Att leva med oro

Nu har jag varit hos psykologen igen. Har mycket att skriva egentligen, men eftersom jag inte orkar sätta mig ner och samla mina tankar så blir det inte många inlägg nu (nej, men långt inlägg blev det visst ändå haha). Vilket är synd, för jag tycker verkligen om att blogga.

Usch och fy och BLÄ vad jag ogillar att mitt minne inte fungerar som det ska (tror faktiskt att det är en biverkning av all ångest och panik, har läst det på många ställen nu). Jag hade verkligen för mig att det var klockan ett jag skulle vara hos psykologen men tänkte att det var bäst att ringa och kolla. Det visade sig att det var klockan elva! Ironin i det hela var att klockan var precis elva när jag ringde, så hade jag haft en teleporter och inte en telefon så hade det gått att ordna. Nu löste det sig ändå eftersom han fått ett återbud just klockan ett. Tur i oturen fast jag som nästan kände att det var skönt att jag hade missat tiden. Orkade inte kämpa mig igenom processen att ta mig dit nämligen. Men det gjorde jag tillslut efter många suckar och "jag orkar inte"-tankar, för hur ska jag annars bli bättre?

Jag älskar att min psykolog är så förstående! Han blev inte sur alls för att jag missat tiden (trots att han åkt till just den vårdcentralen bara för min skull) och hörde till och med på mig att jag kanske inte vad så sugen på att åka dit. Då jag berättade hur det låg till (att jag inte orkade och var rädd för att jag inte skulle hinna/något skulle gå fel så att jag missade tiden klockan ett också) så sa han att om jag inte skulle hinna till klockan ett så kunde jag bara ringa till honom och säga det så skulle i boka en annan tid. Tack!!

Vi snackade om tiden som gått sedan jag var där sist och gick igenom hur det fungerat med hemuppgiften jag fick förra gången. Den gick väl sådär halvbra eftersom jag när jag fick en större panikattack inte kunde sätta mig ner och skriva ner alla de saker jag kände då jag inte vågade känna efter på grund av rädslan för att upptäcka att jag mådde illa eller så. Och jag ville inte skriva ner vad jag känt under panikattacken i efterhand eftersom det då skulle vara missvisande för att jag skulle tänka på det logiskt och inte känslomässigt hur det var just då. Om ni hajar (eller fiskar) :)
Sen fick jag göra tre olika tester. Ett emetofobitest (spyfobitest), ett panikattackstest och ett depressionstest. På de första två testerna fick jag lätta MVGn! WOHO. Och på depressionstestet blev det bara ett VG - varför pluggade jag inte mer! Det visade att jag var "måttligt deprimerad". Hittade en text om depression från den här sidan.

Depressiva tillstånd

Egentlig depression är den vanligaste formen av depression, och kan vara lindrig, måttlig, eller svår. Vid en lindrig depression klarar man att utföra vardagssysslor som att arbeta. Vid en måttlig depression kan man inte sköta arbete eller vardagsliv. Vid en svår depression är självmordstankar vanliga, och personen kan ha svårt att bry sig om grundläggande behov som att äta eller dricka. Antidepressiva läkemedel, kognitiv beteendeterapi och elbehandling är behandlingsmöjligheter vid depression.

Ja jag tänker då inte ta några antidepressiva tabletter (kan inte svälja tabletter och hatar att ta medicin), och elbehandling!? Det låter verkligen skrämmande. Som att man ska ligga fastbunden på en brits och få elchockar typ... KBT är ju det jag håller på med så antar att det är så jag kommer behandlas för depressionen också. Men SÅ väldans deprimerad är jag väl inte, eller, kanske...

Sen fick jag en ny hemuppgift. Berättar mer om den sedan. Den får ett helt eget inlägg, visst är jag generös?

Det känns i alla fall bra att jag i alla fall gör någonting för att få det bättre och bli av med den här paniken och fobin! Det ger mig lite hopp och öppnar en liten ljusstrimma där borta vid horrisonten. Den håller jag fast vid.