Att leva med oro

Neeeej! Jag orkar inte med min fobi, jag är så förbannat trött på den och att den ställer till det för mig hela tiden och får mig att må skit. Jag får aldrig en lugn stund. Jag hatar fobin så jag blir tokig.

Idag har två från min gymnasieklass (B & K) och en till kompis (L) flyttat hit, de ska bo tillsammans och jag hade tänkt åka och hälsa på dem, men så ringer K och säger att hon har dåliga nyheter. Jag tänkte "hur dåliga nyheter kan hon ha? Det är väl ändå ingen som har dött/skadat sig eller blivit magsjuk?" (jag vet, helt sjukt att jag likvärderar de sakerna, men när någon har dåliga nyheter så är det det första som ploppar upp i hjärnan). Tydligen var det så dåliga nyheter. L:s lillasyster är magsjuk, så K sa till mig att det kanske var bäst att jag stannade hemma, inte åkte och hälsade på dem.
Plötsligt blev jag väldigt trött, liten och sårbar.
Ångesten började äta upp mig inifrån. Varför nu, när jag mådde bättre än jag gjort på länge! Det är farligt att må bra, för då kommer någonting som slår ner en. Jag ska börja högskolan nästa vecka och dessutom ha teoriprov (körkortet), den lilla energin som jag har vanligtvis måste jag ha till det, men nu kommer vartenda litet uns energi gå åt till det här. Hur ska det gå?
Hjälp, jag ska träffa dem i morgon och vi har inte setts på länge, så de kommer vilja krama mig, men jag vågar verkligen inte krama dem! Vad ska jag säga, "hej, nej du får inte krama mig...", öh? Ja, de vet om min fobi, men folk kopplar inte att det har med fobin att göra. En oskyldig kram liksom, och det skrämmer mig. Bara för att de varit i samma hus som den här magsjuka lillasystern. Mina andra kompisar, som också kommer träffa dem, kommer krama dem och säkert vilja krama mig också. Då blir det ännu mer dumt att säga att de inte får krama mig, hur skulle jag kunna förklara att jag är livrädd för att de kan ha kramat någon av de tre som varit i samma hus som den magsjuka lillasystern! Hör ni hur långsynt det låter, men för mig är det lika med att jag kommer bli magsjuk om jag kramar dem. Två av dem kommer förstå varför jag inte vågar krama dem, men den tredje tycker bara att jag är störtlöjligt. Hon påstår själv att hon har spyfobi och tycker att det är jätteäckligt när någon spyr (mhm, för DÅ har man ju spyfobi?), men hon kan inte på långa vägar förstå att jag är rädd när någon i närheten är magsjuk! Det gör mig ledsen, att hon bara tycker att jag är supermesig, det får mig att känna mig så dålig. Vi har inte världens bästa relation heller men jag försöker jobba på att förbättra den eftersom hon kommer bo här och det kommer bli att vi umgås en hel del med tanke på att vi har så många gemensamma vänner, så därför vill jag inte att det här ska pajja det.
Så mycket ångest för några kramar!?! Galet.

Jag är verkligen ledsen på mig själv för att min fobi ställer till det så, det gör ont i själen, känns som att jag ska gå sönder. Jag känner mig bara så värdelös som bryter ihop såhär totalt för att jag får höra att min kompis lillasyster är magsjuk! Har jag inte kommit längre på min resa mot friheten? Det trodde jag...
Fast, jag ska inte vara orättvis, jag har faktiskt kommit en bit på vägen, för trots allt så flippar jag inte ur lika mycket som jag skulle kunnat göra, och jag tänker ändå att jag ska våga åka dit i morgon och träffa dem, inte krama, men träffa dem, och det är alltid något. Min kompis KAN faktiskt - utan en fobihjärnas logik - vara magsjuk när jag träffar henne. Så, att åka dit och träffa henne - med en fobihjärnas logik - är faktiskt bra gjort. Jag är livrädd. Dessutom så ska jag sova ensam hemma, både inatt, i morgon natt och natten därpå. Fast om jag åker och träffar henne så kommer jag antagligen inte våga sova ensam hemma. Såå långt i min träning har jag faktiskt inte kommit än.

Fy bubblan. Jag vill verkligen inte åka dit i morgon och träffa dem (såklart jag vill, egentligen, vill vill vill!), är så rädd.
Jag ser ett scenario där alla här i min vänskapskrets blir magsjuka och jag inte har någonstans att ta vägen (för de jag bor med umgås ju med dem och kommer dra hit magsjukan). Gaaah. Men jag kan ju inte hindra de andra från att träffa dem, bara för att jag är rädd... även om jag bra gärna skulle vilja. Ångest.