Att leva med oro

Ibland mår man inte alls bra. Som nu. Det är för mycket av allting, lite för stressigt, lite för mycket problem, ja lite för jobbigt helt enkelt. Hur hinner man med allting när allting måste hinnas med men man inte orkar någonting? Vad gör man när hjärnsignalerna inte riktigt går fram och man inte har koll på läget?
Hur ser mitt liv ut om en månad? Vet jag varför jag mår så dåligt då? Tänk om ingen hittar någonting, tänk om allt är i mitt huvud, psykiskt? Det skrämmer skiten ur mig, för hur kan man inbilla sig såhär mycket?
I övermorgon ska jag röntga hjärnan.
Jag är inte riktigt i balans, inte redo att gå till skolan i morgon och koncentrera mig, men jag måste, allt rullar på fastän mina tankar ha stannat och jag måste helt enkelt hänga med tåget. Annars blir jag lämnad ensam på perrongen. Men hur ska jag fixa det?

Hjälp vad jag inte längtar tills jag ska röntgas, och inte tills jag får veta svaret, oavsätt vad svaret är. För tänk OM de hittar en hjärntumör!?! Vad i hela världen gör jag då? Jag är orolig, hemskt orolig. Men tänk om de inte hittar någonting alls (höhö, förutom hjärnan då, förhoppningsvis!)? Då minskar chanserna att de ska hitta någonting som är fel över huvud taget, och om de inte gör det... jag vet nästan inte vad som oroar mig mest. Men jag vet att jag är sjukt orolig, och det är svårt att hinna med allt som måste hinnas med.
Särskilt när det kommer massa extra problem i vägen.
Till exempel som tjafs med de jag bor med, de säger att de förstår att jag mår dåligt och därför inte orkar fixa vissa grejer, men att jag måste förstå att de mår dåligt ibland också. Klart jag förstår att de mår dåligt ibland också, men däremot tror jag inte att de riktigt förstår att det finns en enorm skillnad på att må dåligt och må dåligt. Att jag är på det andra må dåligt tror jag inte att de inser, men jag kan tycka att de skulle kunna lista ut det med tanke på att jag faktiskt ska utredas för hjärntumör. Hade inte de varit väldigt oroliga då? Hade inte sådana saker som att hålla snyggt i köket hela tiden kommit i andra hand, när man kämpar för att ens orka ta sig upp på morgonen, eller laga mat och sedan få i sig den? Jag önskar att det inte gick ut över dem, och försöker göra allt för att det inte ska göra det, men nu när jag mår så otroligt kasst så att jag inte riktigt klarar det, ja då hade det inte suttit fel med lite förståelse för mitt samvete klarar inte av att göra någon besviken vilket det blir att jag gör om jag inte fixar alla saker som de stör sig på. Men jag klarar inte av att göra allt just nu, jag är så fruktansvärt trött så jag vet inte hur jag ska klara det här. Vill bara fungera normalt igen. Tänk om jag aldrig kommer kunna göra det?
På torsdag ska vi ha något semenarie i skolan som jag tydligen helt missat nu när det varit så mycket med blodprovet i norge och allt. Skit. Hur ska jag hinna förbereda mig och fixa allt inför det, när allt jag kan tänka på är röntgen på tisdag?

Fy, jag är livrädd för att röntgas. Hur ska jag kunna ligga blixtstilla när jag garanterat kommer att få panik, just eftersom jag vet att jag är fast där, att jag inte får röra mig? Men mest rädd är jag för att jag kanske ska få kontrastmedel insprutat i blodet, för tänk om jag inte tål det, så att jag spyr. Det skrämmer mig mer än vad de ska hitta på röntgenbilderna. Konstigt, jag vet, men sant. Att de skulle hitta något onormalt på röntgenbilderna finns liksom inte riktigt där, fastän jag såklart är orolig för det, men det är som om jag försöker förtränga det faktum att det KAN finnas något fel där uppe i bollen.

Jaja, nu måste jag duscha (ehe, kommer ta TID, eftersom jag måste smörja in mig massa o grejs - eksemet) och sen sova. Jag längtar tills jag får sova. God natt :)