ledsen mamma
Fy. Det gör ont i själen att veta att mamma mår dåligt eftersom jag mår dåligt. Jag frågade henne uppgivet vad i hela världen jag ska göra för att den här terminen, det här året, ska bli bättre än hösten var. Jag grät, grät, grät och grät (nej, jag brukar inte gråta så ofta som jag har gjort det senaste året, det här är inte jag...) och 'beklagade' mig över hur deppig jag var. Och mamma började gråta. AJ, smärta!
Jag hatar att jag får folk jag älskar att må dåligt!! Känner mig så hemsk. Det räcker väl med att jag mår dåligt? Hon sa att 'att se sittbarn må dåligt är nog bland det värsta en mamma kan vara med om, det gör så ont i själen'. Det gör ont i själen att veta att man gör sin mamma så djupt ledsen också!! ville jag svara. Hon sa att hon bara har en önskning, och det är att jag och hennes bror (han som har cancer) ska bli friska...
Jag vet inte vad jag ska göra? Visst, jag skulle kunna hålla tyst och låtsas att allt var okej fastän allting är skit, så att hon skulle må bra, men jag kan inte, jag är inte sån. Jag måste få prata om hur jag mår och visa det för de jag står nära annars vet inte vad jag skulle ta mig till! Det är min räddning att jag har mamma som jag kan berätta allt om hur jag mår för, att jag får säga att jag verkligen mår skit. Jag skulle sprängas eller gå under om jag inte kunde vara ärlig med hur jag mår gentemot någon. Men fy vad det gör ont att mamma mår så dåligt av min ärlighet. Men mamma, TACK! <3 jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig.
Och jag kände mig så hemsk när mamma frågade mig vad min blogg heter. Jag sa: inget. Mamma: den måste väl heta något? Jag: jo, den har ett namn, men jag vill inte att du ska läsa den, därför sa jag så. AJ, smärta! Det är inte så att jag vill undanhålla något från mamma, det är bara det att jag inte vill att hon ska behöva plåga sig ännu mer. Hon får redan höra allting, hon behöver inte läsa det också, jag ville bespara henne den smärtan, men fy vad jobbigt det kändes att säga att hon inte fick läsa min blogg. Förlåt mamma...
Usch, vad jag känner igen mig! Mina kära föräldrar grät nästan varje gång jag fick min behandling på BUP när jag var 15. Att se dem ha så ont är hemskt, man känner sig som en hemsk människa.
Dock får man försöka tänka att om det hade varit din (eller min) mamma så hade vi gjort precis samma sak för dem! Allt man vill är ju att de man älskar ska må bra.
Min mamma (eller någon annan i min närhet) vet inte ens att jag bloggar. Jag vill inte att mamma ska hitta min blogg eftersom hon skulle må så dåligt då. Dock funderar jag på om jag skulle visa din blogg för henne, eller i alla fall inlägg som jag själv likagärna skulle kunna ha skrivit. På så sätt kan hon känna att hon inte är ensam om att ha en dotter som är sjuk. Hon skulle kunna få läsa det här inlägget du skrivit och se att hon som mamma inte har gjort något fel, att det finns fler underbara mammor vars barn blivit sjuka.
Nu kom jag på en till sak som jag skulle skriva... Jo, att jag tror att när din mamma ser dig må bra så är det värt allting. Då får hon energi och orkar kämpa ännu mer!
