Att leva med oro

I fredags var jag hos psykologen igen. Fy, jag ville verkligen INTE åka dit. Jag var skiträdd för vad han skulle utsätta mig för den här gången... sist fick jag ju världens(!) panikattack, och jag skämdes väl lite för att åka dit den här gången. Han fick se mig i min mest sårbara stund, när jag var som svagast, skörast, räddast... samtidigt som han satt där och hade tittat på samma videoklipp som mig men var helt lugn. Det kändes liksom förödmjukande. Pinsamt.
Men, man måste komma ihåg att det inte ÄR pinsamt, även om det känns så, han är psykolog, och han är van. Vi alla har olika saker som gör att vi hamnar i den där sårbara stunden, han har med högsta sannolikhet också sina tillfällen, bara det att nu var det min rädsla som var på tapeten. Men det kändes fortfarande jobbigt att åka dit efter förra veckans session.

Jag åkte dit, trots alla jobbiga känslor - för hur ska jag annars kunna bli fri från det här eländet! Och jag åkte dit, trots att min mobil höll på att dö till följd av batteribrist (hehe, det märks att det är min mobil :P det smittar kanske av sig).
Först pratade vi lite om tiden som gått sedan senaste besöket, som vi alltid gör. Sedan fick jag en lång utläggning om varför jag måste fylla i ångesthierarkilistan! Jag hade helt glömt bort att göra den läxan, vilket jag har glömt ett antal gånger nu, antagligen för att jag känner att det är så onödigt. Nu fick jag utförligt förklarat för mig varför det vad nödändigt så jag får helt enkelt ta och fixa det till nästa gång, även om jag tycker att det är någonting som fått överdriven vikt i behandlingen.
En hierarkilista är en lista där jag skriver upp olika saker/situatuioner som gör mig rädd och skattar hur mycket ångest jag får av dessa. Sedan skall listan rangordnas efter ångestgrad och så ska det bli min kbt-plan typ. Att jag ska utsättas steg för steg för de grejer jag har skrivit upp! Läskigt värre, jag måste ju vara ärlig då jag skriver listan, annars förstör jag behandlingen, men samtidigt vill jag inte skriva upp alla de läskigaste sakerna, där jag utsätts för mest spyrisk, för jag kommer att bli tvungen att göra dem!
Psykologen sa att det antagligen är anledningen till att jag glömmer att göra den här uppgiften, eftersom jag vet att jag kommer utsättas för det jag skriver upp. Alltså skjuter jag det på framtiden och försöker fly ifrån det.
Kanske har han rätt, men i så fall gör jag det inte medvetet. Men ja, det känns väldigt tungt att göra listan.

Efter att jag fått inpräntat i mig att ångesthierarkilistan var viktig så berättade han om dagens exponering. Jag skulle kolla på en ny film, där en tjej sitter i en soffa och spyr. Omgiven av sina kompisar (de syns dock inte) - och alla skrattar och stojar! HON SOM SPYR SKRATTAR! Det var lite av en chock att se, att man kan sitta och skratta, ja se ut som om man tycker att det är kul, samtidigt som man spyr. WHAT liksom.
Det var en bra video att se, men när jag fick höra om uppgiften (kolla på en tjej som sitter i en soffa och spyr, det var så jag fick det förklarat för mig) så ville jag inte alls eftersom jag var livrädd för att sedan behöva åka hem med bussen med massa ångest och en död mobil!
Jag sa att det skulle bli för mycket för mig (wow, det kanske också kan räknas som ett framsteg? Att jag vågar erkänna att något är för mycket för mig, och inte bara tvingar mig själv för att "vara duktig") att dels kolla och sedan åka hem utan mobil. Det slutade med att jag kollade på videon men laddade mobilen under tiden (ja, jag har i princip alltid med mig laddare, jag vet, det är ett säkerhetsbeteende).

Under tiden jag kollade så skulle jag skatta min ångest och psykologen skrev upp hur den förändrades med tiden. Dessutom så skulle jag öva på att ta bort mina säkerhetsbeteenden, saker som jag gör för att försöka lugna mig själv då jag har panik. Till exempel (jag är lite imponerad över att psykologen lyckats se vad jag gör för säkerhetsgrejer) som att jag sitter och spänner axlarna, pillar med händerna, biter mig i tungan och liksom blåser ut massa luft (pustar). Och innan jag utför uppgiften, i detta fall att kolla på klippet, så tar jag liksom sats, samlar mod och säger/tänker "åh nej, fy" eller något annat negativt. Dessa saker skulle jag inte göra då jag kollade på tjejen som spydde! Dessutom så skulle jag tänka på min andning, att andas med magen, och inte hålla andan (vilket jag tydligen gör omedvetet då jag får panik).
Först var det väldigt jobbigt och ångestframkallande att inte få använda dessa säkerhetsgrejer. Men efter ett tag så märkte jag att mitt hjärta började slå lugnare, och hjärnan lugna ner sig! WHAT, seriöst? Det kändes nästan som att jag satt och mediterade där jag satt och kollade på någon som spydde. Ångesten gick ner. Det GÅR att kontrollera den, wow, det var en cool upptäckt, verkligen. Om man litar på att ångesten inte går i taket om man tar bort sina säkerhetsbeteenden så går det alltså att bli lugn!
Det handlar om att de säkerhetsbeteenden man gör har blivit signaler för kroppen och hjärnan om att "nu är det något farligt på gång", och då sätts systemet igång. Till exempel då jag tänker, innan jag utför uppgiften, "åh hjälp, hur ska det här gå?" eller något liknande, och tar sats inför det jag ska göra, ja det skickar iväg signaler om att det som ska hända är farligt och bygger alltså på ångesten och fobin.
Om man då tar bort dessa säkerhetsgrejer, slappnar av, andas normalt, osv, ja då skickas inte längre "alarmsignalen" ut och kroppen lugnar ner sig, vilket i sin tur leder till att de läskiga tankarna och paniken kryper bort. Helt otroligt.
Det läskiga är ju då att lyckas ta bort sina säkerhetsbeteenden, för det KÄNNS ju som att de lugnar ner en! Konstigt nog så är det alltså tvärt om.
Jag fick testa att kolla på spyklippet med - medvetet - spända axlar, och ja, då steg ångesten automatiskt.
Det var verkligen nyttigt för mig att få testa, känna att det fungerar, att man kan lugna ner sig då man har panik, utan att använda säkerhetsbeteenden. Paniken har inte kontrollen! Det är jag som har det, men jag kan välja att ge den till paniken genom att bete mig på olika sätt, men nu ska jag minsan lära mig att ta tillbaka kontrollen igen :)

Som läxa fick jag att skriva ner massa saker som gör mig rädd och sammanställa i en ångesthierarki samt att fortsätta kolla på spyklipp på youtube och samtidigt öva på att ta bort de säkerhetsbeteenden som jag har.
Nu är det upp till mig, det kommer dröja tre veckor tills jag träffar psykologen igen så för att komma framåt i behandlingen så får jag ta tag i det hela och faktiskt göra mina läxor!