Att leva med oro

Jag har gråtit i två timmar, av utmattning, oro och uppgivenhet. De hade gjort fel och bokat in bara huvudrötngen åt mig men jag skulle röntga både huvudet och halsen. Jag ringde och frågade ifall det hade blivit rätt, först till röntgen (som sa att allt var rätt, bara huvudet skulle röntgas), sen till öron- näsa- hals- där jag träffade doktorn som remitterade mig till röntgen. Där sa de att jag visst skulle röntga halsen också.
Det hela resulterade i att de avbokade min röntgentid i morgon!
.
vadskajagtamigtill.
Jag orkar inte vänta i två veckor till. Jag har oroat mig massor inför i morgon, märkte jag när de sa att det inte skulle bli något i morgon. Nu ska jag alltså gå omrking och oroa ihjäl mig i två veckor till? Jag ville bara få det överstökat, för jag kan inte koncentrera mig i skolan och vi har fått så mycket att göra att det svämmar över. Ibland tror jag att skolorna vill ta död på en. Det hade inte känts så övermäktigt mycket om jag inte hade haft massa andra grejer som gjorde att jag inte orkar med riktigt, och inte hänger med på lektionerna. Hjärnan kopplar inte riktigt, den är bortflugen på annat håll och signalerna går inte fram.
Med min otur så kan jag nästan slå vad om att den nya röntgentiden hamnar när jag har tenta eller obligatorisk laboration, vilket kommer bli väldigt jobbigt att ta igen om det råkar bli så. Jag gör allt för att inte få saker som släpar efter mig dessutom, för då känns det nästan som om det är kört för mig, då kommer jag slarva med fler och fler grejer och tillslut ha ett berg att ta igen.
Måste kämpa, fortsätta andas - men nu har jag fått problem med andningen också, typ något astmaliknande. Hoppas det går över.
Jag vill bara lägga mig i sängen och somna bort från allt, sova bort all huvudvärk och alla problem.