Hos psykologen 19. Exponering och full panik


I fredags var jag hos psykologen igen, efter ett uppehåll på tre veckor (det har varit så mycket med att börja skolan osv så jag har inte haft tid). Det här besöket blev det längsta hittills, två timmar var jag där, och det läskigaste...
På tavlan stod sessionens olika punkter, och där stod exponering med. Det vill säga att jag ska utsättas för någonting jag tycker är läskigt.

När jag åkte dit så mådde jag illa, jag hade inte ätit på länge och nej, det kändes bara konstigt. Nästan så att jag funderade på att inte ens åka dit, men det gjorde jag alltså trots allt.


Det exponeringen skulle innebära var att jag skulle kolla på två olika youtube-klipp där någon spydde. Det första var från family guy, det avsnittet då pappan, sönerna och hunden spyr över hela vardagsrummet! Jag brukar inte kolla på family guy, men en gång när jag skulle kolla på det så var det just det avsnittet jag råkade se - gissa varför jag aldrig mer har tyckt om programmet!

Det gick okej att kolla på det, trots allt var det tecknade figurer, men jag fick ändå en hel del ångest. Min fantasi sattes igång och jag började tänka i läskiga banor och undrade om man kunde spy sådär mycket osv. Ångesten steg till ungefär 60 på en hundragradig skala, för att sedan vända och gå ner igen efter att jag sett videon ett antal gånger. Ångesten sjönk för att jag kom på mig själv med att det var ganska fånigt att jag satt där och blev rädd för att några tecknade gubbar spydde överdrivet mycket, till och med så att en av dem flög bak - yeah right, så mycket kraft är det inte i en spya! När jag började inse att det var överdrivet och började se de fåniga grejerna med det hela så gick alltså ångesten ner (däremot förstår jag inte hur folk kan tycka att det avsnittet är ROLIGT?). Det är ungefär som i Harry Potter då de får möta en boggart, som är en varelse som förvandlas till det personen den möter är mest rädd för. Knepet för att övervinna boggarten är att uttala trollformeln "ridiculous" (= löjligt) och föreställa sig det man är rädd som någonting skrattretande. Det tar liksom bort det farliga med det. J K Rowling har en väldigt bra poäng där! Bästa sättet att möta sin rädsla är att skratta åt den, förlöjliga den och göra den så liten som möjligt. Då sätter man sig över den och tar tillbaka kontrollen... fast det är oftast lättare sagt än gjort.

 

När jag fortfarande uppspelt försökte andas ut efter family-guy-spyprövningen så fick jag veta att jag skulle få kolla på en tjej som åker berg- och dalbana och spyr flera gånger!
Med ångesten i halsen och fortfarande illamående klickade jag på start. Fy vad rädd jag var. Jag kollade några gånger, och det gick okej, ångesten steg till typ 80 på den hundragradiga skalan. Ända tills jag la märke till vad de sa... någonting om att de (tjejen som spydde och killen som satt bredvid) älskade varandra innan, men inte längre. DÅ bröt paniken ut på riktigt, jag fick en fullskalig panikattack och visste inte vad jag skulle ta mig till! Det var hemskt, verkligen hemskt. Jag sa högt "hjälp! vad ska jag göra, hjälp!" och "jag vill ringa mamma!". Det kändes som om jag skulle dö, eller ännu värre, spy (för dö vet jag att man inte gör av en panikattack även om den ångest man känner för att det KÄNNS som om man ska dö är obeskrivligt fruktansvärd, men spy däremot, det kan man göra av tillräckligt mycket panik - det har jag gjort en gång - därför är så mycket panik helt galet läskigt!).
Hjärtat försökta hoppa ur kroppen genom munnen och jag fick nästan en kväljning. Jag blev verkligen så sjukt rädd, det går inte att beskriva hur vidrigt det är att ha sådan panik. I ett sådant ögonblick VILL man dö (för att det är ända sättet att komma undan den enorma paniken), fastän det är det som skrämmer en så väldigt mycket, konstigt det där. Usch, jag trodde verkligen att jag skulle spy där och då inne på psykologens kontor. Jag tog nästan upp papperskorgen. Så galet läskigt!

Han sa åt mig att andas, att det skulle gå över, jag ville nästan slå till honom för att han var där så att jag inte bara kunde rusa ut eller ringa mamma - jag är drabbad av "duktig-flicka-syndromet" vilket gör att jag absolut inte vill misslyckas med en uppgift jag fått, vilket att springa därifrån eller ringa mamma skulle innebära att jag gjort. Jag höll på att slitas itu, gå sönder, svämma över, kroppen var för liten för alla de starka känslor som rusade omkring i mina ådror. Hemskt.

Jag hatar panik.

Det är så obeskrivligt intensivt skrämmande. Något ingen vill uppleva, men som måste upplevas för att gå att förstå.


Då när jag hade sån panik sa psykologen åt mig att sätta på spy-videon igen. Det kändes som om det skulle resultera i en ännu starkare panikattack (hur det nu skulle gå till!) och att jag då skulle spy. Men vet ni vad? Jag satte på videon och kollade. Det berömde psykologen mig väldigt för efteråt, och sa att jag skulle vara stolt över. Jag har dock svårt att vara stolt över det eftersom alla skamkänslor för att jag fick en sån panikattack mitt framför ögonen på en - egentligen - främmande person överskuggar den stoltheten. Men jag försöker att vara stolt över det, för det var faktiskt modigt gjort.

Tillslut gick ångesten, tro det eller ej, ner igen. Jag varken dog eller spydde, däremot var jag helt tömd på energi efteråt.


Vi snackade om det faktum att det var rädsla för att bli övergiven som hade satt igång den värsta paniken. Så länge det "bara" var spyklippet utan inslag av att bli övergiven så gick det okej, men när jag hörde vad de sa så fick jag panik. Alltså är rädsla för att bli övergiven en stor komponent i min spyfobi.  Det var en ganska intressant insikt. Det är nog därför jag har varit så rädd för att vara ensam hemma tex, och vill ringa mamma om jag får panik - för att se att hon fortfarande finns där för mig. Jag är alltså på något konstigt sätt livrädd för att folk ska överge mig, och detta tror jag av någon okänd anledning särskilt skulle hända om jag spyr, att de ska tycka att det är så äckligt osv - rädsla för att jag ska bli lämnad när jag som mest behöver någons stöd. Tänk om jag skulle spy och så backar alla undan, ingen kommer och hjäper mig. Hur skulle jag klara det!?!

Antagligen är det flera händelser som har lett till min rädsla för att bli övergiven. Dels när jag var bebis och nästan kvävts av mina egna spyor. Då var jag ju helt ensam, det var mörkt, och jag hade antagligen vaknat av att något kändes fruktansvärt fel, men ingen fanns i närheten... sen spydde jag, i mängder, och höll på att dö, men ingen var där. Klart att det sätter spår i ett litet barns hjärna, jag kan inte ha förstått alls vad det var som hände då, eller varför ingen fanns som hjälpta mig, utan förstod bara det faktum att jag var ensam och höll på att dö. Kopplingen, att vara övergiven = man kan dö, skapades antagligen där och då, och därför skrämmer ensamhet mig.
Kanske, kanske inte, men det låter ganska så logisk trots sin ologik.

 

Sen är det som sagt fler saker som har byggt upp den rädslan (tex att jag blivit "övergiven" av två bästa vänner vid tillfällen i livet då jag varit extra sårbar och som mest behövde någon). Och dessa saker har sedan i sin tur bidragit till duktig-flicka-syndromet. Men det är en annan historia...


Att hela tiden vara beroende av andra och orolig för att bli övergiven, inte klara sig själv osv, sätter sig såklart på självförtroendet och trycker ner det i botten. Jag tvivlar på att jag skulle klara av saker själv, detta är något som jag behöver jobba på för att kunna bli av med min fobi och panikångest på riktigt. Jag måste våga lita på mig själv, för jag kan, jag vågar och jag är bra!




Kommentarer
Postat av: Helena

vad roligt att du gillade min blogg,trots allt :D kram

2011-09-12 @ 07:35:35
URL: http://helenaskvarter.blogg.se/
Postat av: Josefine

Oj jag är grymt imponerad! Du är ju fantastiskt duktig och modig. Du ska vara stolt :D Jag antar att jag också kommer få utsätta mig för sådana där saker nu när jag ska gå KBT-behandling, men om du klarar det gör jag det, så det känns bra att veta att du klarade det, även om du fick panik. Det kommer jag garanterat också få, men inget händer. Bara en hemsk känsla. Så heja dig! :D Jag tror jag också är väldigt rädd för att bli övergiven, jag har också blivit det av en kompis när mådde som sämst..Så förstår vad du menar. Kram

2011-09-12 @ 21:58:51
URL: http://josseskriver.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0