Att leva med oro

Idag har det varit en RIKTIGT tuff dag. Men vet ni vad, jag är SÅ stolt över mig själv!
Vi var på studiebesök på mikrobiologen (där de undersöker massa bakterier av olika slag tex) och hon som visade oss runt pratade om olika sjukdomar och bakterier, vi fick kolla på urinodlingar, fecesprov (ett finare ord för BAJS) och olika parasiter. De hade burkar med tex binnikemask och lite andra läskiga LÅNGA maskar. Ueewh, det var inte det mysigaste jag sett. Såklart undrar jag om jag har någon parasit eftersom mina eosinofila blodkroppar var för många, detta tyder ofta på parasiter. Hjälp liksom! Kändes otäckt att se de där maskarna och samtidigt veta att jag KAN ha parasiter själv... Fast, hur stor är den sannolikheten? Men såklart satte min hjärna igång, precis som när hon snackade om alla andra läskiga bakterier och sjukdomar.
I det rummet där de odlade och kollade på urin/bajsprov luktade det något galet äckligt! Jag var verkligen hemskt rädd för att gå in där och få in lukten i näsan, för det var ju bakterierna som luktade, tänk om man kunde bli smittad med någonting då!?! Så jag andades genom tröjan. Detta, lukten och det faktum att jag bara ätit lite youghurt på hela dagen och var vrålhungrig, gjorde att jag blev väldigt yr och illamående. Då fick jag genast panik! Jag klarade trots allt av att vara kvar i det stinkande rummet länge, men när hon som visade runt oss såg att jag "mådde dåligt" och därför berättade att hon hade full förståelse för om jag ville sätta mig i ett annat rum eftersom hon då hon var student och fick gå in i det rummet tydligen hade spytt. Kunde man SPY alltså! Där slogs alla panikalarm på hos mig och då var det kört, därefter vågade jag inte vara kvar i det stinkande rummet någon längre stund och var tvungen att sätta mig ner i ett annat rum. Det kändes som om jag mådde så illa att jag skulle spy, även om jag visste att jag aldrig skulle göra det på riktigt och visste att anledningarna var: hunger, lukten, att jag andades för lite samt att folk blev så uppjagade av att jag "mådde dåligt". De behandlade mig som om jag var dödssjuk, sånt får mig alltid att få panik, för då börjar jag tro att det kanske stämmer. De frågade till exempel om jag verkligen klarade av att sitta ensam i rummet eller om jag ville ha någon där (i min hjärna blev det: WHAAT, det här är verkligen allvarligt!) och sa till mig att skrika "HJÄLP" ifall jag började må sämre.
Jag klarade av att gå med lite till sedan, men jag ringde mamma och blev lugnad först. Det var verkligen stort av mig att ens vara där och gå omkring bland alla bakterier. Vi fick till exempel kolla på salmonella!! Och så snackades det en del om magsjukebakterier, något restaurangutbrott som varit, matförgiftning och andra, för mig, läskiga saker. Det är ju oftast för att någon är magsjuk/matförgiftad som man lämnar bajsprov tex. Dessa fick vi se, stå bland och till och med lukta på massor under dagen. Tänk att jag var kvar! Det hade jag aldrig trott att jag skulle våga för några år sedan, eller ens för ett år sedan?

Och VET NI VAD? På eftermiddagen skulle vi fortsätta på den labben som vi påbörjade igår. Jag var hemskt rädd igår och grät till och med framför läraren, för att jag inte fick ha handskar, såg utbildningen rinna mig ur händerna och fy, hur skulle det sluta?
Idag gjorde jag labben UTAN hanskar! Fastän jag fick ha handskar på mig idag, jag klarade det utan. Det är sällan jag verkligen är stolt över mig själv, men nu är jag det. Det var STORT på riktigt.
De tre senaste dagarna har jag upplevt många och stora utmaningar, och jag har faktiskt klarat av dem.

Magnetröntgenundersökningen i förrgår då jag hade panik men trots allt låg stilla under hela undersökningen, som ju tog över en timma, den klarade jag. Jag har läst om många som fått panik och vägrat göra den pga det, jag förstår dem, men oj det gör mig faktiskt lite imponerad över mig själv, för att jag trots alla panikkänslor klarade av det. Jag kunde gått därfriån och fått göra en CT-röntgen istället, vilket går väldigt mycket snabbare, men det gjorde jag inte. Jag uthärdade och gav mig inte. Ibland tankar jag min envishet och "duktig-flicka-syndromet", för det får mig att trots alla hemska känslor klara av viktiga saker.

Igår fick jag höra på en hemsk föreläsning om alla risker vi skulle utsättas för, om bakterier, virus, magsjuka - tex att en magsjukebakterie vi använde kunde finnas kvar på bänken i ett HALVÅR efteråt - och jag satt kvar. Jag stannade även kvar när magsjukebakterierna gjorde entré i rummet. Vi andades samma luft.
Idag klarade jag av att gå omkring bland alla bakterier och läskigheter på mikrobiologen (jag tycker såklart det är sjukt intressant, annars skulle jag aldrig varit så motiverad att gå den här utbildningen att jag tvingade mig själv igenom allt det här!), och sedan labbade jag utan handskar! Crazy stuff, wow, underbart. Jag är glad, livrädd men glad.

Idag under labben fick vi föra över en bakteriekolloni till en glasplatta, dessa skulle sedan bäras ner och brännas. Jag bar alla glasplattorna med bakterierna. Bakterier som alltså kunde gör att jag spydde! De bar jag omkring på, hör ni hur galet det låter? En spyfobiker som av egen fri vilja bär omkring på bakterier som man kan spy av. Och det bästa på hela dagen var segern jag kände då jag med mina bara händer vågade nudda plattan med magsjukesmitta (två centimeter från bakterierna var jag!) för att få tag på den med tången och därefter döda de små rackarna. WOHO, kill them, jag jublade när jag gjorde det. Där fick de små äckelsakerna som gett mig så mycket lidande genom åren. Jag dödade dem!
De andra kollade konstigt på mig när jag inte kunde hålla inne min lycka haha, det gjorde inget! Jag kände en sån befrielsekänsla. Där och då vann jag en fight mot min största skräck. De kunde inte slå ner mig, jag dödade dem.
Sen fick vi färga dem och kolla på dem i mikroskåp. Snacka om att se fienden i vitögat.
Kill them, face them.
Oh yeah vilken seger. Det här borde alla som lider av spyfobi få vara med om. Jag tror att det är väldigt nyttigt i läkandeprocessen att verkligen få vara så nära det man är livrädd för, egentligen är det ju iof inte bakterierna som skrämmer mig utan vad de kan göra, men det blir lite samma sak. Det är ju trots allt bakterierna jag gör allt för att undvika, så att då stirra dem i vitögat och döda dem, känna lukten av dem, ja det gör nog en hel del nytta.
Det känns i alla fall bra!

Hihi, jag dödade dem, vilken seger ;)

Men oj oj, nu är jag verkligen helt utmattad, men väldigt stolt och glad över vad jag har klarat! Heja heja, I feel some hope over here :D