Att leva med oro

Tänk att man kan bli glad för en så pass liten grej. Men det är just sådana glädjeämnen som man får se till att hålla fast vid under tider som man inte mår så bra. Små saker som förgyller tillvaron. Det kan vara (återigen är jag en copycat och snor mammas visdomsord) näktergalen som sjunger, snön som glittrar, solen som tittar fram, en trevlig hälsning. Små saker men stora ändå, eftersom de vittnar om att någonstans bakom det där mörkret finns någonting mer, någonting ljust och trevligt. Mörkret är inte allting, även om det känns så när man glömt dra upp rullgarningen eller fått en tillfällig blackout och inte minns hur man öppnar ögonen så det enda man ser är mörker. Små strimmor av hopp, och de är värda att hålla fast vid och kämpa för. Tillslut, efter att ha vänt sig själv ut och in av grubblerier så kommer man på hur man öppnar ögonen igen, ser allt det fina, ljuset, glädjen, framtidstron, och då är man glad att man kämpade för att lyckas öppna dem.
Den där lilla grejen som jag snackade om är att jag upptäckte att jag kan äta nötkräm . Jag älskar choklad, och det känns som en av de värsta grejerna att avstå ifrån nu när jag inte ska äta mjölprotein (för att se om mitt atopiska eksem blir bättre då), så nötkräm blev som lite plåster på såren för mig.