(O)välkommen till mitt liv IBS
Inatt låg jag med magkramper igen. HEMSKA magkramper. Det är få gånger i livet som jag haft så ont, som tur är. Men klart att jag blir oroligt över vad det kan vara. Var det efterverkningar av operationen (det skulle ju inte alls vara bra), eller något annat?
Jag fick träffa en bra läkare, han lyssnade på mig och det kändes i alla fall som att han tog mig på allvar. Jag fick säga vilka sjukdomar jag diagnostiserat mig själv med, som han uttryckte det, och han trodde inte att det var celiaki i alla fall (riktigt varför vet jag inte, tror det var för att det borde ha synts mer på mina tidigare blodprov då, att jag skulle ha brister osv), men däremot så sa han att han trodde att jag missat en sjukdom. IBS (irritable bowel syndrome). Han var tydligen väldigt säker på att det är den som ställer till det så hemskt för mig. Jag har faktiskt kollat lite på den, men eftersom jag har så mycket mer konstiga symtom än bara från magen så uteslöt jag den. Han förklarade dock för mig att IBS kan göra att man får massa konstiga symptom eftersom "det blir kaos i hjärnan", den skickar fel signaler, och får alldeles för mycket signaler (eller något). Så mina tillfälliga fibromyalgiattacker på armarna, mina ständigt somnande ben och armar, den enorma tröttheten och "hjärndimme-känslan" samt andra skumma grejer jag får dras med ska tydligen gå att förklaras av detta. Och att jag hela tiden klagar på att min mage är uppsvälld, gasig och gör ont (plus att jag är hemskt trög i magen) har fått sin förklarning nu åtminstone. Det värsta med det här är att det inte verkar finnas särskilt mycket att göra åt det! Man kunde tydligen knapra på en lätt dos av depresionstabletter, äta rätt (framför allt på rätt tider) och sådant, men det finns inget som riktigt hjälper, bara lidrar lite. Så med andra ord ska jag alltså fortsätta vara såhär förlamande trött? :( Det känns tungt.
Det är så hemskt att just magen ska krångla... Hade jag fått välja hade smärtan fått sätta sig var som helst på kroppen än just i magen. Just nu sitter jag med en mage stor som en ballong och väntar på att det ska gå över.
Något som däremot känns bra är att man lär sig leva med IBS. Jag menar inte att man vänjer sig vid att ha ont hela tiden utan att man lär sig hur den fungerar. Jag vet flera saker jag ska undvika att äta eftersom det gör det värre, jag vet att jag måste sova och äta på rätt tider (även träna och stressa mindre) och liknande. Det skulle definitivt vara lättare att leva med dessa "regler" om det inte vore för fobin.
Förresten, det där med "Hjärn-dimma", vad innebär det för dig? Jag tror att det kanske sätter ord på känslan jag känner men inte riktigt kan förklara eller beskriva med ord. (ps, svara i ett sms eller mail är du snäll :))
jag kan inte låta bli att se en liten bit av ironi i att du efter ett läkarbesk får den diagnos som de sen i november velat ge mig utan att kunna göra, eftersom vissa bitar av symtomen fattas... galit konstigt det där, jag hoppas i allafall att du mår bättre snart och att du kan lindra det massor, kram!
