psykologångest
Just nu så tycker jag att jag är glad och mår ganska så bra fobimässigt, det var längesedan jag hade en panikattack tex, därför vill jag passa på att njuta, inte hela tiden bli påmind om att jag egentligen mår dåligt. Att det här bara är en tillfällig trygghet och glädje, jag vill gå in i min bubbla och låtsas att allt är bra. Men hur smart är det egentligen?
Jag känner väl lite prestationsångest i det hela också, att jag MÅSTE göra uppgifterna, och MÅSTE klara dem för att komma framåt, och vet att om jag inte klarar det/inte gör dem så är jag till besvikelse. Då låser det sig. Det är tillräcklgit med den ångest som uppgiften i sig själv framkallar. Jag klarar uppgifterna tack vare min motivation och envishet, men om det blir så mycket ånget runtomkring också, att det är ett måste - inte något jag har valt - ja då försvinner motivationen och anledningen att vara envis, och så blir det inte av att jag gör det. Fastän jag vet att jag kommer må dåligt över att behöva åka till psykologen och känna mig misslyckad just av den anledningen.
De senaste veckorna så har jag gjort såhär med alla problem, blundat för dem, inte orkat ta tag i dem. Jag hara bara velat göra saker jag mår bra av, förtränga det jobbiga. Det löser inga problem, men när problemen blivit så tunga att man inte orkar bära dem så antar jag att det blir som en försvarsmekanism att göra så, förtränga, för att orka i alla fall lite. Jag mår väldigt dåligt över det som hänt med lägenheten, att jag vart tvungen att flytta osv, det tar mer på mig än vad jag själv kanske insett... jag vänder mig innåt, förnekar, låtsas som om ingenting. Vill bara att allt ska vara bra, att jag ska vakna upp från mardrömen och upptäcka att allt just bara var en dröm. Tror jag att jag kan göra det till verklighet genom att leva i min fördnekelse-bubbla eller? Jag vet ju att det inte fungerar så.
Jag har svårt för att få gjort saker vanligtvis också, och skjuter upp det, men jag brukar inte förneka problemen utan stressa över dem istället. Det är skillnaden, då finns de i allra högsta grad, men nu...? Jag flyr, låtsas som om ingenting, skjuter upp, VILL lura mig själv att allt är bra och försöker förtränga problemen, orkar inte bry mig - för att det är så jobbigt, inte för att jag inte bryr mig egentligen. Det påminner om när jag var deprimerad, med skillnaden att jag inte är deprimerad nu.
Så vad ska jag göra? Jag vet inte.
Jag ska prata med psykologen om det här, men det känns jobbigt, för jag tror att jag vet vad han kommer säga. Samma saker som vi har pratat om de senaste gångerna... och just då och där, när jag hör det, så kommer jag att hålla med och tänka att jag minsann ska ändra det här nu. Men när jag kommer hem igen så faller jag tillbaka, och så blir det samma visa nästa gång.
Jag har funderat på att ta en paus i behandlingen, för jag kommer ingen vart, jag har fastnat, man ska inte ge upp - och det vill jag inte - men jag har suttit fast såhär sen i oktober. Jag har gjort massa framsteg, framför allt under jul och med medicinen och allt, men inte i behandlingen. Så engligt psykologen så har jag inte gjort framsteg. Jag blev ledsen när han sa så, för jag tycker att jag har kommit långt, att jag har klarat massa saker jag inte trodde att jag skulle klara, och att jag är mindre rädd, har mindre panik. Men det stämmer att det inte riktigt är genom behandlingen det har skett, vissa grejer (som med att vara ensam hemma) men inte på ett tag nu. Därför undrar jag om den här behandlingsformen verkligen passar mig?
Då jag har kommit framåt med min kamp att bli fri från fobin så har det ofta varit i samtal, samtal som fått mig att se saker på ett annat sätt, inte genom läxorna jag har fått. Vilket iof inte är så konstigt iof eftersom jag har slarvat med det, men det är ju det som är problemet, varför jag slarvara har ju sina anledningar. Det gäller bara att komma på vilka anledningar det är, och utifrån det bestämma ifall jag ska ta en paus eller inte. Är det bara för att det är obehagligt och därför vill fly, ja då är det något jag måste jobba på att övervinna, men är det för att jag inte har någon motivation att göra det för att jag på riktigt känner att det inte fungerar och att något annat skulle fungera bättre, ja då kanske jag får tänka över det en extra gång. Båda känslorna har jag, men av vilken anledning? För att jag vill fly, eller för att jag har kommit till insikt om någonting? Det är frågan...
Oj hjälp... Jag VILL inte åka dit idag. Bussresan känns fruktansvärt jobbig, ångest, och samtalet. Jag är hemskt nervös. Jag vill inte sitta där och känna mig som en stor besvikelseklump, misslyckad, dålig, och få höra samma saker och frågor som de andra gångerna. Frågor jag inte har något bra svar på. Obegahligt.
Jag vill ju så gärna bli av med fobin, så varför blir det såhär?
Jag har kommenterat om din psykolog förut, och jag hoppas du inte tar illa vid dig av vad jag vill säga, men... Det låter verkligen inget vidare om du går dit och får skuld- och skamkänslor för att du inte gjort dina läxor. Det ÄR helt naturligt att i vissa perioder inte orka, att stå still och vilja blunda för ångesten. Det är otroligt tröttande och energitömmande att jämt slåss. Att jämt utmana sig själv. Det är DIN ångest, som du själv väljer i vilken takt du vill ta itu med den. Jag brukar tänka mig att dom dagar/veckor jag har då jag "blundar" för ångesten är nyttiga dom också, så länge de inte är konstanta förstås. Jag får vila ut och ladda batterierna, ha kul och skratta och glömma bort mina bekymmer för en stund.
Din mening "Då jag har kommit framåt med min kamp att bli fri från fobin så har det ofta varit i samtal, samtal som fått mig att se saker på ett annat sätt, inte genom läxorna jag har fått." Får mig att undra om du kanske borde testa träffa en psykolog med psykodynamisk inriktning?
Jag tror på att bekämpa ångest på två fronter - genom psykodynamisk psykoterapi och KBT. Jag har växlat mellan båda, och det har jag mått bättre av än att som jag förut gjorde, att fokuserade Bara på det det ena. Men det kräver att man sätter sig in lite i teorierna bakom de olika behandlingarna, och tänker och sållar ut själv vad man tycker är viktigt och kan vara kritisk till det psykologen säger, eftersom att KBT och psykodynamisk terapi "krockar" rätt mycket med varandra. Menar inte att du ska gå till två olika psykologer samtidigt, men testa gå psykodynamisk psykoterapi och samtidigt läsa en KBT-bok? Måste återigen tipsa om: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=912708230X
Hm, hoppas det jag skrev inte blev alltför rörigt, är rätt trött...
Hej vännen!
Du...jag tänker lite såhär. Du har det tufft. Skittufft. Din ångest, din oro, din fobi...allt det där är en del av dig. MEN det är inte "du". DU är inte de där sakerna, de finns i ditt liv...som ett störande moment. Skulle man plocka bort de där delarna ifrån dig (genom ett skumt mirakel, haha)...vad finns kvar då? Har du låtit de delarna i ditt liv skjuta bort allt det andra? Finns det mycket "du" kvar just nu? Tänk lite på det...
Jag menar inte att det går att "lyfta bort" det som håller dig tillbaka...men ibland låter man det svåra ta över och till slut blir det ens identitet. Men DU är DU. Du är inte ångest. Ångest finns i ditt liv. Precis som...glass. Glass är bra - ångest är skit. Tar man bort ångesten och glassen finns en glad du kvar...som är sugen på glass. ;)
Jag är usel på liknelser, eller hur? Haha
Att ha dåligt samvete och skämmas hos psykologen är bara trams! Hans jobb är att motivera och utmana dig att våga ta små steg i rätt riktning. Hänger det upp sig såhär är det fel sätt. Du behöver kanske någon annan slags hjälp, jag har ingen aning. Viktigast av allt är att du börjar fundera på vem du är - utan alla de där tråkiga bitarna.
När du fått bort allt det där (för bort sak det ju!)- vad finns kvar då? Vad vill du ska finnas kvar? Bestäm dig för det och låt de delarna sakta men säkert få större del i ditt liv. Små saker...små steg. Gillar du glass - ät en om dagen. Gillar du träning - ta en rask promenad varje dag. Gillar du shopping - fönstershoppa på veckan och unna dig något kul på helgen. Ge de positiva bitarna mer tid. Tvinga dig till det...och öka...i små steg. Dygnet blir inte längre...så något måste bort. De jobbiga bitarna får inte lika mycket plats längre...
Ibland är det enklare än vad man själv (och de som får betalt) gör det. Säger inte enkelt(!)men enklare!
Kram!!
Med tanke på allting annat du har gått igenom så är det faktiskt inte så konstigt att du inte orkat göra läxorna. Du verkar tro att du måste prestera så himla mycket hela tiden. Ungefär som att om du hade gått på kryckor och helt plötsligt trott att du måste börja springa med ett brutet ben. Det fungerar ju inte så och det tror jag att du innerst inne också vet. Det är OKEJ att misskyckas.
Jag har också haft problem med det där med prestation, men jag har kommit till den punkten att jag vet att världen inte faller sönder bara för att jag inte orkar eller misslyckas ibland. Det är helt OKEJ.
Som svar till "M" (det gick inte att kommentera på din blogg!).
Om det senaste inlägget du skrev:
Åh, jag håller med om att det är väldigt jobbigt att vara myndig och behöva ta massa ansvar, ansvar som man inte riktigt orkar ha. Massa beslut - hjälp vad jag har svårt för beslut. Och plötsligt ska man kunna allting.
Vad var det som gjorde att du inte har fortsatt med skolan?
Det är väldigt många som har stora problem med den här övergången mellan barn till ungdom till vuxen... Vem är jag? Vad vill jag? Vad ska det bli med mitt liv?
Tunga frågor.
Svar på det du kommenterade här ovan:
Tack så mycket för din kommentar. Jag tog verkligen åt mig av det du skrev om min psykolog första gången och tänkte över det. Min psykolog i sig är verkligen skitbra egentligen, det är mer KBT-stuket som sätter käppar i hjulet känns det som. Psykologen har fått mig att inse väldigt mycket grejer, och han ser igenom mina tankar och pratar på ett sätt som tilltalar mig.
Det är viktigt att man har "personkemi" med sin psykolog, och det tycker jag att jag har haft. Men sen är det det där med KBT:n... det har inte riktigt funkat, jag har inte orkat, jag har flytt, och känt mig dålig. Han är verkligen benhård på att jag INTE ska göra uppgifterna för att komma till honom och redovisa och bevisa något för honom, utan att jag ska göra det för mig själv. Problemet sitter i mina känslor, att jag trots att han många gånger har sagt det känner att jag gör det av just den anledningen. Så problemet är väl egentligen att jag inte riktigt är mogen för behandlingen ännu. Jag vill vara det, men det funkar inte riktigt.
De där känslorna om att jag gör det för psykologen hade jag fått vem det än hade varit, så det är inte han som är dålig på något sätt, utan jag som har känslor som ställer till det. På samma vis känner jag ju att jag gör sakerna för mammas/min pojkväns/andras skull istället för min egen, och då blir det just sådär som jag skrev. Ångest för att jag inte klarar det. Prestationskrav. Osv.
Nu bestämde jag och psykologen gemensamt att jag ska sluta med behandlingen, för att jag gått klart "kursen" som han sa. Nu har jag redskapen, så oavsätt om jag hade gjort läxorna jättebra eller som nu, inte riktigt orkat, så hade jag från o med nu inte behövt gå på fler besök... nu är det upp till mig att använda mig av de metoder jag lärt mig.
Jag tror jag ska försöka hitta en psykolog med psykodynamisk inriktning och bearbeta min fobi på det sättet också, samtidigt som jag själv försöker göra KBT-uppgifter...
Får se hur allt blir. Men ett tag framöver ska jag ta en paus från KBT, för jag har inte den energi som krävs :/
Åh, jag håller med om att det är väldigt jobbigt att vara myndig och behöva ta massa ansvar, ansvar som man inte riktigt orkar ha. Massa beslut - hjälp vad jag har svårt för beslut. Och plötsligt ska man kunna allting.
Vad var det som gjorde att du inte har fortsatt med skolan?
Det är väldigt många som har stora problem med den här övergången mellan barn till ungdom till vuxen... Vem är jag? Vad vill jag? Vad ska det bli med mitt liv?
Tunga frågor.
svar: Tack så mycket för din kommentar. Jag tog verkligen åt mig av det du skrev om min psykolog första gången och tänkte över det. Min psykolog i sig är verkligen skitbra egentligen, det är mer KBT-stuket som sätter käppar i hjulet känns det som. Psykologen har fått mig att inse väldigt mycket grejer, och han ser igenom mina tankar och pratar på ett sätt som tilltalar mig.
Det är viktigt att man har "personkemi" med sin psykolog, och det tycker jag att jag har haft. Men sen är det det där med KBT:n... det har inte riktigt funkat, jag har inte orkat, jag har flytt, och känt mig dålig. Han är verkligen benhård på att jag INTE ska göra uppgifterna för att komma till honom och redovisa och bevisa något för honom, utan att jag ska göra det för mig själv. Problemet sitter i mina känslor, att jag trots att han många gånger har sagt det känner att jag gör det av just den anledningen. Så problemet är väl egentligen att jag inte riktigt är mogen för behandlingen ännu. Jag vill vara det, men det funkar inte riktigt.
De där känslorna om att jag gör det för psykologen hade jag fått vem det än hade varit, så det är inte han som är dålig på något sätt, utan jag som har känslor som ställer till det. På samma vis känner jag ju att jag gör sakerna för mammas/min pojkväns/andras skull istället för min egen, och då blir det just sådär som jag skrev. Ångest för att jag inte klarar det. Prestationskrav. Osv.
Nu bestämde jag och psykologen gemensamt att jag ska sluta med behandlingen, för att jag gått klart "kursen" som han sa. Nu har jag redskapen, så oavsätt om jag hade gjort läxorna jättebra eller som nu, inte riktigt orkat, så hade jag från o med nu inte behövt gå på fler besök... nu är det upp till mig att använda mig av de metoder jag lärt mig.
Jag tror jag ska försöka hitta en psykolog med psykodynamisk inriktning och bearbeta min fobi på det sättet också, samtidigt som jag själv försöker göra KBT-uppgifter...
Får se hur allt blir. Men ett tag framöver ska jag ta en paus från KBT, för jag har inte den energi som krävs :/
