Att leva med oro

Jag har en spyfobi och lider av ständig ångest och panikattacker. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det såhär, och jag vet att jag gärna skulle vilja få veta hur andra som har det som jag lever sina liv. Så min tanke är att berätta lite om mitt liv, hur det är att leva med en fobi, oron, ångesten, paniken och allt annat som hör till så att den som är intresserad kan få ta del av det. Kanske någon som har det som jag, någon som känner någon som har det såhär eller någon som bara är nyfiken. Ni är välkomna att läsa allihop :) Det ska inte vara tabu att erkänna att man lider av ångest och panikattacker! Vi är många som gör det, och för mig är det en tröst att veta att jag inte är ensam. Vill du komma i kontakt med mig utanför bloggen? Då kan du skicka ett meddelande till: [email protected]

Here I come psykologen

Jag håller tummarna för att det ska gå så bra det kan gå! :) Hur smakar soygurten (jag hatar det ordet) förresten? Jag har aldrig vågat prova den...

Svar: Jag gick på solbehandling i två år, tror det var 2003-2005 eller något sådant. Efter det blev allting mycket bättre, men om det dyker upp eksem igen brukar jag smörja med en salva som heter Elocon. Fick den efter att ha testat, vad som kändes som, varenda salva apoteket hade. Så det går att simma, men jag smörjer in med hudkräm för väldigt torr hud efter varje träning, för annars lossnar det översta hudlagret XD

sv: Jag har fortfarande panikattacker för jag får sån panik när jag får det. men min psykolog sa till mig att jag får inte försöka hindra det får då blir det värre. Jag ska sätta mig skönt och sen blunda(man får titta) och låta det komma. Man ska känna efter hur det känns och andas in och ut andningar.

Paniken avtar efter ett tag och det kommer kännas jätte jobbigt, men så fort man har klarar av den trösken så känns allt skönare. Jag har bara fått små attacker efter att jag hade gått där. Jag sa till min psykoloh att jag hade hoppas att jag skulle få en större attack så jag kunde visa panik att jag är inte rädd längre.

Visst är det skit jobbigt, men samtidigt så lär man sig att hantera den efter att man får prova på det.

Min psykolog frågade mig hur jag gjorde innan då sa jag att jag försökte göra en massa andra saker.

Då sa han att det blir bara värre då och jag var tvungen att hantera den så blir det bättre.

Och det funkar.



Jag förstår inte heller varför det kommer på kvällarna men det beror väl på att det kommer på grund av att man slappnar av då och inte gör så mycket.



Igår så fick jag panik i kroppen på grund av att jag mådde illa men jag försökte intala mig själv att spyr jag så spyr jag. Jag kan inte göra nåt åt det. så tänkte jag mycket på hur det kommer känns efter åt. Jag lyckades Men det kom inget. jag somnade till slut i min gubbes famn.



Hoppas att allt är bra med dig tjejen.



kram på dig

ps.dricker du kaffe??