Att leva med oro

Vet ni? Nej, hur skulle ni kunna. Jag träffade dem igår trots allt, på replängds avstånd (om ni inte förstår någonting nu, läs det här inlägget). Jag gav dem en luftkram, och var väldigt orolig, men jag åkte i alla fall dit och träffade dem. Det värsta var då folk försökte krama mig och jag liksom ryggade tillbaka. Jag förklarade att "jag var väldigt förkyld så det var nog bäst om de inte kramade mig", well, de hade inga problem att tro på det eftersom jag tydligen är allergisk mot någonting som får näsan att rinna som världens fors. Jag låter förkyld på riktigt. Det värsta var de personer som kramade mig "utan förvarning" så att jag inte hann förklara min lilla förkylningsundanmanöver, det hände två gånger. Då stod jag stel som en pinne medan de kramade mig, det kändes hemskt, jag kände mig hemsk. Undrar vad de tänkte. Jag drog förkylningshistorien sen och försökte kompensera genom att se extra glad ut, jag hoppas inte de tog illa upp.

Efter det där så åkte jag hem till några kompisar och spelade spel, efter ett tag kom en av de personerna som bor med min kompis vars lillasyster var magsjuk och var hos dem igår. Då var jag hemskt nära på att åka hem, men jag stannade kvar och kollade på film med henne och de andra ändå. Och inte nog med det, sen åkte jag hem till lägenheten för att sova ensam hemma! När jag faktiskt utsatt mig för magsjukesmittorisk! Jag var inte den lugnaste igår kväll och inatt kan jag säga, men här sitter jag nu och skriver, uppenbarligen har jag överlevt och inte heller har jag spytt. Fast jag känner mig inte särskilt utvilad, jag vaknade typ vid halv fyra inatt och hade sån panik att jag gick upp och packade i ordning en liten väska för att åka bort till min pojkvän, sen ringde jag mamma. Tillslut kom logikhjärnan tillbaka och efter en halvtimmes snack med mamma så kunde jag återigen falla tillbaka i min oroliga sömn. Sen sov jag till tolv! Helt utmattad, som vanligt iof.
Jag är glad att jag klarade att stanna kvar ändå. Visst, jag ringde mamma och behövde lugnas ner (säkerhetsbeteende), men det här var ett så otroligt stort steg (sova ensam när risken faktiskt fanns att jag var magsjuk!) så då är jag dum om jag begär att jag ska klara det problemfritt första gången (vilket jag såklart begär eftersom jag har hemska prestationskrav). Jag ska försöka fokusera på det jag faktiskt lyckades med och inte att jag fick en panikattack och behövde ringa mamma. Det här hade jag aldrig vågat för ett halvår sedan. Dessutom har jag varit ensam hemma hela dagen (när risken fortfarande finns att jag skulle kunna vara smittad).
Heja mig! Ja, man får faktiskt heja på sig själv, nej fel, man SKA heja på och uppmuntra sig själv :)