Att leva med oro

Vet ni hur glad jag är? Just nu sitter jag och äter frukost (okej, sent I know men det var inte poängen) och jag är ensam hemma. Ser ni den kopplingen? Äter frukost, ensam hemma. Det brukar jag inte kunna göra! Jag brukar få panik av att äta när jag är själv, för att jag någonstans i bakhuvudet blivit skrämd en gång med att man kan bli matförgiftad av saker man äter. Då vill jag inte riskera att bli matförgiftad när jag är ensam. Men något har hänt med mig, kanske bara tillfälligt, men jag är glad ändå. För jag vågar äta frukost när jag är ensam hemma - åtminstone idag. Och jag har inte fått panik en enda gång nu när jag har varit ensam!
Det var i alla fall skönt att en av de tjejerna jag bor med var hemma tills klockan var elva. Annars hade jag inte vågat sova så länge (och det behövde jag) utan gått upp när hon hade gått upp eftersom det skrämmer mig hemskt mycket att ligga och sova när jag är själv. Varför? Jo, för att jag tror att om man är vaken så hinner man känna efter om man skulle börja må illa, vara magsjuk, och behöva spy. Då kan man förbereda sig, ringa mamma, åka till pojkvännen osv. Men om man sover, ja då kan det ju hända att man plötsligt vaknar och måste springa till toaletten. Utan minsta förvarning! Och eftersom jag inte vill vara ensam i en situation då jag skulle spy (hur i hela världen skulle jag klara det? Jag skulle... jag skulle... jag vet inte, explodera?) så vågar jag inte ta risken att sova då jag är ensam.

Nu kom min pojkvän, så nu behöver jag inte vara ensam mer. Men det hade jag klarat, vilket gör mig jättejätteglad :D