Att leva med oro

Oj oj, man ska aldrig säga att det inte kan bli värre för då blir det det! Kaos, kaos och ännu mera kaos. Den här julen var inte den bästa jag varit med om om man säger så.

Hela december har runnit iväg utan att jag hunnit med något juligt alls, det har bara varit skola och annat som har hänt. Till exempel att en av de jag bor med spydde så att jag inte vågade vara där utan bodde hos min pojkvän och kompis, de hade inte något julpynt över huvud taget. Inte har jag hunnit baka något, och eftersom julmust till min stora förskräckelse (det är det bästa jag vet inom mat o dryck!!) innehåller gluten så har jag inte kunnat dricka det. Vi slutade skolan den 22 december och börjar igen den 2 januari. Gång på gång har jag sagt till mamma "det blir ingen jul i år", men jag har ändå känt att julafton skulle bli bra. Vi skulle åka till mina underbar småkusiner, där mormor och morfar också skulle vara, och fira. Mysigt. Och visst, jag skulle inte få vara hemma särskilt länge, men i alla fall en hel vecka att få serverad mat och slappa på. Det var min tröst, att i alla fall få LITE "ledigt" och avslappning.

Hur tror ni det blev?

Jo, plötsligt stack jag ju iväg för att på IV-behandling och blev borta ända tills natten till fredagen, för att åka igen på måndagen och vara borta tills precis innan nyårsafton och därefter sticka direkt till skolan. Där rök min enda hemma-vecka! Menmen, det var ju väldigt bra att jag kunde få behandling och att jag inte skulle behöva missa så mycket av skolan eftersom det var på lovet, och visst skulle jag bli trött av att vara borta och så, men om behandlingen skulle hjälpa så skulle jag bli piggare och det skulle uppväga den tröttheten! Så det accepterade jag, även om det kändes lite surt att inte få vara hemma som jag sett fram emot. Men jag fick i alla fall vara hemma över jul och nyår!!

Dagen innan julafton åkte jag in till stan med pappa för att köpa julklappar, vilket jag verkligen inte hunnit göra tidigare. Jag hittade ingenting någonstans, och plötsligt blev jag akut toanödig. Vi sprang till närmsta McDonalds i hopp om att hitta en toa, men såklart kostade den pengar och det var totalt omöjligt att växla eller på något sätt lösa det. Jag började faktiskt gråta mitt i det fullsmockade McDonaldset, jag kände mig så utsatt - jag höll på att skita på mig! En av de jobbiga grejerna med behandlingen är att magen blir i olag (det är som sagt därför man käkar probiotika) och jag ville därför egentligen inte ge mig ut på stan, men åh jag ville ju så hemskt gärna få tag på lite julklappar, jag ville åtminstone kunna ge julklappar när allt annat med julen verkade skita sig. Jag sket mig nästan där och då, men som tur var fick pappa en femma av en snäll kvinna. Väl på toan så slocknade ljuset, toppen. Där satt jag med min förtvivlan och sket i mörkret. Nej nej, det räcker inte med att det ska krångla lite, det måste krångla mycket såklart.

 

Att det inte räcker med lite krångel fick jag ytterligare bevis på natten till julafton. Jag var uppe och fixade med lite grejer, och hörde att min lillebrorsa smällde väldigt mycket i dörrarna fram och tillbaka. Gick på toa, igen och igen och igen. Jag blev på helspänn, men tänkte att han brukar göra sådär. Jag gick på toa för att borsta tänderna, och så kommer han ut (han var på toa en minut innan jag gick dit) för att gå på toa, ser att jag är där och springer ner för trappan för att gå på toa där. PANIK!!! Man har inte så brottom om man inte håller på att skita på sig eller spy! Man går inte på toa så många gånger på rad...

Jag gick in på mitt rum och försökte lugna mig själv med att det nog var jag som överreagerade, att det fanns en annan förklarning, men när han verkade fastna där nere och jag hörde massa ljud nerifrån, då brast det. Jag ringde till pappa och grät (väldigt vad jag gråter nuförtiden!) och var livrädd. Tänk om han spytt, tänk om har var MAGSJUK! Jag packade snabbt ihop en väska, ifall att, men vågade inte gå ner eftersom jag då skulle vara tvungen att gå förbi honom. 
Pappa sa att han kunde gå och möta mig. Jag gick försiktigt ner, höll för andan... Han var borta?! Mamma låg och sov men vaknade när jag kom ner. Hon förnekade inte mina farhågor. AJ AJ AJ, någonting brast inom mig, inte det här OCKSÅ! Natten till julafton. Det enda jag hade kvar av julen som inte var förstört skulle nu också förstöras. Jag jublade inombords, eller inte.

Min lillebror var så gullig att han hade gått ut för att inte skrämma mig. Han gick bort till pappa och sa att han kunde sova där om det skulle hjälpa mig. Det var verkligen gulligt av honom att tänka så mycket på mig, det var ju HAN som var sjuk och som skulle bli tänkt på, inte jag. Det blev jag som sov hos pappa, för annars skulle ju det stället också bli "besmittat" sa min fobihjärna. Då var det bättre att jag sov där borta. Jag lyckades faktiskt somna tillslut, men oj, det var inte kul någonstans. 

Jag ville sova bort hela julafton. Pappa hade inte pyntat någonting så det kändes som allt annat än julafton, och jag tänkte på mina småkusiner som verkligen sett fram emot att vi skulle komma dit (jag ville verkligen dit, men vågade inte och fick så dåligt samvete för att de skulle bli ledsna). Jag ville INTE sätta mig i samma bil som honom med tanke på smittorisken och allt som skulle kunna hända under bilresan. Mamma sa att han faktiskt var magsjuk av något slag (men han hade inte spytt utan haft massa diarréattacker hela natten). Antingen matförgiftad eller smittomagsjuk. Toppenjulafton.

Min lillebror skickade sms till mig och ville att jag skulle komma bort. Jag ville gå bort, till julgranen, kalle anka, julmaten, paketen... få någon slags julafton (visst var det mysigt att vara med pappa också, men jag ville att julafton skulle bli som den var tänkt). Men jag vågade inte, för då fanns det faktiskt en ganska stor risk att jag skulle bli magsjuk, och kanske skulle jag då inte få diarré utan spy!

Jag såg julafton rinna iväg, vi åkte inte till småkusinerna (ville inte riskera att smitta dem - ännu en varningssignal om att det här var på största allvar!) och där satt jag och var rädd i källaren. Jippie.

Fler sms från mamma och lillebror om att de saknade mig och undrade om jag inte skulle våga komma bort ändå.

Tillslut fick jag tanken "här kan jag inte sitta och förstöra hela julafton genom att vara rädd när jag faktiskt skulle kunna gå bort och fira jul om jag bara la bort rädslan för ett tag. Var han magsjuk och inte matförgiftad så var jag redan smittad. Och om det fanns något tillfälle då det skulle vara 'bättre' än andra att bli magsjuk så var det ju trots allt nu - när jag var hemma hos mamma och pappa, och jag skulle vara med pappa hela nästa vecka ... okej... vad spelar det egentligen för roll? Om jag blir sjuk! De finns runtomkring mig och jag får hjälp, det löser sig om det värsta skulle hända. Jag vill inte slänga bort hela julafton pga min fobi, nu går jag bort... jag får väl bli magsjuk då".

Vad som nästan skrämde mig mest var att jag tog det beslutet. Att jag satte mig över min fobi - vad gjorde den där antibiotikan egentligen!?! Nejmen, fastän jag med föbihjärnan verkligen var skräckslagen så var min kropp ganska lugn när jag gick bort. Märkligt, verkligen konstigt och faktiskt skrämmande - varför vad jag inte mer rädd än jag var!?! På något sätt tror jag att min rädsla skyddar mig från att bli magsjuk, så om jag inte är rädd så kommer jag lättare att bli magsjuk och därför är det "farligt" att bli av med rädslan, för då kan jag ju bli sjuk... eh, dumt egentligen men jag är nog inte enda fobikern som fungerar så. Som är rädd för att bli av med sin fobi!

Jag gick alltså dit. JAG VÅGADE! Det är en av de absolut modigaste sakerna jag har gjort i mitt liv. WOW, vilket framsteg! Jag gick dit. Min lillebror var schyst och höll sig lite på avstånd och tog inte i paketen utan lät mig kolla vilka som var hans och slänga dem till honom osv. Jag blev riktigt rörd för att han var så förstående, och faktiskt förstod fobitänket. Det är inte många som gör. Tex det där med paketen, att jag inte skulle våga öppna mitt paket om han råkat ta i det, eller sitta på den platsen han suttit på osv. Han frågade till och med om han fick gå på toan där uppe (mamma hade städat toaletterna innan jag kom). Vilken fin lillebror jag har! Tycker bara så synd om honom, för han kände sig antagligen jättedum som "förstört julafton genom att bli sjuk" eftersom han vet att jag blir så otroligt rädd. Han hade till och med tänkt att han inte fick bli sjuk nu när jag kom hem för att det skulle förstöra, åh, gulligt av honom att bry sig om mig så mycket, men stackarn (vilken press att sätta på sig själv, och vad dåligt samvete jag får för att det är mitt fel att han sätter den pressen på sig, antagligen var det en orsak till att han faktiskt blev sjuk), man kan ju inte hjälpa att man blir sjuk heller! Det var bar väldigt otur att det råkade vara just natten till julafton av alla årets 365 dagar. Men men, så är livet. En olycka kommer sällan ensam. 
Nu har jag i alla fall INTE tänkt säga att det inte kan bli värre, för det har jag lärt mig att det alltid kan bli.

 

Jag sov hos pappa natten till juldagen också, för att jag tänkte att jag nog skulle få bäst sömn där eftersom jag annars bara skulle ligga vaken med mina elefantöron och lyssna efter toaljud. På dagen gick jag till mamma igen, jag vågade en gång till. Han hade mått bra under natten, och än så länge var varken jag eller mamma sjuka, så då vågade jag mig bort. 

I skrivande stund är det natten till annandag jul och jag sover hos mamma. Jag lyssnar efter toaljud, men jag sover här. Det är modigt, för det här är inte lätt.

Det som skrämmer mig mest är tanken på att bli sjuk i bilen, under den tre timmar långa resa jag och pappa ska göra i morgon. Tänk om jag blir sjuk när vi är precis i mitten? Lika långt tills vi är framme som hem... jag kommer explodera av rädsla då för jag kommer inte våga sätta mig i bilen igen om jag blivit sjuk! Aaaah. Rädd.

Och tänk om jag blir sjuk... hur blir det då med behandlingen, den måste jag ju få!

Jag försöker ha inställningen att det löser sig, oavsett vad som händer, men oj vad det är svårt. Det krävs mod för att ha den inställningen. Jag försöker, för visst har jag blivit modigare av det jag lyckats med i helgen. Tänk att jag vågade, det är jag stolt över. Det är verkligen ett stort steg på vägen att bli fri från fobin. Den fick inte förstöra min julafton! :)

 

 

Ps. Jag har världens finaste och bästa familj! De bryr sig så väldigt mycket om mig och ställer upp på alla möjliga vis. Jag älskar dem!