu är vi ju någonting på spåren, äntligen, eller...?

 

Igår var jag hos en öron- näsa- halsdoktor. Jag fick göra ett allergitest, pricktest på armen, eftersom jag sökte för allegiska besvär (alla nysningar, snoret som verkar försöka sig i näsan, ögonen som rinner och kliar mm, jah, klassiska allergisymtom). Satt och väntade i femton minuter på resultatet, höll tummarna, hoppades verkligen att det skulle visa någonting så att jag i alla fall fick någon slags förklarning. Men icke sa nicke, det visade ingenting. Väldigt konstigt tyckte både jag och han som tog provet (som för övrigt är student på samma skola som mig haha, han hade dock tagit ett sabbatsår för att jobba... så tänk om vi ses i korridorerna nästa år? Lite halvskumt sådär). I alla fall så fick jag träffa doktorn sen och berätta om mina besvär. Jag blev lättad, han tog mig seriöst! Han lyssnade faktiskt på mig och hade tid för mig, wow, kan det gå till så? Han klassade mig inte som hypokondriker utan tog mig seriöst, vi hade ett samtal, inte någon desperat stressad envägskommunikation där. Härligt!
Han kollade mig i örat (det jag har lock för), i näsan och i munnen (ni vet, med en sån förstorad glasspinne, fy vad jag hatar dem, får panik när den sticks in i munnen. Ryggade tillbaka och fy vad otäckt. Är så hemskt rädd att den ska komma åt spyreflexen! Tycker inte om att någon grejar långt bak i munnen, det ger mig panikkänslor). Allt såg friskt ut. Skit.
Ja, visst är jag konstig som VILL att de ska hitta något fel med mig? Haha, kanske inte direkt så vanligt. Men när man har sökt och sökt, försökt och försökt hitta en orsak till att man mår skit, ja då vill man verkligen hitta något. Annars tror man att man håller på att bli galen, och det är inte någon rolig känsla att börja tvivla på sitt förstånd när man behöver det som bäst eftersom kroppen brakat ihop.
Efter att han kollat de där grejerna och skrivit upp de symtom jag sökte för (ehe, jag nämnde i princip bara de som hade med öron- näsa och hals att göra) så började han känna på mina lymfkörtlar. Först sa han att han inte kände några, precis som de andra läkarna, men den här gången (jag kände tillit till honom) så tog jag tag i hans finger och visade vart han skulle känna. Han var professionell, för han kunde erkänna när han hade fel. Han sa att han nu kände att det var en del svullna lymfkörtlar där ja. Det kändes så skönt, de andra läkarna har bara viftat bort det och nöjt sig med att känna där de först känt, inte lyssna på min "tillrättavisning". Han kände på min knuta ovanför nyckelbenet och reagerade på att den var ganska rejäl. Han frågade om någon hade tagit prov för mina svullna lymfkörtlar, och jag berättade att det tagits blodprov för att se ifall det skulle kunna vara cancer i dem, men att inget prov på själva körteln tagits, vilket han tyckte var konstigt. Så han ville att vi skulle ta ett sådant.
Mamma mia!
Läskigt, men äntligen!!
Jag fick lägga mig ner och så snackade han och sköterskan om hur de skulle göra. Fy vad nervöst det var, jag tycker inte riktigt om att bli stucken om man säger så. Men det gjorde inte så ont, inte just då i alla fall, däremot efteråt. Jag har haft väldigt ont i den lymfkörteln de stack i. Det liksom strålar ut i nacken och armen, känns som om den sprutar ut gift, men det vet jag ju att den naturligtvis inte gör.
Sen ordinerade han lite blodprov som jag skulle ta också. Köldkörtelprov, borrelia, hb och vanligt blodprov (I guess).

Idag ringde han och jag fick svar några av proven. Ingen anemi (järnbrist) i alla fall, det har jag ju haft men nu är det stabilt, och köldkörtelprovet visade inget utanför gränsvärdena i alla fall, däremot så hade jag faktiskt en sak som var utstickande. Jag hade förhöjt värde på de vita blodkropparna, närmare bestämt en viss typ av vita blodkroppar som kallas eosinofila blodkroppar. Tydligen kan man ha förhöjt av dessa vid allergi, parasiter, maskar eller bakterieangrepp. Hm. Jag som är så hemskt noga med maten och vatten utomlands, att allt ska vara ordentligt tillagat osv, har svårt att tro att det är en mask. Men vem vet, tänk om det är boven i dramat? Det skulle ju vara det bästa egentligen (men det äckligaste!! Fy för, mådde dåligt när jag läste om olika maskar som kan finnas i tarmen, måste de ha bilder också...), för då går det att behandla på några dagar. WOW, tänk att bli frisk (okej, symtomen skulle nog finnas kvar ett tag, men ändå) på några dagar. Det hade varit helt fantastiskt.

Jag har lekt detektiv och sökt omkring massor på internet hela kvällen och hittat några intressanta grejer. Har man förhöjt eosinofilantal så kan det leda till att det kliar - tänk om mitt eksem vägrar läka på grund av alla överflödiga eosinofiler som rusar runt i kroppen? Jag hade tt värde på 1,2 och normalintervallet var på 0,1 - 0,6.
Dessutom så hittade jag att de ögondroppar, zaditén, jag blivit rekommenderade att ta av ögonläkaren innehåller ett ämne som hämmar tillförseln av eosinofiler till ögonen och därför hjälper bra. Hm igen. Intressant! Tänk om det är därför jag har problem med ögonen, för att jag har alldeles för mycket sånna blodkroppar?
Det som gör mig liiite orolig (dock är risken inte särskilt ög, därför är jag egentligen inte så orolig för det) är att det stod att man kan ha förhöjt eisinofilantal om man har lymfom eller leukemi, och symtomen på lymfom stämmer ganska bra in på mina saker (fast det är det ju mycket som gör haha). Men nu har jag ju lämnat lymfkörtelprov, så då får jag ju svar på det, om någon vecka. Men som sagt, det är antagligen ingen risk, men antagligen innebär ju också att det finns en liten minimal risk, vilket gnager lite. Någon måste ju vara den personen, och med min lycka med statisktiken (jag lyckas dra på mig många saker som bara drabbar 2 % av befolkningen, mycket märkligt att sådana saker ofta verkar hamna på SAMMA personer, en olycka kommer sällan ensam va?) så skulle det inte förvåna mig egentligen. Fast om jag får ha någonting att säga till om för en gångs skull så tycker jag att det räcker som det är, jag vill inte ha fler problem :P

Så, nu får jag väl bara vänta med spänning på resterande provsvar!

Ps. Jag fick ÄNTLIGEN tag på borreliakliniken i norge och har bokat tid, jag kan ju avboka beroende på vad det svenska borreliatestet visar (som inte är i nääärheten av lika omfattande och noggrant). Det är trots allt fortfarande mycket, ja ännu mer, som pekar på att borrelia kan vara anledningen till mitt mående. Eosinofilantalet kunde vara förhöjt om man hade någon bakterie, varför inte en borreliabakterie då?

Jag vill inte klaga, men det är svårt att inte göra det när allting rasar ihop och jag mår skit. Jag är orolig, verkligen orolig, vad är det som händer med mig? Någor är fel, men vad?
Nyss reste jag mig upp för att göra någonting, men när jag gått två steg så hade jag totalt glömt bort vad jag skulle göra. Jag vet att det händer alla, men det händer lite FÖR ofta att mitt minne sviker mig sådär. Jag tappar orden, tappar tråden och tappar snart förståndet...
Jag vill bara blunda (och gråta!), så att jag kan förtränga det faktum att jag knappt ser vad jag skriver, jag vågar inte titta, för jag är rädd för vad jag ser - eller rättare sagt inte ser. Jag har börjat se såpass suddigt att det liksom flyter ihop och jag hittar inte fokus och skärpan. Det gör det svårt på föreläsningarna, jag får verkligen koncentrera mig för att se vad det står där framme, men samtidigt är jag så utmattad att jag inte kan uppbåda den koncentrationen. Jag vill verkligen klara utbildningen! Men jag är orolig, för om jag inte börjar må bättre snart så vet jag inte hur det ska gå till. Jag är en fighter och ger mig inte särskilt lätt, men hjälp, nu börjar det bli svårt även för mig. Det är liiite för mycket (egentligen är det en gigantisk udnerdrift :P).
Hehe, det räcker med att man säger att man äter glutenfritt och folk reagerar med "ooj, vad jobbigt, hur orkar du", well, de skulle bara veta, att äta glutenfritt är faktiskt - enligt mig då - den lättaste saken av mina problem (inte sagt att det är som en dans på rosor för det!), det har liksom rullat på och jag har inte tänkt så mycket på det. Har till och med glömt att göra ett inlägg om det här på bloggen! Det är så hemskt mycket annat som svävar omkring i huvudet. Nu har jag inte skrivit på några dagar över huvud taget, det har varit så fullt upp, och att orka ta sig till och från skolan och fixa mat är en kamp bara det. Jag önskar så innerligt att jag mådde bra och hade energi! Jag längtar tills den dagen jag inte försover mig trots att klockan ringer en halvtimma bara för att jag är så utmattad av allting (m folk bara visste, ja då kanske de skulle förstå varför jag försover mig... nu tror de väl bara att jag är ignorant).
Den dagen kommer, jag måste tro det!
Men fy vad jag blir frusterarad och orolig, jag orkar typ inte skriva mer nu eftersom jag inte ser ordentligt. Det gör mig så ledsen! VARFÖR har det blivit så? Vad är det som får mig att må skit?
Jag är rädd, för tänk om det här blir värre? Vad i hela världen ska jag ta mig till då?

 

Hur länge orkar man? När blir det bättre?
Jag föll verkligen ner för ett stup idag, det är läskigt hur fort man kan trilla ner på botten. Som tur är så är det bara tillfälligt, ibland. Men det skrämmer mig alltid väldigt mycket när jag brakar ihop sådär totalt och bara vill ställa mig på gatan och skrika och gråta, tänk om jag fastnar där nere, tänk om det inte är tillfälligt, tänk om jag gör något dumt?
Som idag.
Nyss brast det för mig och allt kändes bara totalt hopplöst och jag önskade för ett litet tag att jag skulle bli överkörd när jag gick över gatan, då skulle alla problem försvinna, poffs (fast antagligen så skulle jag bara få ÄNNU värre problem, ehe). Det enda den tillfälliga önskan ledde till var en utskällning eftersom jag i det där svaga ögonblicket gick rakt ut på trottoaren utan att kolla mig för. Jag blir rädd för mig själv när allt känns såhär hopplöst: egentligen är ju min enda önskan att bli frisk, inte att dö, jag vill leva och må bra!

Den här dagen har varit riktigt jobbig eftersom mina fysiska problem har gjort sig påminda varenda sekund, och jag har ingen energi kvar. Det är slut på lagret också. Vaknade i morse av att näsan rann (det kittlas hemskt mycket), ögonen var alldeles igenkladdade och det rann gula tårar från dem, det kliade i halsen och örongångarna, kändes som om jag hade dubbelt så mycket tryck i skallen som man ska ha och jag nös tio gånger. Inte det roligaste sättet att vakna på. Usch, den här veckan har jag vaknat flera gånger varje natt av de här sakerna, så jag blir bara tröttare och tröttare, eftersom jag inte får sova ordentligt och dessutom har massa andra saker som fullständigt slukar all energi.
Jag känner mig dum som klagar, trots allt lever jag i ett jättebra land och har det väldigt bra jämfört med de flesta andra i världen. Men jag är bara så utmattad och uppgiven!! För MIG är det här fruktansvärt jobbigt och jag vet inte vad jag ska ta mig till? Jag orkar inte leva såhär (men nej, jag vill inte dö även om det ibland känns så, egentligen tycker jag om livet, och är nöjd med mitt liv: men alla problem överskuggar det i stunder som den här), orkar inte må så dåligt och kämpa som en dåre utan att bli bättre. Jag är så frustrerad!
Hur länge orkar man? När blir det bättre?

En vecka i taget, en dag, en timma, en minut. Det är så man får göra för att orka.
Den här veckan som kommer ska jag åka till två läkare och psykologen, jag hoppas verkligen att jag ska få med mig någonting från något av dessa besök som gör att jag orkar lite till, får energi och hopp.

 

Nu är jag hemskt trött på det här. Det är som att alla mina problem leker kapplöpning, när ett problem lugnat ner sig lite så tar nästa fart.
Det är inte kul att sitta på föreläsningarna med en hög snorpapper och varannan minut torka snor. Hur mycket får det plats egentligen? Mina ögon är trötta av så många anledningar att jag inte vet vad jag ska ta mig till, de svider, bränner, kliar, rinner, ser suddigt och så kan jag dra ut långa trådar ur dem (typ ögonvitan?). Nyser flera gånger stup i kvarten gör jag också, och så kittlas det sådär otäckt bak i halsen (det gör mig rädd - tänk om det retar den där lilla spygrejen som sitter där, så att jag spyr!?) och ända upp i örongången. Smaken har flyr lite då och då också, förståeligt. Det är som att jag har vääärldens dunderförkylning, med skillnad att jag har haft det sen i slutet av juni och det bara blir värre. Tro mig, det är jobbigare än det låter att gå omkring med en dunderförkylning i två månader, man blir helt utslagen tillslut.

För en månad sedan var jag hos en privat ögonläkare som sa att det var en allergisk reaktion (men hon vägrade spekulera i vad det kunde vara mot) och så gav hon mig ögondroppar som jag nu har tagit i en månad. Ingenting har det hjälpt.
Det var meningen att jag skulle på återbesök till henne i morgon men det kan jag inte, så igår ringde jag och avbokade tiden - och fick världens chock. Hur kan man beté sig så otrevligt!?
Jag sa alltså att jag ville avboka tiden, och hon sa med spydig röst att hon strök mig från listan, sen sa hon att hon skulle sätta upp mig på en ny tid på måndag och antydde att jag var oförskämd som avbokade tiden (som att hon tyckte att det var helt självklart att jag skulle prioritera att komma dit, what so ever). Jag hade brottom till skolan och ville bara få tiden avbokad, så att jag inte skulle glömma det, och hade därför inte tagit fram något schema eller så, vilket jag sa, att jag tyvärr inte kunde svara på ifall jag kunde då, eftersom jag inte hade mitt schema framför mig. DÅ bröt helvetet loss, seriöst, hon skrek på mig i telefonen, "DU KAN JU INTE RINGA HIT UTAN ATT HA SCHEMAT FRAMFÖR DIG!! RINGA OCH STÖRA, VAD TÄNER DU..!?". Hjälp, jag hade liksom inte ens sagt någonting om att jag ens VILLE boka om tiden. Sen frågade jag då, med avsikt att försöka hitta en snabb lösning, när hennes tidigaste tid var (då kunde jag gå dit innan skolan, eftersom jag vet när jag börjar). Det var ett misstag, hon blev helt galen. Gormade på mig om att jag var helt makalös som inte hade schemat när jag ringde (hon upprepade det x antal överflödiga gånger). Sen la hon bara på.
Jaha...?
Där satt jag, helt chockad. Vad var det som precis hade hänt? Var det en människa som befann sig på andra sidan den pålagda telefonen eller ett monster? När chocken la sig och jag insåg att jag inte drömde - kan man vara så oförskämd och ha hand om patientkontakt? - så blev jag riktigt förbannad.
Jag ringde upp ögonläkaren igen, efter att ha ventilerat händelsen lite kort med mamma, och talade om att jag faktiskt blev ledsen när hon gjorde som hon gjorde, och att det var riktigt oförskämt att bara lägga på. Hennes svar var att gorma lite till över att jag ringde och störde henne i hennes arbete, att hon satt med en patient och att jag skulle sluta störa. Jag svarade lugnt att hon skulle få gå tillbaka till sin patient, men att hon, bara så att hon visste, precis förlorade en patient också.
Hon tackade argt och la på.

Oh yeah, det finns sååå många ooootroligt bra läkare där ute, jag jublar!
Mina vård-erfarenheter är inte de bästa om man säger så. Nu vågar jag knappt söka någon mer läkarhjälp av oro att bara bli nedslagen igen, gång efter gång. Man känner sig så hjälplös. De har sådan makt, och som patient så är man verkligen beroende av läkarna och deras kunskap. Hon visste att hon kunde gorma sådär på mig, för skulle jag, en-ung-dum-tonåring-som-borde-sättas-på-plats-för-att-hon-inte-har-schemat-framför-sig, sätta mig upp mot henne och då missa min chans att få den behandling jag så desperat behövde? Maktmissbruk kallas det.
Det är hemskt att så många med mig måste kämpa tills de nästan dör på kuppen innan de får rätt diagnos, hjälp eller ens blir mottagna på ett värdigt sätt.
Jag säger inte att det inte finns bra, hjälpsam och kunnig sjukvårdspersonal, för det gör det, men tyvärr finns det många som är dåliga, ohjälpsamma och okunniga också. Dessvärre känns det som att det råkar vara dem jag träffar på, därför är jag hemskt uppgiven nu. Jag ORKAR inte fortsätta må såhär kasst. Hur ska jag klara plugget? Jag vill verkligen få tillbaka min energi, och åtminstone bli av med EN av alla de här jobbiga grejerna jag har.
Men vad ska man göra? Vart ska man vända sig? Man känner sig så liten och sliten.
Jag har sagt det innan, men säger det igen, uttrycket "man måste vara frisk för att orka vara sjuk" är klockrent...

Oj vad jag är trött... det var ingen nyhet, men det gör det inte mindre sant för det! Jag har sovit tio timmar varje natt de senaste dagarna, men är inte ett dugg piggare. Och jag är så hemskt trött på att vara rädd hela tiden, och på att må såhär utan att veta vad det är (är det stress, fobin som ställer till allting, eller något annat?). Jag nyser, nyser, nyser och snorar och ögonen ska vi inte tala om. De kliar och kladdar (kan dra ut långa trådar från dem, antagligen från ögonvitan). Jag gick och kollade upp det här hos en privat ögonläkare, ringde först till sjukhusets ögonavdelning, där sa de åt mig att jag måste gå via vårdcentralen (återvändsgränd!), få en remiss och sedan komma till dem. Jag berättade då att jag redan ringt dit men att de hade en månads väntetid och att de ändå inte tar mig seriöst eller lyssnar, då gav hon mig ett nummer till en privat läkare. Kan ni tänka er, jag fick en tid där redan dagen därpå! Och gratis var det med, jag räknas inte som vuxen än inom den vanliga sjukvården, så där är det gratis, men att detta gällde även för privat sjukvård hade jag ingen aning om. Att jag inte har kommit på att göra sådär tidigare!
I alla fall, hon sa att jag har en allergisk reaktion, men när jag frågade vad jag är allergisk mot så sa hon bara att "det spelar ingen roll, alla kan bli överkänsliga då och då i livet så därför vill jag inte ens säga att det skulle vara någon allergi, vi jobbar på det sättet (försöker minimalisera folks problem), annars får du bara en till grej att lägga till i din symtomlista och det vill vi inte". Jaha, så de bryr sig inte ens om att se ifall det är en tillfällig reaktion eller om jag faktiskt är allergisk? Det talar ju bara för alla fördomar jag har om sjukvåden, att de inte tar en seriöst och försöker vifta bort ens problem som småpotatis. SUCK! Men jag fick i alla fall ögondroppar som jag ska ta morgon och kväll, sedan ska jag på återbesök så att hon får kolla ifall det har hänt något (jag får i alla fall kolla på återbesök och blir inte bara utknuffad med lite medicin i handen - så tycker jag man kan känna sig ibland efter att ha varit på vårdcentralen).

Det jag egentligen skulle komma till (förlåt, var tvungen att skriva av mig, är så hemskt upprörd på sjukvården. Väldigt tacksam för att den finns, men ändå så upprörd över hur det fungerar) var att det är sjukt läskigt att ta de här ögondropparna! Såklart läste jag på bipacksedeln och där stod det att biverkningarna kräkas och illamående har rapporterats in. Aaah, alltid finns det med, till och med på... ögondroppar!?! Nu har jag tagit dem i tre dagar, och inbillar mig att jag mår illa av dem, men jag vet innerst inne att det är för att jag är så orolig för att jag ska må illa av dem som jag känner så. Man börjar liksom inte må illa två sekunder efter att man droppar i dem, då är det hjärnan som spökar hehe.
Det är verkligen en utmaning att ta de där små dropparna. Medicin av alla slag skrämmer mig, just för att det kan finnas illamående/kräkning som biverkning. Eller tänk om det skulle visa sig att jag får en allergisk reaktion av dem?

Haha, det roliga är när de skriver att man kan få det man behandlas för som biverkning. Till exempel att det på vissa huvudvärkstabletter står att man kan få huvudvärk som en biverkning. Då känns det inte riktigt som att medicinen fyller sin funktion måste jag säga :P
På de här ögondropparna står det att man kan få massa konstiga ögonsjukdomar, som är värre än det jag behandlas för, hmm... och var tionde person får det, hmm... jag tycker inte om att ta medicin! Fast, det är ju väldigt bra att det finns.

Jag är förtvivlad, jag mår inte bra alls och ingen vet varför. På vårdcentralen får jag ingen hjälp. Jag vill så otroligt gärna få tillbaka min energi igen, orka njuta av livet, må bra. Jag har sökt mig till massa läkare på flera olika håll och alla skickar hem mig med att det är stress, men ingen talar om för mig hur jag ska hantera det (räknas inte det också som en sjukdom om det har gått så långt att det satt sig fysiskt i kroppen?), mer än att de säger att jag ska gå till psykolog, och det gör jag ju redan. Fast o andra sidan...vad ska de göra? De kan ju inte göra så mycket mer än att säga till mig att "leva mindre stressigt och gå till en psykolog", det är bara så enormt frustrerande att ingen, varken de eller jag, vet vad man ska göra för att jag ska kunna må bra igen. Är det fobin som ställer till det så är det lite knivigt, för den försvinner inte direkt genom ett trollslag, och alltså kommer det ta LÅNG tid innan mina fysiska symtom blir bättre. Det skrämmer mig, för jag kommer nog hinna trilla ihop i en liten trasig pöl innan dess.
I alla fall, igår fick jag ett mejl som gav mig hopp, om inte annat så blev jag väldigt glad för att NÅGON (inom sjukvården) verkar vilja ge mig en chans och i alla fall försöka hjälpa mig! Vilken underbar känsla!

Såhär stod det:
"Hej
Du kan ringa mig på ......

Med vänliga hälsningar ....."

TACK! Äntligen någon som svarar, och dessutom verkar bry sig. Nu får vi se vart det här leder, jag ska inte hoppas på för mycket för då blir jag bara besviken, men man vet aldrig, den här gången så kanske... Hopp är bra, det är en skön känsla.

Det är helt galet att väldigt många som mår dåligt och är sjuka inte litar på sjukvården. Att man på internet rekkomenderar varandra att gå till "alternativare" istället för till läkare för att få någon hjälp. Min erfarenhet av vårcentraler och sjukvården är att de är jättebra på att behandla och diagnostisera konreta grejer - en cysta som syns på ultraljud, en bruten arm, järnbist osv - men när det kommer till personer som de inte på en gång kan hitta vad de lider av så "ger de upp". Om blodproven är bra så är personen frisk, punkt slut. Ungefär så känns det som att de resonerar. En läkare av fem (enligt mig) lyssnar på vad man berättar och kan ta hänsyn till sjukdomsbilden också. Oftast när jag har varit hos någon läkare det här året så har jag gråtit när jag gått därifrån eftersom de inte verkat lyssna eller haft tid/vilja att hjälpa mig utan bara skickat hem mig med att jag är stressad, trots att jag mår skit skit skit. Om det nu är för att jag är så stressad och har fått fysiska symtom av det, varför får jag inte åtminstone hjälp med hur jag ska gå vidare utifrån den informationen? Jag är riktigt besviken. Jag får känslan av att man måste ställa sig på vårdcentralen och skrika att man tar självmord om de inte hjälper en för att någon ska reagera... fast, det lär inte hjälpa för då skickar de bara en till psyk eller något. Suck. Vad ska man ta sig till?
Jag är definitivt inte ensam om att känna såhär (vi pratade om det på jobbet idag), så något är fel, och något måste göras, men vad?

Jag har tappat mitt förtroende för vården, jag känner mig vilsen och uppgiven. Uttrycket "du måste vara frisk för att orka vara sjuk" stämmer så otroligt bra. Man måste kämpa som en dåre för att få rätt hjälp när man är sjuk, och detta orkar man inte göra om man mår riktigt kasst. Jag är envis, så jag ska kämpa för att komma upp över ytan igen, jag ska gå till botten med vad det är som ställer till det så för mig, men jag tänker på alla de stackare som inte är så invisa, som inte har en mamma och mormor som gör vad som helst för att man ska må bra. Vem hjälper dem, när sjukvården sviker då de behöver dem som mest?