Att leva med oro

Jag tänker på min morbror. Som har cancer. Man känner sig så maktlös. Det finns ingenting man kan säga eller göra för att det skall bli bättre. Men man kan inte heller bara vara tyst, inte göra någonting. Så vad ska man ta sig till?
Det är så orättvist att det finns till exempel mördare där ute i världen som är helt friska (eller det vet jag väl inte, mördar man någon så är nog minst en skruv lös, men rent fysiskt tänker jag) och så är det så många snälla, fina, underbara människor som mår så dåligt. Vart tog karman vägen?
Nej, livet är inte rättvist, och i vissa fall finns det inte mycket man kan göra åt det. Men valet hur vi tacklar den orättvisa som drabbar oss är fortfarande vår och den kan vi styra över.

Man får inte heller glömma bort att i de flesta fall så kan man faktiskt göra någonting åt sin situation, även om det krävs "att man tar i från tårna" som min mamma brukar säga, för det är inte lätt. Oftast tycker jag det kan kännas som att alla andra runtomkring verkar klara av allting så bra, och att deras liv är så lätt. "Varför kan inte jag få ha det som hon, eller han, eller katten där borta?". Men sanningen är att de flesta bär på någonting tungt som vi inte ser, för de döljer det med ett leende och en fin fasad - precis som vi (i alla fall de flesta, men ibland brister det så att man inte ens orkar dölja den stora fula svarta stenen man släpar runt på).

Nej, vi har verkligen ingen aning om vad alla andra själar som vandrar omkring på vår planet har varit med om, vad de kämpar med. Alla har vi någon demon att fightas emot, men alla har också styrkan att övervinna sina demoner (världen bygger på balans, plus och minus, mörkt och ljust). Även om den styrkan ibland kanske sitter i just tårna, så att man får gå skallgång, leta med ficklampa och ropa i frustration innan man finner den. Men sen, när man funnit den och vunnit kampen mot demonen. Då är det värt det, det kan jag slå mig i backen på. Och dit ska jag ta mig! Till toppen av backen, och ja, jag kommer slå mig, trilla ner, landa i en lerpöl på vägen, tappa orken och allt möjligt. Men om man inte ger upp, då kommer man upp tillslut.

Någon dag ska den här skiten som kallas spyfobi, panik, ångest och alla dess ättlingar ut ur mitt liv. De kan gott gå och bosätta sig i någon svinstia istället tycker jag! Det är mitt mål, dit längtar jag, men för att komma dit - då måste jag börja kampen. Inte imorgon, för då blir det i övermorgon, eller om en vecka, en månad, osv - nej, jag måste börja idag.

Ett första steg är vilken inställning man har, så jag börjar där, jag har börjat där... Nu börjar den långa resan Målet finns där framme! Jag har sett vykort därifrån, och dit ska jag.