MR-röntgen: instängd & pinsamt!




Helt otroligt, nu har jag klarat det, MR-röntgen alltså. Jag är fortfarande skakis, och då var det ändå klockan ett jag var på sjukhuset och skulle röntgas! Det är som att chocken visar sig nu, för då fick jag verkligen inte få panik - skulle jag inte lyckas göra undersökningen, pga paniken, och det sedan hade visat sig att jag hade en hjärntumör... ja, det var helt enkelt på liv eller död. Jag vågade inte, jag ville inte och jag var totalt skräckslagen, men jag gjorde det, om inte för min skulle så för mammas. Jag fick inte röra mig minsta lilla (knappt svälja eftersom de tog bilder av halsen!), för då blev bilderna suddiga. Jag var instängd i apparaten i över en timma! Helt galet. Jag låg blickstilla och tryckte ner paniken, någonstans djupt inne, och nu kommer den fram. Nu inser jag hur rädd jag var då. Men då fick jag inte uttrycka det, för om jag grät eller skakade så förstörde det bilderna! Jag hade så mycket gråt och skakningar inom mig, oj vad jag spände mig för att klara av det där, förträngde paniken. Ibland bubblade den upp, men det fick den inte, för paniken att behöva göra om, att ligga kvar där i kanske TVÅ timmar var ännu större än den paniken som bubblade upp.

Min pojkvän följde med mig dit och fick till och med följa med in i rummet - hjälp vilken tur! - så han satt vid fotändan och höll mig i handen hela tiden. Supergulligt av honom att ställa upp på det, och att hålla sig vaken, för han var verkligen sjukt trött (hade jobbat natt). Jag fick inte röra mig, men ovanför huvudet hade de satt upp en spegel som gjorde att jag såg honom. Där satt han, och där låg jag, och vi kommunicerade med blinkningar. Jag vet inte vad jag hade gjort om han inte var där och höll min hand och blinkade åt mig!
I ena handen höll jag min pojkvän, i den andra en panikknapp. OM jag skulle få så mycket panik att jag inte skulle klara att ligga kvar så kunde jag trycka på den och få komma ut, och jag är SÅ stolt över att jag faktiskt inte tryckte på den! Trots att jag hade massvis med panik - men tanken på att behöva göra om allting lockade mig INTE.

Fy, jag trodde faktiskt inte att det skulle vara såpass trångt som det var ändå. Och hon satte fast någonting över huvudet på mig, runt halsen, som låstes fast av något slag! Jag var alltså instängd på riktigt, med en grej över halsen. Fick kvävningskänslor. Hade jag fått riktigt mycket panik så hade det antagligen gått att ta sig ur grejen som satt över halsen, men ändå, fy vad jag kände mig instängd. Det hade nog till och med någon som inte alls lider av panikångest gjort.
Jag fick lyssna på radio hela tiden, men det var ju knappt att jag hörde musiken eftersom det lät så mycket från maskinen.
MR-röntgen fungerar ju så att den skapar en bild med hjälp av ljudvågor (inte för att jag tror att det var det som lät) och magnetfält, men varför det skakade och lät så konstigt har jag ingen aning om? Det skrämde mig en aning, lät som värsta kulsprutan. Och det läskiga var också att jag tyckte mig känna av magnetismen, när jag försökte blunda så ryckte mina ögonlock till exempel.
Och fy... de var tvungna att spruta in kontrastmedel i mig! Då fick jag åka ut ur maskinen (dock fortfarande med saken över huvudet kvar) och så satte hon in en nål och sedan en slang, som fick sitta kvar, där konstrasten åkte in. Då var jag INTE särskilt lugn inombords och vi fick en suddig bildsekvens som var tvungen att göras om. Men det var den enda som blev suddig. Helt otroligt att jag lyckades ligga så stilla trots all panik.

HAHA, men vet ni vad som var NÄSTAN värre än allt det där då? Fast bara nästan ;)
Jag panikade ju och hade mig och vågade egentligen inte åka in i apparaten, sen gjorde jag det ändå. Från min plats i apparaten så kunde jag genom en reflektion i spegeln se röntgensjuksköterskorna i kontrollrummet, och jag trodde jag skulle sjunka genom jorden när jag såg det. En av skolans snyggaste killar satt där och hade tydligen praktik, just där, just då när jag var där. Snacka om att jag skämdes ihjäl när jag insåg detta. Inte bara för att jag hade panikat så mycket, utan också för att jag hade ett horn i pannan (en stor finne som placerat sig där så lägligt), kände mig allmänt ofräsch och värst av allt... Jag hade VÄRLDENS HÅRIGASTE BEN (typ iaf ;P)! Inte tänkte väl jag på att en av skolans snygga killar kanske skulle sitta där och se mina håriga ben, jag orkade verkligen inte raka dem i morse (det kliar så hemskt pga eksemet) och tänkte att det ju inte är någon som bryr sig där och att jag inte kommer träffa dem igen. Ha ha ha, vad jag kommer ångra den tanken nästa gång jag går förbi den här killen i korridoren.
Tror han tyckte det var pinsamt också.
Och självklart skulle jag göra det ännu mer pinsamt genom att när sköterskan frågade vad jag höll på med annars peka på killen och säga "jag går på samma skola som han". Men hjälp, kunde jag kläcka ur mig något smartare? Han hade antagligen ingen aning om vem jag var, men där visade jag klart och tydligt att jag lagt märke till honom. Han var ju en av faddrarna under insparksveckan (och jag la märke till honom för att han är så galet lik en kille jag var kär i, trodde först det var han), så egentligen var det inte så konstigt, men undrar vad han tänkte - att jag gått och spanat in honom... "åh nej, en äcklig tjej med håriga ben och finnhorn har spanat in mig och stalkar mig" eller något i den stilen kanske. Jag dör. Tur att han har tystnadsplikt - men ändå, det räcker med att han vet, och jag vet, för att ett pinsamt ögonblick ska uppstå i korridoren liksom.

Fast, tro det eller ej, även en sån där pinsam jobbig grej kan föra något positivt med sig.
Hade det inte varit för hans skull (och självklart min pojkvän!) så hade jag antagligen tryckt på panikknappen i alla fall en gång. Nu skulle jag ha skämts ihjälp om jag hade tryckt på den, då hade jag gått och införskaffat en osynlighetsmantel, vilket hade varit riktigt jobbigt att behöva göra eftersom de inte ens finns!
Kanske ska jag gå fram till honom någon dag i skolan och tacka, för att han fick mig att inte behöva trycka på panikknappen! HAHA, undra vad han hade tänkt då.
Kanske finns det en mening med allt ändå, att jag röntgades just då, och att det var just han som var där (för hade det varit någon kille som jag inte hade tyckt var snygg så hade jag inte skämts lika mycket. Sad but true)? Who knows.
Nu har jag i alla fall klarat det och det försöker jag vara stolt över, istället för att tänka på att jag skäms. I deras ögon kanske jag var fånig som fick panik av det där, men för mig var det riktigt stort att jag grejade det utan att en enda gång trycka på panikknappen (uppenbarligen är jag inte de enda som behöver en panikknapp där inne hehe)!
Nu blir det bara en spänd en och en halv vecka innan jag får veta resultatet.
Fy vad paniken steg när jag såg i reflektionen i spegeln att fyra pers stod och kollade på mina bilder, såg fundersamma ut och pekade... man undrar ju. Såg de någonting? Först idag, i maskinen, så kom tankarna att jag faktiskt KAN ha en hjärntumör, det finns en risk, om än minimal så är det ändå en risk. Crazy. Jag har liksom inte riktigt kunnat ta in det innan eftersom oron inför själva undersökningen har varit det stora, nu kommer tankarna.
Om en och en halv vecka så vet jag. Men jag tror inte at det är någon tumör, däremot så undrar jag hur mina svullna lymfkörtlar bedöms. What's up with them? Kommer jag vara tvungen att opereras eller inte?
Vi får se, nu ska jag vänta, plugga till tenta och fylla år. Slår vad om att beskedet kommer på min födelsedag - bäst för dem att det är ett bra svar! ;)


Ps. Kolla vilket gigantiskt plåster killen från min skola satte på! Han korsmärkte mig, undra vad det betyder ;)

 

 


Kommentarer
Postat av: L

förlåt men hahaha, skön..T!

Grym är du dock! Bra jobbat girl!

2011-10-05 @ 00:59:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0