Uppgiven och orkeslös
Det skulle bara hänga en snordroppe i näsan också, och ögonen skulle vara sönderkliade.
Hur länge orkar man? När blir det bättre?
Jag föll verkligen ner för ett stup idag, det är läskigt hur fort man kan trilla ner på botten. Som tur är så är det bara tillfälligt, ibland. Men det skrämmer mig alltid väldigt mycket när jag brakar ihop sådär totalt och bara vill ställa mig på gatan och skrika och gråta, tänk om jag fastnar där nere, tänk om det inte är tillfälligt, tänk om jag gör något dumt?
Som idag.
Nyss brast det för mig och allt kändes bara totalt hopplöst och jag önskade för ett litet tag att jag skulle bli överkörd när jag gick över gatan, då skulle alla problem försvinna, poffs (fast antagligen så skulle jag bara få ÄNNU värre problem, ehe). Det enda den tillfälliga önskan ledde till var en utskällning eftersom jag i det där svaga ögonblicket gick rakt ut på trottoaren utan att kolla mig för. Jag blir rädd för mig själv när allt känns såhär hopplöst: egentligen är ju min enda önskan att bli frisk, inte att dö, jag vill leva och må bra!
Den här dagen har varit riktigt jobbig eftersom mina fysiska problem har gjort sig påminda varenda sekund, och jag har ingen energi kvar. Det är slut på lagret också. Vaknade i morse av att näsan rann (det kittlas hemskt mycket), ögonen var alldeles igenkladdade och det rann gula tårar från dem, det kliade i halsen och örongångarna, kändes som om jag hade dubbelt så mycket tryck i skallen som man ska ha och jag nös tio gånger. Inte det roligaste sättet att vakna på. Usch, den här veckan har jag vaknat flera gånger varje natt av de här sakerna, så jag blir bara tröttare och tröttare, eftersom jag inte får sova ordentligt och dessutom har massa andra saker som fullständigt slukar all energi.
Jag känner mig dum som klagar, trots allt lever jag i ett jättebra land och har det väldigt bra jämfört med de flesta andra i världen. Men jag är bara så utmattad och uppgiven!! För MIG är det här fruktansvärt jobbigt och jag vet inte vad jag ska ta mig till? Jag orkar inte leva såhär (men nej, jag vill inte dö även om det ibland känns så, egentligen tycker jag om livet, och är nöjd med mitt liv: men alla problem överskuggar det i stunder som den här), orkar inte må så dåligt och kämpa som en dåre utan att bli bättre. Jag är så frustrerad!
Hur länge orkar man? När blir det bättre?
En vecka i taget, en dag, en timma, en minut. Det är så man får göra för att orka.
Den här veckan som kommer ska jag åka till två läkare och psykologen, jag hoppas verkligen att jag ska få med mig någonting från något av dessa besök som gör att jag orkar lite till, får energi och hopp.
ja men det var inte så jätte länge sen, men man mår så jävla dåligt av det. FAST ju mer man utsatte sig för saker också, ju lättare blev det.
hade också hissskräck, men den är jag av med helt nu. värre med kräkningen. Alltså det är min största rädsla här i världen.. dock bättre nu än förr. kunde inte gå ut bland folk, inte ta i saker, inte äta ute, INGENTING. var helt låst på mitt rum.
Har du också grov fobi?
Hejsan! Hittade din blogg precis i kväll och ska nu sätta mig och läsa den från början. Jag har haft panikattacker och ångest och det ligger ju alltid latent i min kropp men är nu under kontroll. Hoppas du kan sova bra i natt. Vi hörs igen. Nu ska jag läsa din blogg. Mvh mahlin
Jag förstår precis vad du vetar. Det jag är rädd för att det "undermedvetna" inte skulle koppla om man fick en stor panikatack. Och man blir ju extra rädd om man skulle köra på en motorväg i 110.
Jag har inte börjat övningsköra än. Mitt körkortstillstånd kommer ju aldrig. Så nej! Men jag vill väldigt gärna :)
Jobbigt att du känner så! :( Jag vet precis hur det känns. Det enda man inte får glömma är att det kommer bättre dagar, även om det inte känns så. Det går upp och ner hela tiden och man får passa på att njuta när det känns bra :) Kämpa på!
Svar: Nej jag har aldrig heller hört talas om intensiv KBT-behandling, men antar att psykologen menade att det är varje vecka.. Nej jag har inte bokat varken teoriprov eller uppkörning, vill vara väldigt säker innan, vill kunna allt. Jag har för höga prestationskrav kan man säga :p Hur länge är uppkörningen och vad fick du göra på den?
Usch, vad tråkigt att du mår så dåligt just nu! Hoppas det har hunnit släppa lite nu. Jag känner igen mig så att allt plötsligt kommer över en och det blir nattsvart, hur länge ska man orka kämpa? För mig är det oftast på kvällarna när man sovit dåligt några nätter i rad som det kommer. När man fysiskt inte har några krafter kvar. Sen brukar det släppa när jag väl har fått sova ut. Kramar
Tack för dina fina ord, de berör så otroligt mycket !
Jag beundrar att du skriver om din ångets och oro, med de hjälper du nog många tjejer och killar!
