Att leva med oro

Helt galet. Nu vet jag lite mer hur en nåldyna känner sig, de har inte ett överdrivet roligt jobb kan jag tala om för er.
Idag var jag i norge, närmare bestämt borreliakliniken i hufvudstaden, Oslo - för er som sov under geografilektionerna. Jag och mamma gav oss iväg vid sjutiden, och jag hade tid för blodpov halv ett. Resan gick bra, jag körde den första biten, vi snackade, hade det trevligt. Tillslut kom vi fram, och efter lite irrande bland gator utan namn så hittade vi till rätt ställe. Där fick vi sitta och vänta i typ 45 minuter, något krånglade med patienten före mig.

Jag hade inte ätit något sen frukost eftersom jag var osäker på om man fick äta innan det här blodprovet eller inte (när man ska testa vitaminbrister så får man ju inte det, och vi funderade på att även ta sådana test). Jag kände mig lite lätt trött. Ja, det var en underdrift.
Jag såg en del patienter som inte riktigt kunde gå, och undrade om de hade blivit så dåliga av borrelia. Hemska tanke, hemska sjukdom.
Där borta i korridoren såg jag också en person som jag vid första intryckte trodde var en av dessa patienter, det visade sig vara hon som skulle sticka mig. Hon gav ett ganska osäkert intryck, vilket fick mig att känna mig lite obekväm, men jag tänkte ändå att blodprov brukar gå fort, så det är snart över. Jag tycker inte om att bli stucken, eftersom jag är livrädd för att bli så yr (av att förlora blod) så att jag skulle spy av det! Vi skulle fylla sex stycken rör! Men det här var ett måste, nu hade vi åkt så långt så nu kunde jag minsann inte dra mig ur, nu var det bara att göra. Dessutom så har jag alltid fått höra att jag har så bra blodådror, att jag är lättstucken, så jag tänkte att det här nog ändå skulle gå bra, fastän jag var nervös, det brukar jag ju vara inför att bli stucken. Jag bestämde mig för att kolla på mamma istället för på allt blod. Hon stack mig, aj - men som vanligt inte lika mycket aj som man förväntar sig! Då var det värsta klart tänkte jag.
Sen plötsligt gjorde det ännu mer ont, mer ont än det någon gång gjort när jag tagit blodprov. Det kändes som om hon liksom vred till nålen på något konstigt sätt, så att den slog emot någon nerv. Jag sa högt att det gjorde ont, och då stannade hon, kollade oroligt på mig och frågade om jag mådde bra, var jag yr, skulle jag svimma?
Jag tänkte "Kör på så är det klart snart! Jag fixar det, det gör bara ont..." och sa att läget var ok. Hon verkade inte vilja fortsätta, och jag blev nästan irriterad, för där satt jag och hade ont, och om hon bara skulle fortsätta ta ut det där blodet så skulle jag slippa sitta med nålen i armen så länge.
Hon slutade, tog ut nålen, och sa till mig att det inte längre kom något blod! What?
Vi hade lyckats fylla ett röd. Fem kvar. Och det kom inget blod!?! Jag har aldrig någonsin hört om att det kan hända. Såklart blev jag väldigt orolig, ångesten besökte mig, jag hälsade på min ständiga följeslagare och kände hur hela huvudet började snurra. "Jag måste lägga mig ner" sa jag, utan att hinna tänka tanken, allting snurrade så hemskt. Där låg jag på golvet med huvudet på mammas fötter, hon som stack mig höll upp benen. Såklart blev jag ännu mer rädd av den situationen - mådde jag alltså SÅ dåligt, var det akut, farligt, kunde jag spy?! Paniken kom krypande, men jag lyckades hålla mig lugn trots allt. Jag fick ett glas vatten och så fick jag gå in i ett annat rum med en skön fåtölj. Filtar las på mig för att jag skulle få upp värmen, händerna var iskalla! Jag kände mig som en riktig sjukling, och hemsk som inte hade lyckats leverera något blod. Jag blev stressad, fick liksom prestationsångest för att jag upptog deras tid, var besvärlig, och för att jag såg hur mammas tålamod började krympa. Såklart hjälpte inte min prestationsångest mig att få igång blodcirkulationen igen, eller vad det nu var som spökade.
Hon som stack mig sa att det var en försvarsmekanism, att om adrenalinet sätter igång osv så åker allt blod till de viktigaste delarna i kroppen, hjärtat och hjärnan, och lämnar då benen och armarna, och att det var detta som hade hänt mig. Konstigt att det aldrig har hänt innan, jag brukar ju vara lika nervös varje gång jag ska ta blodprov?
Kanske var det at jag inte ätit något, så att jag hade lågt blodsocker. För många komponenter som inte skulle finnas. Who knows.
Hon stack mig, en, två, tre, fyra, fem, sex... ja, jag tror till och med att det var sju gånger, och inget blod ville dyka upp. SÅ länge kan jag aldrig tänka mig att det försvinner! Jag blev väldigt frustrerad, tänk om vi hade åkt så långt för att ta det där blodprovet och så skulle det inte komma något blod?! Jag vet inte hur länge vi höll på. Det var hemskt, det gjorde ont att bli stucken sådär mycket, i båda armarna försökte hon, jag förstod inte riktigt vad hon sa, hon förstod inte riktigt vad jag sa och hela tiden verkade hon otroligt osäker. Hon sa till och med vid ett tillfälle att "hellre att jag blir stucken än att jag sticker någon", jaha, det kändes ju väldigt tryggt att bli stucken av henne då?

Mamma tror absolut att det var hon som inte kunde, att hon helt enkelt inte hittade. Tillslut fick vi, guidade av den som kom för att hämta alla blodprov, åka till ett ställe en bit utanför Oslo och så stack de mig där. De lyckades på första försöket, och berömde mig för mina fina lättstuckna ådror. Konstigt, väldigt konstigt, att blodet bara drog sig undan sådär när hon andra försökte sticka mig. Kan man påverka så mycket psykiskt, att jag kände att det var så obehagligt när hon skulle sticka mig (eftersom hon verkade så osäker, kändes liksom som om hon skulle sticka i något kärl som man inte får sticka i eller något...) så att blodet liksom stängdes av? Fast jag var lika nervös när de skulle sticka mig på det andra stället (tänk om det inte kom något blod där heller!), men där flöt blodet på som det skulle.
Aja, tillslut löste det sig i alla fall, det var ju tur. Nu har de mitt blod och ska skicka vidare det ner till tyskland för analys. Resultatet får jag veta om 2-4 veckor. Lång väntan. Hur ska det gå, vad händer sen?
Det var en trevlig, men väldigt utmattade, tripp vi gjorde jag och mamma. Tack mamma för att du alltid ställer upp och finns vid min sida! Vet inte vad jag hade gjort utan dig <3

TUR att vi fick ut något blod tillslut i alla fall, nu kan jag försöka släppa tanken på borrelia ett tag i alla fall, nu har jag gjort allt jag kan, men jag längtar tills jag får svaret, tills jag vet. Ovissheten är jobbig, men det är bara att stå ut, vad mer kan man göra?
Nu ska jag snart sova och somna som en stock efter dagens strapatser :) Jag vet i alla fall en sak, och det är att jag inte ska ta anställning som nåldyna i framtiden. God natt!