Att leva med oro

Jag vill inte klaga, men det är svårt att inte göra det när allting rasar ihop och jag mår skit. Jag är orolig, verkligen orolig, vad är det som händer med mig? Någor är fel, men vad?
Nyss reste jag mig upp för att göra någonting, men när jag gått två steg så hade jag totalt glömt bort vad jag skulle göra. Jag vet att det händer alla, men det händer lite FÖR ofta att mitt minne sviker mig sådär. Jag tappar orden, tappar tråden och tappar snart förståndet...
Jag vill bara blunda (och gråta!), så att jag kan förtränga det faktum att jag knappt ser vad jag skriver, jag vågar inte titta, för jag är rädd för vad jag ser - eller rättare sagt inte ser. Jag har börjat se såpass suddigt att det liksom flyter ihop och jag hittar inte fokus och skärpan. Det gör det svårt på föreläsningarna, jag får verkligen koncentrera mig för att se vad det står där framme, men samtidigt är jag så utmattad att jag inte kan uppbåda den koncentrationen. Jag vill verkligen klara utbildningen! Men jag är orolig, för om jag inte börjar må bättre snart så vet jag inte hur det ska gå till. Jag är en fighter och ger mig inte särskilt lätt, men hjälp, nu börjar det bli svårt även för mig. Det är liiite för mycket (egentligen är det en gigantisk udnerdrift :P).
Hehe, det räcker med att man säger att man äter glutenfritt och folk reagerar med "ooj, vad jobbigt, hur orkar du", well, de skulle bara veta, att äta glutenfritt är faktiskt - enligt mig då - den lättaste saken av mina problem (inte sagt att det är som en dans på rosor för det!), det har liksom rullat på och jag har inte tänkt så mycket på det. Har till och med glömt att göra ett inlägg om det här på bloggen! Det är så hemskt mycket annat som svävar omkring i huvudet. Nu har jag inte skrivit på några dagar över huvud taget, det har varit så fullt upp, och att orka ta sig till och från skolan och fixa mat är en kamp bara det. Jag önskar så innerligt att jag mådde bra och hade energi! Jag längtar tills den dagen jag inte försover mig trots att klockan ringer en halvtimma bara för att jag är så utmattad av allting (m folk bara visste, ja då kanske de skulle förstå varför jag försover mig... nu tror de väl bara att jag är ignorant).
Den dagen kommer, jag måste tro det!
Men fy vad jag blir frusterarad och orolig, jag orkar typ inte skriva mer nu eftersom jag inte ser ordentligt. Det gör mig så ledsen! VARFÖR har det blivit så? Vad är det som får mig att må skit?
Jag är rädd, för tänk om det här blir värre? Vad i hela världen ska jag ta mig till då?