Att leva med oro

Någon skrev och undrade vad jag har för fysiska symtom. Jag har precis skrivit ett mejl till en Borrelialäkare i norge, så jag tänkte att jag lika gärna kan kopiera över delar av det till ett inlägg här, så att ni får veta lite vad det är jag snackar om när jag säger att jag mår så dåligt fysiskt. Även om det inte är jättestora grejer så blir det sammantaget fruktansvärt jobbiga saker! Att jag har eksem kan jag förklara på tre ord för någon, men innebörden skulle ta en evighet att få någon att förstå. Ungefär som att förklara att man har en fobi, folk förstår vad man säger, men inte vad det innebär. Så, det kanske ser utsom struntsaker, men oj vad det plågar mig. Jag mår inte alls bra, och jag är trött på att må såhär, och på att aldrig få någon riktig hjälp från läkarna. Varför kan ingen sätta sig ner med mig och göra en grundlig undersökning istället för att ta ett blodprov och sedan skicka hem mig med att jag är stressad. Jag kan inte förneka att jag är stressad (vem blir inte stressad av att må skit och inte få hjälp?), men jag tror inte alls på att det skulle vara hela sanningen.

Det här är i alla fall delar av det jag skrev till borrelialäkaren:

Mina problem började komma för cirka 2,5 år sedan. Det började med att jag var extremt trött och var sjuk hela tiden (från att jag ALDRIG var sjuk till att vara sjuk hela tiden. Jag har alltid varit aktiv och tränat massor, men det fick jag sluta med)... sen har det fortsatt med massa konstiga symtom.

Några av mina symtom är:
* Jag har en massa svullna lymfkörtlar, på halsen, under käken, bredvid öronen, i nacken, i ljumskarna.
* Jag blev för ett år sedan diagnostiserad med atopisk dermatit, och behandlas med krämer och har behandlats med antibiotika två gånger, men det hjälper inte riktigt. Nu för ca en månad sedan blev jag diagnostiserad med soleksem också.
* Då och då tappar jag smaksinnet, utan att vara förkyld (som tur är kommer det tillbaka efter ett tag/en dag)
* Mina ben/armar somnar (stickningar, myrkrypningar) jättelätt. Kan inte sitta i samma ställning särskilt länge utan att de domnar bort. Nu somnar till exempel min hand för att jag sitter och skriver på tangentbordet.
* Jag kan plötsligt få jätteont (som om någon hugger mig med en kniv) någonstans utan anledning... fibromyalgi?
* Jag är onormalt irriterad och deppig (jag är inte en sådan person egentligen, brukade alltid vara glad och pigg)
* Jag är förkyld mest hela tiden, ofta med halsont
* Jag har ofta ont i huvudet (det brukade jag aldrig ha heller)
* Har väldigt ont/är stel i nacken och ryggen
* Har svårt att fokusera på det jag tänker, tappar ofta tråden och det känns som att tänka genom mossa/dimma. Jag känner mig trögtänkt.
* Har haft lock för öronen väldigt länge känns det som, det försvinner inte.
* Mina ögon rinner ofta, kliar och så ser jag suddigt ofta också.
* Jag brukar ha ont i magen, långt ner i buken, känns som extrem mensvärk.
* Min tarm krånglar, är ofta förstoppad och har uppblåst mage. Har fått diagnosen IBS.
* Det värsta och mest påtagliga jag har är dock min enorma trötthet. Det hjälper inte hur mycket jag än sover, jag är fortfarande extremt trött.


Någon som också kan vara viktigt att nämna är väl:
* För cirka 2 månader sedan opererade jag bort en 7 centimeter stor cysta som satt på en äggstock.
* Jag har en fobi (emetofobi/spyfobi) och därför lider av panikångest och ofta är orolig. Detta får alla läkare jag mött att reagera, och säga att det är därför jag har alla dessa symtom. Jag har så svårt att tro dem, jag har levt med min fobi och panik hela livet och vet hur det påverkar mig, jag har svårt att tro att jag plötsligt - på en gång - skulle få massa symtom till följd av det? Jag vet att kroppen tar stryk av att man ständigt är på helspänn, men jag är så trött på att aldrig bli tagen seriöst på grund av min fobi.
* För cirka 1,5 år sedan hade jag järnbrist.
* Celiaki och hypotyreos finns i släkten, men läkarna har fastslagit att det varken är celiaki eller hypotyreos jag har, även om jag tycker att symtomen för hypotyreos stämmer in väldigt bra på hur jag mår.

Ja, det där med att jag ofta är orolig är väl en smärre underdrift, jag borde väl ha skrivit konstant hela tiden istället, men jag är så hemskt rädd för att inte bli tagen på allvar om jag skriver det. Då står det skrivet "Stressad och psykiskt sjuk" i pannan på en och så får man ingen hjälp. Vad är det som säger att man inte kan ha en fobi OCH ha en rent fysisk sjukdom? Fy vad jag är trött på att inte få hjälp.

Nu ska jag lämna det här för ett litet tag, blir så upprörd, och gå iväg och köpa en bröllopsresent till min kompis som gifter sig om en vecka :)

 

Jag har alltid - ehe, sen jag fick veta att man kunde spy av det - varit livrädd för att få fästingar och sedan få borrelia! Nu sitter jag här och tror att jag har det. Seriöst, det börjar bli lite för mycket som stämmer in på borrelia för att jag ska kunna släppa den tanken, trots att läkarna har sagt till mig att jag inte har borrelia. Allt för att jag tog ett blodprov som visade att jag inte hade borrelia nu, utan bara att jag HAR haft borrelia (VA?? när då!?). På de blodproven som tas i sverige kollar de efter två olika antikroppar tror jag, en som visar ifall man har antikroppar i blodet mot borrelia, och en som visar ifall de antikropparna är aktiva just nu (det vill säga att man har borrelia just nu). Jag fick positivt (ja det beror ju på hur man ser det, konstigt att de kallar det positivt...hrmf) resultat på att jag har antikroppar i blodet, men negativt på att de är aktiva nu. Det här gör mig väldigt misstänksam! Jag har hört från massa läkare, och läst på internet, att borrelia väldigt sällan läker bara sådär utav sig själv, man måste behandla det. Hur troligt är det då att min borrelia skulle ha läkt av sig själv, och att jag inte ens skulle ha märkt att jag haft det? Är det inte mer troligt att testet inte visade hela sanningen, om man lyssnar på min sjukdomshistoria - vilket de såklart inte gjorde, suck. Om det är någon gång i livet som det känns som att jag skulle ha/ha haft borrelia så är det nu, och typ två år tillbaka.

Jag snackade med en kille på det här lägret jag var på som har borrelia. Han hade massa konstiga symtom , men testerna i sverige visade att han var helt frisk, han hade inte ens antikroppar som visade att han haft borrelia, vilket ju jag har. Tillslut åkte han till ett privatställe i norge och betalade för att få göra ordentliga tester. Då kom det fram att han hade borrelia, allvarlig borrelia.
Han säger att han är helt övertygad (efter att ha lyssnat på min sjukdomsberättelse) om att jag också "sitter med skiten", som han uttryckte det. Hans pappa är läkare och han ringde upp honom för att höra vad han trodde om det. Han berättade om mina symtom, och hans pappa sa att det lät väldigt mycket som om det skulle vara neroborellios (borrelia på nervsystemet). Det skulle förklara en hel del!! Till exempel varför jag plötsligt en dag inte har någon smak, fastän jag inte är förkyld (som tur är kommer den tillbaka sen), och mycket mycket mer.

Den här intressanta sidan fick mig verkligen att känna att jag är någonting på spåren: http://www.2000taletsvetenskap.nu/special/borrelia/borrelia_lena_dicksson.htm

Här är några symtom de nämner att man kan få, plus mina kommentarer om dem:

Några vanliga Borreliasymtom:
· utmattning - Yes
· lätt feber, "vallningar" eller frossa - en period kändes det så, men inte nu
· nattliga svettningar - i perioder
· nervinflammation - Hur visar sig det?
· eksem - Yes, alldeles för mycket! (VA? Seriöst, finns det med som ett symtom på borrelia)
· nässelfeber - tror att jag iaf haft nässelutslag ibland?
· stickningar i händerna - Ja, att de somnar?
· restless legs - Väldigt mycket JA om det innebär att de somnar, stickningar i benen? Myrkrypningar? (de somnar hela tiden, så fort jag sitter på minsta lilla konstiga sätt. Samma sak händer med armarna)
· stickningar och brännvärk perifert i hud/muskler - hur menar de?
· ont i käkarna, borrelia finns i tänderna - har bara känt av det nån gång, men inte mer än normalt. Men har flera gånger känt mig väldigt "trött" i käkarna.
· nervstörning i kraniet (domningar i ansiktet, värk, stickningar, förlamningar eller inflammation i synnerven) -
· allergier -
· huvudvärk, även kronisk - Jag har väldigt ofta ont i huvudet nuförtiden, det brukade jag inte ha
· dimsyn och värk i ögonen - Ja... (jag har undrat om jag fått sämre syn och behöver glasögon)
· ljud-och ljuskänslighet - men det är väl för att man är trött?
· tinnitus -
· balansstörningar -
· vertigo, yrsel - ... även om jag aldrig skulle erkänna det
· halsont - Har varit ovanligt mycket förkyld med halsont de senaste två åren (brukade typ aldrig vara sjuk innan)...
· nackstelhet - oooh ja! Verkligen.
· vandrande ledvärk, stelhet och artrit -
· muskelsmärtor, fibromyalgi - jao... att det plötsligt gör skiiitont på något ställe. Har sökt läkare för det.
· ryggvärk - Ja... fast jag tror ju att det beror på den där gången jag ramlade en gång på gympan för typ 2,5 år sedan?
· värk i bröstet och hjärtat utan att det syns på ECG, bröstsmärtor och hjärtklappning -
· autoimmuna sjukdomar som sköldkörtelproblem och reumatiska sjukdomar - skulle ju kunna förklara varför jag inbillar mig/har trott att jag har sköldkörtelproblem? Och till och med trott att jag skulle kunna ha någon reumatisk sjukdom (på symtomen). Antagligen är symtomen väldigt lika för de sjukdomarna och borrelia?
· värk i testiklar/bäcken - vart sitter bäcken?
· magont, illamående, irriterad tarm - hehe, irriterad tarm: JA. magont: JA. Illamående: tänker jag inte erkänna,men ja (därför får jag så ofta panik, för att jag plötsligt börjar känna mig illamående, men det vägrar jag ju erkänna för mig själv att det är).
· anorexi -
· diarré -
· irriterad blåsa -
· sömnstörningar - Om det räknas som en sömnstörning att sova massor utan att någonsin bli pigg?
· personlighetsförändringar -
· nedstämdhet - Ja verkligen. Jag känner mig egentligen inte som en deppig person :(
· irritabilitet och humörsvängningar - Jaaa i massor (seriöst, jag blir ledsen på mig själv, för jag är alltid så irriterad, för minsta lilla, och jag vill inte vara det, jag är inte det egentligen, eller?). Men har inte alla humörsvägningar liksom?
· depression - mhmh...
· psykoser -
· ängslighet - Jo, fast det har ju sina andra förklarningar. Men tänk om jag har borrelia och det förklara varför jag plötsligt gått flera megakliv tillbaka vad gäller fobin, jag hade ju blivit ganska så bra, men har det senaste typ 1,5 året blivit räddare igen.
· koncentrationssvårigheter och minnesförlust - jaa, det är väl det jag försöker beskriva med att det är som att tänka genom mossa... jag får inte fram tankarna i hjärnan och kan liksom inte fokusera på det jag försöker tänka på.


Jag vet inte om jag har borrelia eller inte, men jag kan inte låta bli att börja undra... det är så många bitar som skulle falla på plats. Men hur ska man göra då? Det kostar massor att få vård privat, i norge, men det verkar vara det som krävs för att få svar på ifall det är borrelia. I sverige gör de inga sådana avancerade tester, trots att de tester som görs här är (utifrån vad jag kunnat läsa mig till) konstaterat otillräckliga. Det som gör mig mest irriterad och besviken är att läkarna bara verkar stirra sig blind på blodprov och inte lyssnar på vad man har att säga. Varför får jag aldrig någon hjälp med att på riktigt reda ut vad som är fel på mig? De tror mig inte.
Därför skulle det kännas hemskt dumt om jag åkte till norge för att göra ett riktigit borreliatest för typ 10 000 kronor (och vart hittar man de pengarna liksom?) och det visare sig att det inte är det. Men OM det är borrelia, ja då är det verkligen värt de där pengarna att få reda på det. Så hur ska man göra, vågar man chansa? Jag - eller mormor och mamma som skulle hjälpa mig (AJ mitt samvete) vill inte förlora tio tusen kronor för att jag kanske inbillar mig att jag har borrelia. Men det stämmer ju så bra in på allting. Åh, det här är svårt. Synd att de inte är lite mer kunniga på borreliaområdet här i sverige... det hade gjort saken bra mycket lättare.

Ps. Hjälp vad det var svårt att skriva det här inlägget, för jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter, jag har riktigt svårt att hålla mig vaken.

Nu är jag hemma igen, en kort landning i två (rättare sagt en, för vi ska åka till boda bort på tisdag, tror jag) dagar innan jag ger mig av igen. Egentligen så orkar jag inte blogga, men det har gått en vecka sedan jag skrev något senast, längre än det någonsin har gjort - sen jag startade bloggen alltså hehe. Jag vill blogga, men det känns tungt just nu, det är så mycket måsten, jag hinner inte med. Min hjärna går på högvarv och jag mår inte bra alls.
De senaste två veckorna har varit hemska. Ja, den här veckan också, trots att jag har varit på det bästa stället jag vet på hela jorden. Det har hänt mycket jag skulle kunna skriva om, fobirelaterade saker. När man är på ett scoutläger, som jag ju har varit (var personal) där det är massa andra så händer det alltid något som får hjärtat att åka upp i halsgropen. Men det som har varit värst är faktiskt inte de fobirelaterade sakerna utan den enorma tröttheten jag har känt, konstant. Jag har varit så trött att jag knappt orkat hålla mig vaken vissa dagar. Och min kropp bara krånglar med mig, det känns inte bra. Vad är det som händer? Vad är det som är fel med mig? Är jag bara helt konstig i hjärnan så att allting sätter sig i kroppen eller är det faktiskt någonting, finns det en förklarning?
Jag är så rädd för att det bara ska vara att alla de här problemen är helt mitt eget fel, att det är "fel" på mig, att det är jag som stressat för mycket - att jag får skylla mig själv att jag mår skit. Om det är så, ja då skulle jag klandra mig så mycket att jag skulle gå under på kuppen. Jag anklagar redan mig själv massor för att jag mår som jag gör, jag får dåligt samvete gentemot omgivningen och mår bara ännu sämre eftersom jag känner mig så "misslyckad" och dålig som inte har klarat av livet som alla andra, att jag var "för svag", att jag gjorde något fel - fastän jag så förtvivlat gjort allt för att inte misslyckas. Det svider.
Det jag är rädd för är att det är av de här anledningarna som jag tror att det verkligen är något fysiskt fel på mig (för om det sedan visar sig att det inte är något fysiskt fel på mig så kommer jag känna mig ännu mer bortgjord och misslyckad, hemskt). Men, tänk om det faktiskt är något fysiskt som spökar? Det känns ju verkligen så. Det känns inte som att ALLT det här kan komma från att jag haft en fobi och kroppen varit uppstressad pga det?
Jag blir inte klok på det här! Jag vill bara må bra!

Jag mår inte bra, känner mig helt febrig och svag (sådär muskelsvag som när man har feber), har massa ont i huvudet, ont i halsen och är så otroligt trött så jag vet inte vad. Jag är SÅ trött på att vara trött! Jag är det hela tiden, konstant, och det hjälper inte hur mycket jag än sover. Nu det senaste året så har det varit mycket värre med tröttheten än det varit tidigare i mitt liv. Det är någonting som inte känns riktigt som det ska, jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns som om någonting är fel. jag har varit till läkarna x antal gånger det senaste året (tack och lov att det fortfarande är gratis för mig!) för x antal olika anledningar. Tagit massa blodprover osv osv, och tillbringat väldigt mycket tid hos hudläkarna med mitt atopiska eksem. Problemet är att då jag går till vårdcentralen så skyller de alla mina problem på det psykiska (att jag har en fobi och "är stressad"), eller på mitt eksem (att det är därför jag har hur många svullna lymfkörtlar som helst osv osv).
Jag är trött på att aldrig bli ordentligt utredd bara för att de tror sig veta att allt sitter psykiskt. Det blir att jag känner mig jättedum och tillslut tror på att ALLA mina problem är självskapade, "det är mitt fel, det är jag som har misslyckats och är dålig och "svag" psykiskt, det är därför jag mår skit. Och paranoid är jag också som tror att det är något förklarligt, fysiskt, fel på mig, jag måste bara inse att jag är psykiskt störd och det är vad som skapar alla mina problem"... Ja, för så känns det som om de menar när de säger till mig att "du kanske ska prata med en kurator så ska du se att det andra blir bättre också" osv.
Jag förstår dem att de tror att det har med min fobi osv att göra, och de har nog rätt till stor del, för det påverkar otroligt mycket i mitt liv och påverkar såklart hur jag mår rent fysiskt också då - men ALLT kan inte vara kopplat till fobin!? Jag måste väl också kunna bli tagen på allvar, fastän jag råkar nämna att jag har ett "psykiskt problem"? För trots det så KAN jag ju vara drabbat av något annat OCKSÅ? Right?
Ja jag blir upprörd över att man ska behöva kämpa så hårt för att få hjälp. Vården i sverige är jättebra och jag är så otroligt extremt tacksam för att den fungerar som den gör, att alla kan få hjälp utan att det ska kosta skjortan osv osv, men nej, på vissa punkter fungerar det bara inte. När folk som är sjuka nästintill måste ställa sig och skrika "om ni inte hjälper mig nu så tar jag självmord" för att få rätt till vård (obs: det här gäller såklart inte alla, för vissa fungerar det jättebra, men jag har hört många sådana berättelser, och känner av den där tendensen väldigt mycket själv).

När jag kände att något var "fel" i magen, att jag hade ont ofta och att det kändes obehagligt och just bara fel, så trodde jag först inte på mig själv. Jag har gått till vårdcentralen så många gånger och bara blivit hemskickad med att "det är inget fel på dig, du mår bra" så att jag inte längre vågar lita på mina egna känslor utan bortförklarar dem med att jag nog bara inbillar mig igen, eller "det är antagligen fobin/det psykiska som spökar där med"... Jag vågade inte söka vård för jag var rädd att än en gång bli hemskickad med ett "du mår finfint, gå till psykologen" eller något. Jag VILL ju inte ta upp deras tid och resurser, så jag tänkte helt enkelt att det skulle gå över.
Jag gick faktiskt till vårdcentralen i början av våren, och då nämnde jag också att jag hade ont precis där det sedan visade sig att cystan satt, hon kunde inte se att det var några fel på mig utan skickade hem mig, men hon sa faktiskt att jag borde åka till en ungdomsmottagning eller så för att kolla upp varför jag inte hade haft min mens på ett tag. Men de gjorde liksom ingen närmare utredning, trots att jag berättade att jag verkligen inte mår bra, utan jag fick bara rådet att jag ju kunde gå till en ungdomsmottagning om jag var orolig för att mensen var sen.
Det var inte förens jag hade haft väldigt ont i två veckor, så att det påverkade mig hela tiden och jag inte längre kunde cykla, som jag tänkte att "nej nu får det vara nog, det här KAN inte bara vara fobin/stress och inbillning", men det tog fortfarande emot att söka hjälp eftersom jag inte gått till vårdcentralen så mycket tidigare att de skulle avfärda mig med att jag var hypokondriker om jag gick dit igen.
Den här gången så sa de att jag skulle ringa direkt till en gynekolog eftersom jag själv hävdade bestämt att det kändes som om det var livmodern som gjorde ont.
Jag blev verkligen CHOCKAD när det visade sig att det faktiskt var något som var fel!! Tänk, där hade jag gått ett bra tag och viftat bort mina "något-är-fel-signaler" som hypokondriska och så var något faktiskt fel. Det var en sådan lättnad att få se att jag inte än en gång "bara inbillat mig", att jag faktiskt fick lite bekräftelse på att jag kan lite på mina instinkter.
Så, tänk om jag har rätt i att något faktiskt är fel i övrigt också? Jag har så många olika konstiga symtom så jag vet inte vad jag ska tro, och så är det den här enorma tröttheten som ligger som ett spöke allting, men jag har tagit blodprov och de visar inte något särskilt.
Jo förresten, jag misstänkte att det kunde vara hypotyreos (min moster har det) så jag fick ta ett sådant prov. Då visade det sig att ett av de två värden som skall vara utanför det normala faktiskt var utanför det normala, men läkaren sa bara att vi skulle strunta i det eftersom de precis ändrat gränsvärdena och jag innan de ändrade hade legat innanför. Jaha?? Fanns det inte en anledning till att de ändrade gränsen då?

När jag läser om symtom på hypotyreos så har jag nästan allihop, och då menar jag inte att jag hypokondriskt har allihop, utan när jag tänker logiskt på det också. Jag har börjat fundera på om jag kanske har det här som de kallar hypotyreos 2 eller hypometabolism som det också heter. För det visar sig inte på blodproven då det är på cellnivå. Återigen, förvånansvärt många symtom beskriver precis alla de där konstiga grejerna jag har problem med.
Här är en sida med symtomen: http://www.hypo2.info/diagnostisering/symtom.

Så, nu antar jag att jag helt enkelt får börja skrika efter hjälp för att få se om det ligger något i mina misstankar eller inte. Men jag vill inte göra bort mig, vill inte att de ska kunna säga "vad var det vi sa, du är frisk", så vågar jag ge mig in i det? Jag vill heller inte ta upp deras tid och resurser i onödan, men jag kan inte släppa tanken på att det känns som om något är fel, utöver fobin. Den har jag levt med i hela mitt liv och jag vet hur den fungerar och påverkar mig, och jag tror att jag kan avgöra vad som är följder av fobin och inte, och det här känns som något mer än bara följder av fobin. Så, vågar jag ställa till med ett väldans spektakel för att ta reda på om jag är sjuk?

 

Min dag hittills har bestått av besök på först sjukhuset - för testavläsning (prickallergitestet) - en tupplur och sen besök på vårdcentralen. Därefter blev det TV-tittande och stirra-tomt-in-i-datorn-tid. Nu är jag trött. Som vanligt med andra ord.

Att vara på sjukhuset gick bra, det är jag van vid, men vårdcentralen var bra mycket läskigare. Känns som att fler som har något smittsamt finns på vårdcentralen än på sjukhuset (där är det mer "rent" eller vad man ska säga). Det var en plåga att sitta i väntrummet. Jag spanade in alla andra, och inbillade mig att de var där eftersom de var magsjuka eller att luften jag andades var besmittad så att jag skulle bli sjuk.
Hatar att ta i dörrhandtag på sjukhus/vårdcentraler - brukar öppna dörrarna med armbågen för att undvika att få massa smittor på händerna.
Och varför måste alla läkare/sjuksysystrar ta i hand! Det är väl inte särskilt smart, när de träffar massa sjuka personer hela tiden? Då sprider de ju smittorna vidare (i alla fall i min hjärna)?
I alla fall, efter att blivit insläppt i ett rum och bortglömd (haha) så kom tillslut en läkare och undersökte mig. Ni vet, en vanlig rutinundersökning, andas ut, andas in så jag får lyssna på lungorna. Kläm lite här och där och kolla i halsen. Sen skickade hon ner mig till provtagningen. Väl där fick jag lite smått panik. De snackade om att blodproverna redan hade körts iväg för dagen och nu var det ju helg, så de skulle inte köras förens på måndag. Så funderade de på om jag skulle komma tillbaka då och göra provet, men nej, tydligen gick inte det eftersom jag var ett akutfall.
Va?? Sen när blev jag ett akutfall! Vad innebar det? Jag gick ju dit för att undersöka mina knölar på halsen, så en snabb overklig absurd tanke dök upp om att det kanske var för att de trodde att det var tumörer, cancer! Det var tydligen en del av sanningen, de ville utesluta att knölarna var cancer, och att det inte heller var diabetes jag led av.
Sen fick jag göra ett urinprov! Fy vad jag inte tycker om det. Inte bara för att det är äckligt och jag nästan börjar må illa för att jag tycker det känns så otäckt och äckligt att kissa i en liten burk. Nej, även för att man då måste gå in på en sjukhustoalett! Toaletten är ju det mest smittsamma stället man kan vara på vad gäller magsjuka. Tänk om någon som var magsjuk hade varit där inne! Och alla andra sjuklingar som vart tvungna att lämna urinprov. Uuuwh. Scary säger jag bara.
Efter blodprovet (aj aj aj - egentligen gjorde det inte ont, men jag inbillar mig att det ska göra det när de sticks ;D) fick jag vänta "lite" till och så var det dags för resultaten. Fast det blev bara halva - men det verkade inte vara något akut iaf. Phjuuuh. Känner inte riktigt att det hade varit en bra överraskning. Men på måndag får jag veta mer (om det nu är något mer).

Hjälp säger jag bara, hur seg kan man bli? Det har tagit... tre timmar för mig att skriva det här inlägget. Jag är trött, seg, mossig i hjärnan och jaa, vad mer ska man säga. Allt är som det brukar vara nuförtiden. Men det ska bli ändring på det, det måste det bli, för såhär vill jag inte ha det. Så hur hittar jag tillbaks till mig själv, hur får man tillbaka sin ork?