Att leva med oro

I morgon bitti bär det av. En hemskans lång resa till Oslo fram och tillbaka för att ta borreliaprov, tio minuter tar det och tio tusen kostar det (totalt). Dyra tio minuter, och lång resa för ett blodprov, men vad ska man göra när det inte finns något annat ställa närmre än tyskland annars att åka till för att göra ett ordentligt borreliatest? Lite kontroversiellt är det allt, men kan det hjälpa mig att må bra så är det såklart värt det! När inte den vanliga sjukvården räcker till så får man helt enkelt ta tag i det själv och söka sig till andra ställen. I ett år (egentligen 1,5 år) har jag förtvivlat snurrat runt inom vården för att försöka hitta vad det "är för fel på mig", men avvisande efter avvisande och misstro har jag fått.
Nu äntligen, de senaste två veckorna, har jag fått komma till två bra läkare, som faktiskt har trott på mig på riktigt, visat empati och sagt att de verkligen ska försöka hjälpa mig! Underbart att se att det finns sådana läkare också, det ger mig hopp.
Men jag vill som sagt ändå åka till norge för att testa mig. Det finns SÅ mycket talar för att det skulle vara borrelia och det är liksom mitt största hopp just nu, att det här ska ge någonting så att jag kan börja göra något för att må bättre. Om det visar sig att jag inte har borrelia vet jag inte vad jag gör. Såklart är det bra att jag inte har det, men då hamnar jag där igen, i ingenmanstanslandet, förvirrad, ensam i en djungel av sjukdomar och läkare, förtvivlad och uppgiven. Så det är med blandade känslor jag åker och tar det här borreliatestet. Hur ska det sluta, vad kommer det visa, och hur ska jag gå vidare därifrån?

Jag är i alla fall ENORMT tacksam till min älskade mormor och morfar som gör det möjligt för mig att åka och testa mig. Vet inte hur jag någonsin skall kunna tacka dem <3

Iiih, nu måste jag sova, för jag ska upp TIDIGT i morgon (huah, hur ska det gå till? :P). God natt!