Att leva med oro

I alla fall. Jag har skrivit om alla mina psykologbesök, men nu på slutet så har jag halkat efter, skjutit upp så mycket att det blivit att jag inte har skrivit om dem, för att hela situationen med psykologbesöken kändes så tung (jag har skrivit "lite" om varför HÄR). 

Besök 22
Jag var hos psykologen 1 december, då var vi inne på att försöka hitta ett nytt mål för behandlingen, någonting konkret och motiverande, något man kunde se ifall det blev uppfyllt eller inte. "Att bli panikfri/fobifri" var alltså inte ett mål som fungerade då det inte gick att "mäta", däremot hade "klara av att ...någotsomjaginteklararattgöra..." varit ett mål. Jag hade supersvårt att hitta något konkret mål eftersom min fobi inte direkt hindrar mig från att göra saker då jag gör dem ändå, fast alltid då tillsammans med min skuggföljeslagare ångesten: därav har mina mål varit "att kunna göra ...någotsomjaginteklararattgöra... utan att få ångest", det sistnämnda gjorde då att jag inte kunde ha det som mål. 
Psykologen förklarade varför, för jag förstod verkligen inte vad det var för fel med att vilja bli av med paniken! 
Han försäkrade mig om att det var bra mål, och att mitt mål såklart är att bli av med paniken då jag gör dessa grejer, men att det inte kan sättas som mål för behandlingen utan ska komma som en "bieffekt" av behandlingen. För om jag har ett abstrakt mål som inefattar att bli av med paniken/ångesten så motiveras jag inte att arbeta för att uppnå målet genom att faktiskt utsätta mig för paniken/ångesten! Det säger ju sig självt att det går emot varandra!
Och det är vad jag känt med KBT-behandlingen hela tiden, vad som gör den omotiverande, att jag tvingas utsätta mig för ångest för att bli av med ångesten, i nuläget ser man ju bara den ångesten man utsätter sig för och inte hur det i sin tur ska kunna hjälpa en att få mindre ångest - även om man logiskt vet det, som med så mycket, så känner man det inte och blir därför inte motiverad att kämpa för det. 
Däremot om man har målet att kunna göra någonting som man inte innan kunnat göra för att man har så mycket ångest, ja då motiveras man av att kunna göra denna sak, och ser det målet och ser att det är "värt" den ångesten man utsätter sig för för att kunna göra det där man nu vill göra. 
När psykologen förklarade detta förstod jag vad som var "fel" med min mål, de var inte fel i sig, men de gjorde mig inte tillräckligt motiverad helt enkelt, eller inte motiverad på rätt sätt (för såklart är jag motiverad att bli av med fobin/paniken, men då inte i de situationerna). 
Jag funderade på att ha "att klara att ta tabletter" som ett mål, för det ville jag verkligen klara, ifall det skulle bli så att jag var tvungen att äta tabletter (hehe, oh yeah, jag hade det på känn... ;P) så ville jag inte behöva krångla med att få i flytande form - det smakar vidrigt. 
Det var ett mål som gick igenom besiktningen!

Besök 23
Den 4 januari åkte jag till psykologen efter det långa juluppehållet: det var nytt år och mitt 23:e besök! Jag var helt slut efter julen och nyårets spektakel (läs HÄR och HÄR) och eftersom jag börjat käka medicin så min pojkvän var så snäll att han körde mig dit (jag har körkort men kände mig inte pigg nog för att/vågade inte köra själv). Det kändes bra att få berätta om vad som hänt under julen och framför allt att berätta om det stora kaos som vid den här tidpunkten var i mitt liv; konflikten med de jag bodde med, oro över den eventuella flytten och den påbörjade behandlingen. Ja, allt var en enda röra i huvudet och det var skönt att få lufta av sig lite. Dock blev det inte mycket pratat om behandlingen utan mest om de här andra grejerna. Var det för att undvika och blunda för det som kändes så tungt med behandlingen? Kanske, men mest kände jag ett stort stort behov av att få prata om allt jobbigt som hängde över mig. 
Jag fick i alla fall i uppgift att svälja bananbitar för att träna på att svälja något i tablettstorlek.

Besök 24
17 januari var det dags igen. Ett år hade nu gått sedan jag för första gången träffade "den främmande mannen", ett år av KBT-behandling. Hur lång tid tar det innan jag kan kalla mig fobifri? När "förväntas jag vara klar"?  Hur länge ska jag hålla på? Blir jag bättre, går det framåt, varför gör jag inte uppgifterna?
Många frågor snurrade runt i hjärnkontoret.
Det kändes väldigt jobbigt att åka bussen till psykologen, jag hade min kompanjon ångest som resesällskap. Han pratade inte om särskilt trevliga saker kan jag tala om för er. Men jag kom fram och lyckades till och med åka tillbaka igen efteråt utan att något hände mer än att Herr Ångest försökte skrämma upp mig ;)
Jag kommer dock inte ihåg alls vad vi snackade om, mer än att jag inte hade gjort uppgiften och vi pratade väl lite om hur viktigt det var att jag gjorde uppgifterna för att komma framåt i behandlingen. Jag visste det, men ändå så var det så svårt att få tummen ur och göra dem!

Besök 25
31 januari. 
Det kändes inte alls bra att åka till psykologen. Jag hade bestämt mig för att ta upp mina funderingar kring varför jag inte gjorde hemuppgifterna; ännu en gång hade jag inte gjort uppgifterna ordentligt. Jag kände mig dum, ville inte sitta där och igen försöka förklara varför jag inte lyckats med något såpass "enkelt" (för ja, tidsmässigt var det väldigt lättfixat att hacka upp och svälja lite bananbitar tex, men energimässigt var det allt annat än enkelt, då var det ett berg). Mitt självförtroende var i botten och jag trodde att jag visste precis vad han skulle säga; han skulle berätta hur viktigt det var att jag gjorde uppgifterna och att det inte var någon idé att jag fortsatte om jag ändå inte gjorde något, att jag inte kom framåt. 
Han sa inte så. 
Samtalet blev otroligt mycket bättre än jag hade väntat mig. Fast inte fören mot slutet då jag lyckades kläcka ur mig att jag funderade på om det var bäst för mig att ta en paus i behandlingen eftersom jag inte hade den energi eller motivation just nu som krävdes för att behandlingen skulle ge resultat. 
Det var då han redde ut ett väldigt vanligt missförstånd för mig. 
SÅ många med mig tror att man går en KBT-behandling tills man är klar, som i fri från sitt problem. Det är FEL FEL FEL, man går en KBT-behandling tills man är klar, den biten stämmer, men biten som är så felaktig är att man då ska vara fri från sitt problem. Psykologen förklarade för mig att en KBT-behandling är som en kurs man går, och det är kursen man är klar med inte kampen. Under kursens gång får man redskap som man sedan kan använda sig utav i framtiden för att själv fortsätta kampen om att bli frisk.
Han drog en liknelse om att det var ungefär som i skolan: lärarna hjälper en att införskaffa redskap och kunskap, sedan när kurserna är klara och eleven skall ut och praktisera vad denne lärt sig så är det helt upp till varje enskild individ att bestämma i vilken takt den vill börja arbetet, någon börjar på en gång, andra kanske tar ett sabbatsår, men utbildningen har de med sig och det var lärarens uppgift. 
I det stadiet som jag alltså kommit till i behandlingen så var kursen slut; jag hade fått alla redskap, och det var mitt val ifall jag ville fortsätta ha psykologen som en handläggare, någon att då jag fastnat med någonting vända mig till för rådgivning: men psykologen hade gjort sin uppgift att lära ut de redskap jag behövde, nu var det upp till mig att bestämma när jag skulle börja arbetet. Ifall jag valde att inte börja jobba på en gång så var det ingen idé att fortsätta åka fram och tillbaka till psykologen, och det var skönt att få höra, att jag inte "hoppade av", utan kursen var faktiskt klar där. Sen valde jag att inte börja arbeta på en gång eftersom energin var tvungen att läggas på annat håll just nu och jag därför inte hade motivationen som krävdes för att göra ett "bra arbete" (men inte sagt att jag under sabbatsåret inte kunde fortsätta utvecklas och utmana mig själv eller utnyttja de redskap jag fått). Sedan när jag bestämde mig för att börja med KBT-behandling igen (det krävs att man är konsekvent och avsätter tid och energi till det för att få bra resultat, inte gör det lite halvdant) och då kanske fastnade på något som jag behövde lite hjälp med hur jag skulle hantera, ja då var det bara att ringa igen och boka tid hos honom. Men nu var jag alltså "fullärd" på området och jag valde då att ta en paus och så får jag se när jag bestämmer mig för att ta upp mina KBT-redskap och ge järnet! 

Det här besöket blev alltså slutet på min kurs, men början på mitt liv som KBT-utexaminerad ;) När som helst kan jag ta upp kunskaperna och använda dem i kampen för att bli frisk. Och varje dag kämpar jag såklart för det, men inte på KBT-viset, men de kunskaperna finns där, så en dag, när jag känner mig redo, då plockar jag fram dem! :)

Det var en sådan befrielse att åka därifrån och känna att jag inte "gett upp" utan istället bara påbörjat nästa steg. Och att äntligen ha insett att man inte ska gå hos en psykolog ända tills man blir frisk, så fungerar det inte: jag misslyckades alltså inte "som inte var frisk när jag slutade", nej, jag klarade ju hela kursen! ;)


_