Att leva med oro

 

Nu är jag hemskt trött på det här. Det är som att alla mina problem leker kapplöpning, när ett problem lugnat ner sig lite så tar nästa fart.
Det är inte kul att sitta på föreläsningarna med en hög snorpapper och varannan minut torka snor. Hur mycket får det plats egentligen? Mina ögon är trötta av så många anledningar att jag inte vet vad jag ska ta mig till, de svider, bränner, kliar, rinner, ser suddigt och så kan jag dra ut långa trådar ur dem (typ ögonvitan?). Nyser flera gånger stup i kvarten gör jag också, och så kittlas det sådär otäckt bak i halsen (det gör mig rädd - tänk om det retar den där lilla spygrejen som sitter där, så att jag spyr!?) och ända upp i örongången. Smaken har flyr lite då och då också, förståeligt. Det är som att jag har vääärldens dunderförkylning, med skillnad att jag har haft det sen i slutet av juni och det bara blir värre. Tro mig, det är jobbigare än det låter att gå omkring med en dunderförkylning i två månader, man blir helt utslagen tillslut.

För en månad sedan var jag hos en privat ögonläkare som sa att det var en allergisk reaktion (men hon vägrade spekulera i vad det kunde vara mot) och så gav hon mig ögondroppar som jag nu har tagit i en månad. Ingenting har det hjälpt.
Det var meningen att jag skulle på återbesök till henne i morgon men det kan jag inte, så igår ringde jag och avbokade tiden - och fick världens chock. Hur kan man beté sig så otrevligt!?
Jag sa alltså att jag ville avboka tiden, och hon sa med spydig röst att hon strök mig från listan, sen sa hon att hon skulle sätta upp mig på en ny tid på måndag och antydde att jag var oförskämd som avbokade tiden (som att hon tyckte att det var helt självklart att jag skulle prioritera att komma dit, what so ever). Jag hade brottom till skolan och ville bara få tiden avbokad, så att jag inte skulle glömma det, och hade därför inte tagit fram något schema eller så, vilket jag sa, att jag tyvärr inte kunde svara på ifall jag kunde då, eftersom jag inte hade mitt schema framför mig. DÅ bröt helvetet loss, seriöst, hon skrek på mig i telefonen, "DU KAN JU INTE RINGA HIT UTAN ATT HA SCHEMAT FRAMFÖR DIG!! RINGA OCH STÖRA, VAD TÄNER DU..!?". Hjälp, jag hade liksom inte ens sagt någonting om att jag ens VILLE boka om tiden. Sen frågade jag då, med avsikt att försöka hitta en snabb lösning, när hennes tidigaste tid var (då kunde jag gå dit innan skolan, eftersom jag vet när jag börjar). Det var ett misstag, hon blev helt galen. Gormade på mig om att jag var helt makalös som inte hade schemat när jag ringde (hon upprepade det x antal överflödiga gånger). Sen la hon bara på.
Jaha...?
Där satt jag, helt chockad. Vad var det som precis hade hänt? Var det en människa som befann sig på andra sidan den pålagda telefonen eller ett monster? När chocken la sig och jag insåg att jag inte drömde - kan man vara så oförskämd och ha hand om patientkontakt? - så blev jag riktigt förbannad.
Jag ringde upp ögonläkaren igen, efter att ha ventilerat händelsen lite kort med mamma, och talade om att jag faktiskt blev ledsen när hon gjorde som hon gjorde, och att det var riktigt oförskämt att bara lägga på. Hennes svar var att gorma lite till över att jag ringde och störde henne i hennes arbete, att hon satt med en patient och att jag skulle sluta störa. Jag svarade lugnt att hon skulle få gå tillbaka till sin patient, men att hon, bara så att hon visste, precis förlorade en patient också.
Hon tackade argt och la på.

Oh yeah, det finns sååå många ooootroligt bra läkare där ute, jag jublar!
Mina vård-erfarenheter är inte de bästa om man säger så. Nu vågar jag knappt söka någon mer läkarhjälp av oro att bara bli nedslagen igen, gång efter gång. Man känner sig så hjälplös. De har sådan makt, och som patient så är man verkligen beroende av läkarna och deras kunskap. Hon visste att hon kunde gorma sådär på mig, för skulle jag, en-ung-dum-tonåring-som-borde-sättas-på-plats-för-att-hon-inte-har-schemat-framför-sig, sätta mig upp mot henne och då missa min chans att få den behandling jag så desperat behövde? Maktmissbruk kallas det.
Det är hemskt att så många med mig måste kämpa tills de nästan dör på kuppen innan de får rätt diagnos, hjälp eller ens blir mottagna på ett värdigt sätt.
Jag säger inte att det inte finns bra, hjälpsam och kunnig sjukvårdspersonal, för det gör det, men tyvärr finns det många som är dåliga, ohjälpsamma och okunniga också. Dessvärre känns det som att det råkar vara dem jag träffar på, därför är jag hemskt uppgiven nu. Jag ORKAR inte fortsätta må såhär kasst. Hur ska jag klara plugget? Jag vill verkligen få tillbaka min energi, och åtminstone bli av med EN av alla de här jobbiga grejerna jag har.
Men vad ska man göra? Vart ska man vända sig? Man känner sig så liten och sliten.
Jag har sagt det innan, men säger det igen, uttrycket "man måste vara frisk för att orka vara sjuk" är klockrent...