du får en clementin om du fortsätter hicka
Skönt. Det var längesedan nu (några dagar sedan) som jag hade en panikattack. Och ångesten har jag lyckats hålla lite på avstånd, för det mesta, de senaste dagarna.
Haha, slår vad om att jag kommer bli helt botad från allt vad fobi och panikångest heter bara för att jag skriver den här bloggen och faktiskt VILL få lite ångest och panik för att kunna berätta för er hur det är. Ungefär som när man har hicka och någon säger att man ska få en clementin om man fortsätter hicka, och bara för att man VILL hicka så kommer inte ens en liten hick. Okej, om man nu tycker om clementiner och ville ha en clementin just då. Annars fungerar det inte, tro mig. Min förskolelärare testade det på mig, hon erbjöd tre clementiner, lite halvt mosade, om jag slutade hicka. Jag hade inget intresse av de där klementinerna så jag fortsatte hicka massor - så tyvärr fick jag clementinerna haha.
Nu när paniken har hållit sig borta så länge så känns det nästan som att någonting är fel, varför får jag inte panik liksom? Då är det som att jag går och väntar på att bomben ska släppas, som om det här är lugnet före stormen. Nu vet jag att anledningen till att jag inte får panik är för att jag har känt mig så trygg de senaste dagarna (igår var mamma hemma, nu är min pojkvän här och pappa är lärare så han har jullov), och varit upptagen med något roligt (bloggen). Men, ändå. Jaja, jag kan väl inte göra mycket annat än att vänta och se om stormen bryter ut sen.
Det jag är orolig för och har en del ångest över är att jag nu vänjer mig vid att inte behöva vara ensam en sekund i princip (förutom på toa kanske) vilket gör att det kommer bli världens kontrast från nu, och i helgen då mamma också är hemma, till på måndag eller tisdag när min pojkvän åker igen och jag blir HELT ensam eftersom min lillebrorsa och pappa återvänder till sina skolor. Innan dess har jag faktiskt haft min lillebrorsa som har varit hemma på morgonen (mamma oh pappa är som sagt skilda och jagbor hos mamma) så att jag har kunnat sova tryggt (varför jag nu litar mer på honom än på mig själv?). Jag längtar inte tills på måndag/tisdag kan jag säga!
Stress och oro däremot, det har jag som sagt inte kunnat bli av med. Idag måste jag verkligen ta itu med lite saker som stressar mig. Inga stora grejer egentligen, men för mig blir de som berg eftersom jag aldrig tar tag i det eller gör det effektivt utan bara stressar för det. Måste städa rummet, slå in min pojkväns paket, fixa en present till min lillebror, PLUGGA (hemtenta som ska lämnas in den 13e) och söka jobb. Okej, det var visst inte så farligt mycket hehe. Men det känns som mycket.
Jaja. Nog tjatat för den här gången, nu ska jag äta frukost (hjälp, klockan är till och med mer än lunchtid haha).
Vad glad jag blir att du tror på mig!:D
Jag förstår vad du menar. Jag tar inte illa upp;) För mig känns det himla bra att jag inte är den enda,jag trodde de förut... tills jag fick kontakt med en psykolog som sa att det var emetofobi och tipsade mig om en hemsida. emetofobi.se Dessutom så hittade jag Matildas blogg. Det är jag himla glad för! Hon har stärkt mig mycket
Jag fick också den effekten i början! Jag mådde genast mycket bättre när jag började blogga och fick kontakt med många härliga läsare. Jag kunde dessutom (vid varje jobbigt tillfälle) tänka "det här blir ett bra blogginlägg, haha.
Dessutom om du kollar i mitt arkiv bloggade jag knappt alls under sommarhalvåret. Det berodde på att jag kände mig "fejk", jag mådde bra så hur kunde jag driva en blogg om hur det är att leva med en fobi om jag inte hade någon? Jag hade ingenting att skriva om eftersom jag klarade av allt i vardagen. Sedan när jag började må dåligt igen är bloggen till en stor hjälp igen. Den kanske man kan se som något att falla tillbaka på?
