Att leva med oro

Jag måste säga att jag är evinnerligt tacksam för att jag inte är deprimerad längre - men livrädd för att bli det nu när det börjar bli mörkt och kallt.
I våras mådde jag mycket bättre rent fysiskt, men var deprimerad. Nu mår jag rent ut sagt skitkasst fysiskt med alla konstiga grejer, men är på något märkligt vis ändå ganska tillfreds med tillvaron och är inte längre deprimerad. Tro det eller ej, men jag föredrar det sistnämnda, trots allt så känns det som om jag mår bättre nu än i våras! Det låter kanske konstigt att jag kan säga att jag mår bättre nu, med alla sjukliga problem, men det är sant. Att vara deprimerad känns värre, just eftersom ingenting känns roligt, man har ingen livsglädje. Nu orkar jag visserligen ingenting, men jag VILL saker, då varken orkade eller ville jag saker. Det är skillnaden, inställningen.

Och jag vill bara säga, till alla er där ute nu som är deprimerade - det går att komma ur det, hur tungt det än känns, det går. Och när man är över ytan igen, ja, jag kan bara säga att det är underbart att andas frisk luft igen. Det är verkligen värt att kämpa för! Kämpa på, kan jag så kan du, det är jag säker på, bara du inte ger upp.

Heja heja! :)

Idag fick jag en akuttid på vårdcentralen, för att kolla upp varför mitt hjärta slagit så hårt och jag haft svårt att andas.
Jag fick göra ett EKG! Hehe, var tvungen att strippa på överkroppen och bli kopplad till massa sladdar som gick in i en maskin där min hjärtrytm visades. Kändes lite konstigt att ligga helt blottad med någon som satte på klisterlappar kopplade till sladdar, men själva testningen tog bara en minut.
Jag frågade om jag fick utskriften, och det fick jag haha. Så nu har jag ett rosa papper med min hjärtrytm på, och den var helt normal. Dock så snackade han om att man kunde göra en 24-timmars EKG eftersom mina problem med hjärtat kommer stundtals och de därför kanske inte lyckades fånga upp det eventuella felet under den minut de mätte. Och det kände jag ju själv, att hjärtat slog bra när de undersökte - just typiskt va? Burkar det inte alltid vara så? Ungefär som när man försöker öppna en burk och tillslut ger upp, ber någon annan att öppna den, och ja, precis då så klarar man det.
Så, hjärtrytmen var bra, i alla fall då de kollade. Däremot så hittade de faktiskt ett fel, vilket var anledningen till att han ville göra EKG över huvud taget. Han lyssnade på hjärtat med ett gammalt hederligt stetoskop och hörde ett blåsljud! Jag visste inte hur jag skulle reagera när han sa det (skratta eller gråta? Det blev skratta)... seriöst, är det något fel med mitt hjärta nu också!?!
Nu börjar jag verkligen undra vad det är som händer med mig.
Blåsljud innebär att man antagligen har ett läckage i en av hjärtats klaffar, vilket tex kan göra att blodet kan rinna tillbaka till den kammare eller förmak som det kom ifrån. Det ska det inte göra. Eller så kan det rinna ut i lungan snackade han om! Om det gör det så kan det kännas tungt att andas, för att man har vätska i lungan. Mhm, det var trevligt att höra farbror doktor, särskilt när han antydde att det ju KUNDE vara en förklarning till mitt problem. Men nejdå, oroa mig, varför skulle JAG göra det?
Han sa faktiskt att man kan få blåsljud på hjärtat om man har en infektion (eller sa han inflammation? är det samma sak?). Så OM det skulle visa sig att jag har borrelia så kan ju det förklara till och med det här, kanske? Och om jag inte har borrelia... ja då har jag ju fortfarande mitt kära blåsljud på hjärtat.

Jag fick en remiss till att göra en lungröntgen (woho, för jag är ett SÅ stort fan av att röntga mig, och ska nu göra det två gånger. Men lite spännande är det ändå med alla de här undersökningarna även om det mest är läskigt. Det är inte alla som har fått göra EKG, röntga hjärnan, halsen, lungorna, operera bort en apelsinstor cysta osv osv). Sen fick jag en till remiss, till att göra ultraljud på hjärtat, för att se vad som orsakar blåsljudet - ifall det är ett läckage. Uwh, hur bra kan det vara liksom? Att det LÄCKER blod från hjärtat? Jag gillar inte den tanken.
Någon av de här sakerna skulle det ta två hela månader innan jag fick göra. Usch, all denna väntetid som finns att oroa sig på är inte nyttigt för mig måste jag säga.

Men okej, hittills hittade kliniska fynd: blåsjud på hjärtat, förhöjt antal eosinofila blodkroppar, ett förhöjt värde av två på sköldkörtelprovet (som de dock inte brydde sig om, och jag har tagit ett till sedan dess som visade innanför gränsen), antikroppar mot borrelia (igg, dvs "inte aktiva antikroppar" enligt den läkaren).
Någon som har en aning? ... ingen... tänkte väl det :P
Hm... Det här är alltså vad alla undersökningar hit och dit har gett för resultat, skulle man ta med alla de fysiska symtom jag har, ja då skulle såklart listan bli lång. Något är det här, det måste det väl vara?
Denna ständiga ovisshet! Varför mår jag så dåligt?
Det återstår att se, för jag får i alla fall lite lite mer hopp om att vi trots allt kan hitta en orsak till det här tillslut :)

Jag vet knappt vad jag ska skriva, det mesta i mitt liv just nu handlar om att ta mig från den ena dagen till den andra, fixa skolan och detektivarbeta mig fram till vad det är som gör att jag mår så dåligt.
En sida jag trillade över igår var den här: http://www.fibromyalgi.nu/fms_symptom.asp.
Symtomen stämmer in något otroligt, alla förutom smärtan, vilket ju är huvudsymtomet på fibromyalgi. Visst brukar jag ha ont lite här och där, men inte i närheten av så ont att jag skulle få för mig att jag led av fibromyalgi. För mig är tröttheten värst! Men... tänk om man faktiskt kan ha fibromyalgi trots att man inte har överdrivet mycket smärta?
Det skulle förklara varför det kliar så extremt (vilket ger mig eksem), min mystiska allergireaktion som jag haft sedan juni, IBS-diagnosen, ja till och med cystan! Finns det någon möjlighet, att det är fibromyalgi boven heter?
Tyvärr är det ytterligare en missförstådd sjukdom, folk tror att det är nonsens, att man är inbillningssjuk. Hur skulle jag tackla det hela om det visade sig vara fibromyalgi? Ytterligare en diagnos som gör att folk skulle sätta in mig i ett fack där det står "inbillningssjuka personer som inte klarar av att rycka upp sig". Dessutom finns det ingen direkt behandling för fibromyalgi.
Vi får väl se vad det visar sig vara tillslut. I morgon ska jag ringa vårdcentralen och boka en tid. Jag blev beodrad att göra det av en sköterska på "öron- näsa- hals" eftersom jag har börjat få det jobbigt med andningen (typ som astma) och hjärtat slår så hårt att jag tror det ska hoppa ur bröstkorgen. Sådär som det kan slå när man har en panikattack, men jag anser mig kvalificerad att avgöra om jag har en panikattack eller inte, och det här händer inte då jag har panik utan lite när som helst. Jag kan vara helt kolugn (eller heter det coollugn? öh) men ändå slår hjärtat stenhårt och snabbt, som om jag har sprungit ett hundrameterslopp, och dessutom så känns det som om det slår oregelbundet. Det här med andningen och hjärtat har hållt på ca en vecka nu, men bara lite då och då. Jag har inte velat ringa vårdcentralen, för jag är så rädd att de inte ska ta mig seriöst, därför ringde jag öron- näsa- hals- på sjukhuset i stället. De är underbara där, de lyssnar och vill verkligen hjälpa till. Tyvärr slutade det med att jag ändå ska ringa vårdcentralen nu, eftersom de här sakerna ligger utanför deras område.
Vi får väl se hur det går... Bara de inte borförklarar mig med att vara hypokondriker då jag har så många olika konstiga symtom.

Jag har förresten fått ny tid för röntgen också! Redan på måndag, så det var ju bra, att jag trots allt fick en tid såpass snabbt. Fast jag vågar inte riktigt ropa hej än, det gör jag inte förens undersökningen är klar den här gången! Man vet aldrig vad som hinner hända innan måndag liksom :P

Jag har gråtit i två timmar, av utmattning, oro och uppgivenhet. De hade gjort fel och bokat in bara huvudrötngen åt mig men jag skulle röntga både huvudet och halsen. Jag ringde och frågade ifall det hade blivit rätt, först till röntgen (som sa att allt var rätt, bara huvudet skulle röntgas), sen till öron- näsa- hals- där jag träffade doktorn som remitterade mig till röntgen. Där sa de att jag visst skulle röntga halsen också.
Det hela resulterade i att de avbokade min röntgentid i morgon!
.
vadskajagtamigtill.
Jag orkar inte vänta i två veckor till. Jag har oroat mig massor inför i morgon, märkte jag när de sa att det inte skulle bli något i morgon. Nu ska jag alltså gå omrking och oroa ihjäl mig i två veckor till? Jag ville bara få det överstökat, för jag kan inte koncentrera mig i skolan och vi har fått så mycket att göra att det svämmar över. Ibland tror jag att skolorna vill ta död på en. Det hade inte känts så övermäktigt mycket om jag inte hade haft massa andra grejer som gjorde att jag inte orkar med riktigt, och inte hänger med på lektionerna. Hjärnan kopplar inte riktigt, den är bortflugen på annat håll och signalerna går inte fram.
Med min otur så kan jag nästan slå vad om att den nya röntgentiden hamnar när jag har tenta eller obligatorisk laboration, vilket kommer bli väldigt jobbigt att ta igen om det råkar bli så. Jag gör allt för att inte få saker som släpar efter mig dessutom, för då känns det nästan som om det är kört för mig, då kommer jag slarva med fler och fler grejer och tillslut ha ett berg att ta igen.
Måste kämpa, fortsätta andas - men nu har jag fått problem med andningen också, typ något astmaliknande. Hoppas det går över.
Jag vill bara lägga mig i sängen och somna bort från allt, sova bort all huvudvärk och alla problem.

Ibland mår man inte alls bra. Som nu. Det är för mycket av allting, lite för stressigt, lite för mycket problem, ja lite för jobbigt helt enkelt. Hur hinner man med allting när allting måste hinnas med men man inte orkar någonting? Vad gör man när hjärnsignalerna inte riktigt går fram och man inte har koll på läget?
Hur ser mitt liv ut om en månad? Vet jag varför jag mår så dåligt då? Tänk om ingen hittar någonting, tänk om allt är i mitt huvud, psykiskt? Det skrämmer skiten ur mig, för hur kan man inbilla sig såhär mycket?
I övermorgon ska jag röntga hjärnan.
Jag är inte riktigt i balans, inte redo att gå till skolan i morgon och koncentrera mig, men jag måste, allt rullar på fastän mina tankar ha stannat och jag måste helt enkelt hänga med tåget. Annars blir jag lämnad ensam på perrongen. Men hur ska jag fixa det?

Hjälp vad jag inte längtar tills jag ska röntgas, och inte tills jag får veta svaret, oavsätt vad svaret är. För tänk OM de hittar en hjärntumör!?! Vad i hela världen gör jag då? Jag är orolig, hemskt orolig. Men tänk om de inte hittar någonting alls (höhö, förutom hjärnan då, förhoppningsvis!)? Då minskar chanserna att de ska hitta någonting som är fel över huvud taget, och om de inte gör det... jag vet nästan inte vad som oroar mig mest. Men jag vet att jag är sjukt orolig, och det är svårt att hinna med allt som måste hinnas med.
Särskilt när det kommer massa extra problem i vägen.
Till exempel som tjafs med de jag bor med, de säger att de förstår att jag mår dåligt och därför inte orkar fixa vissa grejer, men att jag måste förstå att de mår dåligt ibland också. Klart jag förstår att de mår dåligt ibland också, men däremot tror jag inte att de riktigt förstår att det finns en enorm skillnad på att må dåligt och må dåligt. Att jag är på det andra må dåligt tror jag inte att de inser, men jag kan tycka att de skulle kunna lista ut det med tanke på att jag faktiskt ska utredas för hjärntumör. Hade inte de varit väldigt oroliga då? Hade inte sådana saker som att hålla snyggt i köket hela tiden kommit i andra hand, när man kämpar för att ens orka ta sig upp på morgonen, eller laga mat och sedan få i sig den? Jag önskar att det inte gick ut över dem, och försöker göra allt för att det inte ska göra det, men nu när jag mår så otroligt kasst så att jag inte riktigt klarar det, ja då hade det inte suttit fel med lite förståelse för mitt samvete klarar inte av att göra någon besviken vilket det blir att jag gör om jag inte fixar alla saker som de stör sig på. Men jag klarar inte av att göra allt just nu, jag är så fruktansvärt trött så jag vet inte hur jag ska klara det här. Vill bara fungera normalt igen. Tänk om jag aldrig kommer kunna göra det?
På torsdag ska vi ha något semenarie i skolan som jag tydligen helt missat nu när det varit så mycket med blodprovet i norge och allt. Skit. Hur ska jag hinna förbereda mig och fixa allt inför det, när allt jag kan tänka på är röntgen på tisdag?

Fy, jag är livrädd för att röntgas. Hur ska jag kunna ligga blixtstilla när jag garanterat kommer att få panik, just eftersom jag vet att jag är fast där, att jag inte får röra mig? Men mest rädd är jag för att jag kanske ska få kontrastmedel insprutat i blodet, för tänk om jag inte tål det, så att jag spyr. Det skrämmer mig mer än vad de ska hitta på röntgenbilderna. Konstigt, jag vet, men sant. Att de skulle hitta något onormalt på röntgenbilderna finns liksom inte riktigt där, fastän jag såklart är orolig för det, men det är som om jag försöker förtränga det faktum att det KAN finnas något fel där uppe i bollen.

Jaja, nu måste jag duscha (ehe, kommer ta TID, eftersom jag måste smörja in mig massa o grejs - eksemet) och sen sova. Jag längtar tills jag får sova. God natt :)

Helt galet. Nu vet jag lite mer hur en nåldyna känner sig, de har inte ett överdrivet roligt jobb kan jag tala om för er.
Idag var jag i norge, närmare bestämt borreliakliniken i hufvudstaden, Oslo - för er som sov under geografilektionerna. Jag och mamma gav oss iväg vid sjutiden, och jag hade tid för blodpov halv ett. Resan gick bra, jag körde den första biten, vi snackade, hade det trevligt. Tillslut kom vi fram, och efter lite irrande bland gator utan namn så hittade vi till rätt ställe. Där fick vi sitta och vänta i typ 45 minuter, något krånglade med patienten före mig.

Jag hade inte ätit något sen frukost eftersom jag var osäker på om man fick äta innan det här blodprovet eller inte (när man ska testa vitaminbrister så får man ju inte det, och vi funderade på att även ta sådana test). Jag kände mig lite lätt trött. Ja, det var en underdrift.
Jag såg en del patienter som inte riktigt kunde gå, och undrade om de hade blivit så dåliga av borrelia. Hemska tanke, hemska sjukdom.
Där borta i korridoren såg jag också en person som jag vid första intryckte trodde var en av dessa patienter, det visade sig vara hon som skulle sticka mig. Hon gav ett ganska osäkert intryck, vilket fick mig att känna mig lite obekväm, men jag tänkte ändå att blodprov brukar gå fort, så det är snart över. Jag tycker inte om att bli stucken, eftersom jag är livrädd för att bli så yr (av att förlora blod) så att jag skulle spy av det! Vi skulle fylla sex stycken rör! Men det här var ett måste, nu hade vi åkt så långt så nu kunde jag minsann inte dra mig ur, nu var det bara att göra. Dessutom så har jag alltid fått höra att jag har så bra blodådror, att jag är lättstucken, så jag tänkte att det här nog ändå skulle gå bra, fastän jag var nervös, det brukar jag ju vara inför att bli stucken. Jag bestämde mig för att kolla på mamma istället för på allt blod. Hon stack mig, aj - men som vanligt inte lika mycket aj som man förväntar sig! Då var det värsta klart tänkte jag.
Sen plötsligt gjorde det ännu mer ont, mer ont än det någon gång gjort när jag tagit blodprov. Det kändes som om hon liksom vred till nålen på något konstigt sätt, så att den slog emot någon nerv. Jag sa högt att det gjorde ont, och då stannade hon, kollade oroligt på mig och frågade om jag mådde bra, var jag yr, skulle jag svimma?
Jag tänkte "Kör på så är det klart snart! Jag fixar det, det gör bara ont..." och sa att läget var ok. Hon verkade inte vilja fortsätta, och jag blev nästan irriterad, för där satt jag och hade ont, och om hon bara skulle fortsätta ta ut det där blodet så skulle jag slippa sitta med nålen i armen så länge.
Hon slutade, tog ut nålen, och sa till mig att det inte längre kom något blod! What?
Vi hade lyckats fylla ett röd. Fem kvar. Och det kom inget blod!?! Jag har aldrig någonsin hört om att det kan hända. Såklart blev jag väldigt orolig, ångesten besökte mig, jag hälsade på min ständiga följeslagare och kände hur hela huvudet började snurra. "Jag måste lägga mig ner" sa jag, utan att hinna tänka tanken, allting snurrade så hemskt. Där låg jag på golvet med huvudet på mammas fötter, hon som stack mig höll upp benen. Såklart blev jag ännu mer rädd av den situationen - mådde jag alltså SÅ dåligt, var det akut, farligt, kunde jag spy?! Paniken kom krypande, men jag lyckades hålla mig lugn trots allt. Jag fick ett glas vatten och så fick jag gå in i ett annat rum med en skön fåtölj. Filtar las på mig för att jag skulle få upp värmen, händerna var iskalla! Jag kände mig som en riktig sjukling, och hemsk som inte hade lyckats leverera något blod. Jag blev stressad, fick liksom prestationsångest för att jag upptog deras tid, var besvärlig, och för att jag såg hur mammas tålamod började krympa. Såklart hjälpte inte min prestationsångest mig att få igång blodcirkulationen igen, eller vad det nu var som spökade.
Hon som stack mig sa att det var en försvarsmekanism, att om adrenalinet sätter igång osv så åker allt blod till de viktigaste delarna i kroppen, hjärtat och hjärnan, och lämnar då benen och armarna, och att det var detta som hade hänt mig. Konstigt att det aldrig har hänt innan, jag brukar ju vara lika nervös varje gång jag ska ta blodprov?
Kanske var det at jag inte ätit något, så att jag hade lågt blodsocker. För många komponenter som inte skulle finnas. Who knows.
Hon stack mig, en, två, tre, fyra, fem, sex... ja, jag tror till och med att det var sju gånger, och inget blod ville dyka upp. SÅ länge kan jag aldrig tänka mig att det försvinner! Jag blev väldigt frustrerad, tänk om vi hade åkt så långt för att ta det där blodprovet och så skulle det inte komma något blod?! Jag vet inte hur länge vi höll på. Det var hemskt, det gjorde ont att bli stucken sådär mycket, i båda armarna försökte hon, jag förstod inte riktigt vad hon sa, hon förstod inte riktigt vad jag sa och hela tiden verkade hon otroligt osäker. Hon sa till och med vid ett tillfälle att "hellre att jag blir stucken än att jag sticker någon", jaha, det kändes ju väldigt tryggt att bli stucken av henne då?

Mamma tror absolut att det var hon som inte kunde, att hon helt enkelt inte hittade. Tillslut fick vi, guidade av den som kom för att hämta alla blodprov, åka till ett ställe en bit utanför Oslo och så stack de mig där. De lyckades på första försöket, och berömde mig för mina fina lättstuckna ådror. Konstigt, väldigt konstigt, att blodet bara drog sig undan sådär när hon andra försökte sticka mig. Kan man påverka så mycket psykiskt, att jag kände att det var så obehagligt när hon skulle sticka mig (eftersom hon verkade så osäker, kändes liksom som om hon skulle sticka i något kärl som man inte får sticka i eller något...) så att blodet liksom stängdes av? Fast jag var lika nervös när de skulle sticka mig på det andra stället (tänk om det inte kom något blod där heller!), men där flöt blodet på som det skulle.
Aja, tillslut löste det sig i alla fall, det var ju tur. Nu har de mitt blod och ska skicka vidare det ner till tyskland för analys. Resultatet får jag veta om 2-4 veckor. Lång väntan. Hur ska det gå, vad händer sen?
Det var en trevlig, men väldigt utmattade, tripp vi gjorde jag och mamma. Tack mamma för att du alltid ställer upp och finns vid min sida! Vet inte vad jag hade gjort utan dig <3

TUR att vi fick ut något blod tillslut i alla fall, nu kan jag försöka släppa tanken på borrelia ett tag i alla fall, nu har jag gjort allt jag kan, men jag längtar tills jag får svaret, tills jag vet. Ovissheten är jobbig, men det är bara att stå ut, vad mer kan man göra?
Nu ska jag snart sova och somna som en stock efter dagens strapatser :) Jag vet i alla fall en sak, och det är att jag inte ska ta anställning som nåldyna i framtiden. God natt!

I morgon bitti bär det av. En hemskans lång resa till Oslo fram och tillbaka för att ta borreliaprov, tio minuter tar det och tio tusen kostar det (totalt). Dyra tio minuter, och lång resa för ett blodprov, men vad ska man göra när det inte finns något annat ställa närmre än tyskland annars att åka till för att göra ett ordentligt borreliatest? Lite kontroversiellt är det allt, men kan det hjälpa mig att må bra så är det såklart värt det! När inte den vanliga sjukvården räcker till så får man helt enkelt ta tag i det själv och söka sig till andra ställen. I ett år (egentligen 1,5 år) har jag förtvivlat snurrat runt inom vården för att försöka hitta vad det "är för fel på mig", men avvisande efter avvisande och misstro har jag fått.
Nu äntligen, de senaste två veckorna, har jag fått komma till två bra läkare, som faktiskt har trott på mig på riktigt, visat empati och sagt att de verkligen ska försöka hjälpa mig! Underbart att se att det finns sådana läkare också, det ger mig hopp.
Men jag vill som sagt ändå åka till norge för att testa mig. Det finns SÅ mycket talar för att det skulle vara borrelia och det är liksom mitt största hopp just nu, att det här ska ge någonting så att jag kan börja göra något för att må bättre. Om det visar sig att jag inte har borrelia vet jag inte vad jag gör. Såklart är det bra att jag inte har det, men då hamnar jag där igen, i ingenmanstanslandet, förvirrad, ensam i en djungel av sjukdomar och läkare, förtvivlad och uppgiven. Så det är med blandade känslor jag åker och tar det här borreliatestet. Hur ska det sluta, vad kommer det visa, och hur ska jag gå vidare därifrån?

Jag är i alla fall ENORMT tacksam till min älskade mormor och morfar som gör det möjligt för mig att åka och testa mig. Vet inte hur jag någonsin skall kunna tacka dem <3

Iiih, nu måste jag sova, för jag ska upp TIDIGT i morgon (huah, hur ska det gå till? :P). God natt!

Jag kan!
Jag är bra!
Jag duger!
Jag är värdefull <3
Jag vågar :)
Jag är duktig
Jag är älskad
Jag klarar det
Jag är glad
Jag är positiv
Jag ser bra ut
Jag är intelligent
Jag förtjänar respekt!

Det här har jag skrivit på en liten lapp som sitter på min vägg, vid skrivbordet. Jag kan inte säga att jag tror på allt som står där, men jag tror att det är väldigt viktigt att försöka tro på det. För det stämmer, även om inte jag tror på det så stämmer det, någonstans djupt där inne så vet jag det, men det är som om jag inte får tro på det. "Vem är jag att tro på mig själv" liksom? Dumma jantelag, alltid denna försynthet!
Man SKA tro på sig själv, inte så mycket att man blir stöddig och tror sig vara bättre än alla andra, men tillräckligt mycket för att våga sträcka på ryggen och inse att de där sakerna på listan faktiskt stämmer, och att man inte behöver bry sig SÅ mycket om vad alla andra ska tänka och tycka, för man har säkerheten i sig själv och vet att man duger precis som man är. Om man vågar tro på det så har man kommit långt och mår mycket bättre än om man hela tiden tänker negativa tankar om sig. Det lustiga är att varken man själv eller andra mår bra av att man går och trycker ner sig själv hela tiden, så varför gör man det? Tyvärr är vi ju väldigt många som gör det också...
Du kanske tror att snyggingen bredvid dig på bussen, eller den charmiga och trevliga skolkompisen, har ett hejdundrande självförtroende, men oftast är det inte så, vi är av samma skrot och korn. Nästan alla är rädda för att inte duga, och tänk, hon eller han kanske tänker detsamma om dig?

Vet du vad det bästa är? Att grejerna på listan stämmer för dig med!
Så, gör som jag och skriv en lapp med de här sakerna (och gärna fler saker som du kommer på att du vill vara, hur du vill känna om dig själv), titta på den då och då och börja tänk i banor som "jo, men det där stämmer faktiskt. Klart jag är älskad... osv". Ta en sak i taget om det känns väldigt svårt att tro på det som står där, men tillåt dig att tro på det - det finns ingen anledning till att du inte skulle kunna tro på det. Jag är HELT övertygad om att ni alla som läser det här stämmer in på de saker jag skrivit i listan (kanske med undantag på glad- och positivpunkten ibland, men det går att förändra, tex genom att börja med att intala dig själv de här grejerna), så det här är min hälsning till dig:

Du kan!
Du är bra!
Du duger!
Du är värdefull <3
Du vågar :)
Du är duktig
Du är älskad
Du klarar det
Du är glad
Du är positiv
Du ser bra ut
Du är intelligent
Du förtjänar respekt!

Tro på dig själv, för det har du all rätt och anledning att göra. Ta hand om dig!

I fredags var jag hos psykologen igen. Fy, jag ville verkligen INTE åka dit. Jag var skiträdd för vad han skulle utsätta mig för den här gången... sist fick jag ju världens(!) panikattack, och jag skämdes väl lite för att åka dit den här gången. Han fick se mig i min mest sårbara stund, när jag var som svagast, skörast, räddast... samtidigt som han satt där och hade tittat på samma videoklipp som mig men var helt lugn. Det kändes liksom förödmjukande. Pinsamt.
Men, man måste komma ihåg att det inte ÄR pinsamt, även om det känns så, han är psykolog, och han är van. Vi alla har olika saker som gör att vi hamnar i den där sårbara stunden, han har med högsta sannolikhet också sina tillfällen, bara det att nu var det min rädsla som var på tapeten. Men det kändes fortfarande jobbigt att åka dit efter förra veckans session.

Jag åkte dit, trots alla jobbiga känslor - för hur ska jag annars kunna bli fri från det här eländet! Och jag åkte dit, trots att min mobil höll på att dö till följd av batteribrist (hehe, det märks att det är min mobil :P det smittar kanske av sig).
Först pratade vi lite om tiden som gått sedan senaste besöket, som vi alltid gör. Sedan fick jag en lång utläggning om varför jag måste fylla i ångesthierarkilistan! Jag hade helt glömt bort att göra den läxan, vilket jag har glömt ett antal gånger nu, antagligen för att jag känner att det är så onödigt. Nu fick jag utförligt förklarat för mig varför det vad nödändigt så jag får helt enkelt ta och fixa det till nästa gång, även om jag tycker att det är någonting som fått överdriven vikt i behandlingen.
En hierarkilista är en lista där jag skriver upp olika saker/situatuioner som gör mig rädd och skattar hur mycket ångest jag får av dessa. Sedan skall listan rangordnas efter ångestgrad och så ska det bli min kbt-plan typ. Att jag ska utsättas steg för steg för de grejer jag har skrivit upp! Läskigt värre, jag måste ju vara ärlig då jag skriver listan, annars förstör jag behandlingen, men samtidigt vill jag inte skriva upp alla de läskigaste sakerna, där jag utsätts för mest spyrisk, för jag kommer att bli tvungen att göra dem!
Psykologen sa att det antagligen är anledningen till att jag glömmer att göra den här uppgiften, eftersom jag vet att jag kommer utsättas för det jag skriver upp. Alltså skjuter jag det på framtiden och försöker fly ifrån det.
Kanske har han rätt, men i så fall gör jag det inte medvetet. Men ja, det känns väldigt tungt att göra listan.

Efter att jag fått inpräntat i mig att ångesthierarkilistan var viktig så berättade han om dagens exponering. Jag skulle kolla på en ny film, där en tjej sitter i en soffa och spyr. Omgiven av sina kompisar (de syns dock inte) - och alla skrattar och stojar! HON SOM SPYR SKRATTAR! Det var lite av en chock att se, att man kan sitta och skratta, ja se ut som om man tycker att det är kul, samtidigt som man spyr. WHAT liksom.
Det var en bra video att se, men när jag fick höra om uppgiften (kolla på en tjej som sitter i en soffa och spyr, det var så jag fick det förklarat för mig) så ville jag inte alls eftersom jag var livrädd för att sedan behöva åka hem med bussen med massa ångest och en död mobil!
Jag sa att det skulle bli för mycket för mig (wow, det kanske också kan räknas som ett framsteg? Att jag vågar erkänna att något är för mycket för mig, och inte bara tvingar mig själv för att "vara duktig") att dels kolla och sedan åka hem utan mobil. Det slutade med att jag kollade på videon men laddade mobilen under tiden (ja, jag har i princip alltid med mig laddare, jag vet, det är ett säkerhetsbeteende).

Under tiden jag kollade så skulle jag skatta min ångest och psykologen skrev upp hur den förändrades med tiden. Dessutom så skulle jag öva på att ta bort mina säkerhetsbeteenden, saker som jag gör för att försöka lugna mig själv då jag har panik. Till exempel (jag är lite imponerad över att psykologen lyckats se vad jag gör för säkerhetsgrejer) som att jag sitter och spänner axlarna, pillar med händerna, biter mig i tungan och liksom blåser ut massa luft (pustar). Och innan jag utför uppgiften, i detta fall att kolla på klippet, så tar jag liksom sats, samlar mod och säger/tänker "åh nej, fy" eller något annat negativt. Dessa saker skulle jag inte göra då jag kollade på tjejen som spydde! Dessutom så skulle jag tänka på min andning, att andas med magen, och inte hålla andan (vilket jag tydligen gör omedvetet då jag får panik).
Först var det väldigt jobbigt och ångestframkallande att inte få använda dessa säkerhetsgrejer. Men efter ett tag så märkte jag att mitt hjärta började slå lugnare, och hjärnan lugna ner sig! WHAT, seriöst? Det kändes nästan som att jag satt och mediterade där jag satt och kollade på någon som spydde. Ångesten gick ner. Det GÅR att kontrollera den, wow, det var en cool upptäckt, verkligen. Om man litar på att ångesten inte går i taket om man tar bort sina säkerhetsbeteenden så går det alltså att bli lugn!
Det handlar om att de säkerhetsbeteenden man gör har blivit signaler för kroppen och hjärnan om att "nu är det något farligt på gång", och då sätts systemet igång. Till exempel då jag tänker, innan jag utför uppgiften, "åh hjälp, hur ska det här gå?" eller något liknande, och tar sats inför det jag ska göra, ja det skickar iväg signaler om att det som ska hända är farligt och bygger alltså på ångesten och fobin.
Om man då tar bort dessa säkerhetsgrejer, slappnar av, andas normalt, osv, ja då skickas inte längre "alarmsignalen" ut och kroppen lugnar ner sig, vilket i sin tur leder till att de läskiga tankarna och paniken kryper bort. Helt otroligt.
Det läskiga är ju då att lyckas ta bort sina säkerhetsbeteenden, för det KÄNNS ju som att de lugnar ner en! Konstigt nog så är det alltså tvärt om.
Jag fick testa att kolla på spyklippet med - medvetet - spända axlar, och ja, då steg ångesten automatiskt.
Det var verkligen nyttigt för mig att få testa, känna att det fungerar, att man kan lugna ner sig då man har panik, utan att använda säkerhetsbeteenden. Paniken har inte kontrollen! Det är jag som har det, men jag kan välja att ge den till paniken genom att bete mig på olika sätt, men nu ska jag minsan lära mig att ta tillbaka kontrollen igen :)

Som läxa fick jag att skriva ner massa saker som gör mig rädd och sammanställa i en ångesthierarki samt att fortsätta kolla på spyklipp på youtube och samtidigt öva på att ta bort de säkerhetsbeteenden som jag har.
Nu är det upp till mig, det kommer dröja tre veckor tills jag träffar psykologen igen så för att komma framåt i behandlingen så får jag ta tag i det hela och faktiskt göra mina läxor!

 

 

För lite mer än en månad sedan så började jag med glutenfri kost eftersom jag haft problem med magen och min moster har celiaki och är väldigt känslig. Dessutom så skulle en del av de problem jag har kunna förklaras med glutenintolerans.
Eftersom jag inte vågar, pga min fobi, göra en gastroskopi så har jag valt att själv utesluta gluten ur kosten i minst två år för att se skillnaden, sen smälla i mig en bulle eller något för att se hur jag reagerar. De flesta skulle nog säga att jag är knäpp som gör på det viset, liksom "slösar bort" två år, kanske i onödan. Men jag vågar verkligen inte göra en gastroskopi! En slang ner i halsen, never never ever. Snacka om spyreflexer och fy, panikattack på dubbelhög nivå. Visst, man skulle nog kunna bli sövd om man tjatade tillräckligt mycket om det, men jag är inte direkt överförtjust i tanken på att bli sövd heller! Man kan ju spy av narkosmedlet.
Jag opererades i våras (tog bort en cysta på äggstocken) och blev sövd, då reagerade jag inte på narkosen, men TÄNK OM (den ständiga följeslagaren) den här gången skulle vara annorlunda...?
Så, jag bestämde mig helt enkelt för att sluta käka gluten och allt vad det innebär. Det är en del krångel, men jag måste säga att det var värre att ta bort mjölkprotein+mjölksocker än gluten. Det som är värst är dock att man måste vara så väldigt försiktig med hur maten har tillagats, vilka kryddor, har de använt samma redskap till det glutenfria som det med gluten, har de verkligen kollat att det är glutenfritt på riktigt osv... Man känner sig så besvärlig när man hela tiden frågar och ska försäkra sig om att det inte är något gluten. Det känns som att folk tycker att man är oförskämd som inte litar på dem! Men vadå, det är inte så konstigt om de inte skulle veta att maltodextrin KAN innehålla gluten, att kornmalt innehåller gluten och vissa kryddor eller grillar kyckling gör det? Då måste man fråga, men detta har jag haft svårt för... vilket har straffat sig. Och det gör det, straffar sig, för tarmen (OM jag nu är glutenintolerant) förstörs snabbt och får man i sig gluten, även om det så är en väldigt liten mängd, så tar det typ tre månader till ett halvår innan tarmen hunnit reparera den skadan! Det vill man gärna inte riskera, särskilt inte om man gör som jag och testar själv, hur ska jag då märka någon förbättring?

Ganska precis i början av testperioden så var jag hos en kompis på fest och hon visste att jag precis "blivit glutenintolerant" (åh, tycker det är så svårt, jag kan ju egentligen inte kalla mig det, eftersom jag inte vet än!) och hennes farmor hade varit så snäll och bakat glutenfritt bröd till mig. Hur gulligt som helst. Men när min kompis tog fram brödet så la hon det på samma tallrik som det vanliga brödet, och då kan jag egentligen inte äta det (ja, det är så noga - hehe, jag är iaf van vid tänket. Samma tänk som med fobin och bakterier) eftersom det nuddat varandra, men eftersom jag inte ville vara oförskämd så sa jag bara till henne att det egentligen inte ska ligga på samma tallrik (varpå hon tyckte att jag var fånig som var så petig. Men vadå, det är inte att jag vill vara oförskämd, men är jag inte försiktig så förstör jag min kropp och mår dåligt!
Iaf, jag tog en brödskiva, tog bort det som nuddat, och åt. Det var jättegott, men... det smakade precis som vanligt bröd. Lite för mycket. Så jag frågade henne ifall hon var SÄKER på att det var glutenfritt eftersom det smakade som vanligt. Hon var säker.
Den kvällen hade jag helt galet ont i magen, kramp, och gaser som jag vet inte vad. Kunde inte sova, för min mage bara bubblade. Två dagar senare smsar min kompis och säger förlåt, för tydligen var brödet inte glutenfritt, hon hade tagit fel. När hon kollat i påsen nu så hittade hon det glutenfria brödet.
BINGO!
Där fick jag för att jag inte vågade stå på mig. Där lärde jag mig en läxa. Jag klandrar inte henne för att det blev fel (även om jag tycker att hon kanske kunde ha kollat lite noggrannare, typ kollat en extra gång då jag frågade), alla kan göra fel och som tur var var det precis i början av testperioden så då "gjorde det inte så mycket".
Det ledde faktiskt till och med till något bra - jag fick bevisat att jag antagligen är glutenintolerant (om det inte bara var ett sammanträffande). Det var inte inbillning, eftersom jag faktiskt litade på henne och trodde att det var glutenfritt så kunde jag inte framkalla problemen utan de var äkta. Jag åt glutenbröd och fick en reaktion, som alltså inte var inbillning. Intressant. Och min slutsats blev: Jag måste bli bättre på att våga stå på mig och fråga vad allt innehåller, be om att få läsa på förpackningarna osv!

Nu ligger jag och försöker somna, men det går inge vidare. Min mage är uppsvälld och bubblar som jag vet inte vad! Har jag gjort samma misstag igen?
Jag var hemma på kvällsmat med mina vänner och de vi var hos hade fixat glutenfritt till mig. Qornfärs mm och glutenfritt bröd, ja till och med ett eget smörpaket (det finns smulor från glutenbröd annars). Jag hade för mig att jag läst på ett qornfärspaket att det innehåller gluten i någon form, men då hon sa att hon kollat och att det inte var gluten i så litade jag på det. Hon var ju väldigt noga med allt annat.
Jag fick ont i magen ett tag efter att vi ätit, och nu bubblar den i massor som sagt. Jag kollade upp vad qornfärs innehåller och den innehåller kornmaltextrakt. Korn (som i sädesslaget korn, inte svamp - qorn) innehåller gluten precis som vete (men folk verkar tro att det bara är vete som är gluten). Ajdå... Skit också. Men intressant igen. ÄR det gluten på riktigt med andra ord? Det värsta är nu att jag alltså får "börja om" testperioden, kanske inte helt, men iaf vara medveten om att det här kan ha förstört en del.
Usch, jag var skiträdd för att jag skulle spy pga att jag fåt ti mig gluten, min klasskompis syster gör nämligen det. Men än så länge har jag inte spytt, så min reaktion är nog inte att spy iaf. Det vore dumt gjort av kroppen att reagera på det viset, när den samtidigt tror att spy är livsfarligt ;P

Såå... en till läxa. No more gluten!
Jag måste vara väldigt försiktig och inte lita på att alla vet precis vad som är gluten. Jag får väl verka oförskämd då, men det handlar faktiskt om mitt välmående, så tar folk illa upp för det så kan jag ju för all del ta illa upp för att de då inte verkar bry sig om att jag ska må bra?
Okej, sådär lyckas jag inte tänka på riktigt, men jag skulle nog må bra av att bli LITE mer kaxig och stå på mig.
Åh, nu ska jag göra ett försök att sova igen, får försöka ignorera bullret. God natt :)

 

 

Idag var jag hos läkaren (och sen psykologen, men det orkar jag inte skriva om just nu) på öra- näsa- halsmottagningen. Jag blev så lättad, det var en bra läkare! Han trodde på mig, och han sa flera gånger att de skulle hjälpa mig. Han sa också flera gånger att jag var "en så sympatisk tjej", det verkade nästan som om han var imponerad(förvånad över att jag trots alla problem jag berättade om var så glad och trevlig. Men sån är jag, jag är glad och trevlig om jag blir bemött på det sättet. Oftast annars också (jag vågar inget annat :P hehe). Det kändes så skönt att få bekräftat att jag inte bara är hypokondrisk och stressad liksom, han tog mig på allvar, ja han tog till och med mina problem allvarligare än jag själv gör kändes det som.
Äntligen! Kan man ha tur två gånger i rad med läkare? :O Jag som nästan hade gett upp hoppet om läkarkårens sociala kompetens, nästan.
Nu när jag känner att jag har hamnat hos någon som bryr sig, lyssnar på mig och faktiskt vill hjälpa mig så känns det hela mycket bättre. Nu känner jag hopp, ja det är till och med lite spännande. Som detektivarbete.

Läkaren jag träffade idag sa att han ville att vi skulle vänta med operationen lite och först göra en röntgen på körtlarna i halsen och se hur det såg ut, för han ville inte göra operationen i onödan. Och det verkade inte peka på cancer. Däremot vill han göra en CT-röntgen på min hjärna (haha, är jag så störd så att det kan synas på röntgen tror han? XD)! Scary. Från att misstänka cancer så misstänker de ny hjärntumör! Hur mycket värre ska det bli?
Själv tror jag dock inte på att det skulle vara varken hjärntumör eller cancer, utan i så fall borrelia, men det är klart att man blir orolig!
Det är skönt att veta att jag inte är allt för hypokondrisk i alla fall, om läkarna till och med (utan att det är jag som bett om det) vill göra CT-röntgen och operera bort en lymfkörtel så är ju de mer hypokondriska än mig :) Nej men, om de misstänker samma sjukdomar och så som jag själv varit inne på (borrelia, hypothyreos, cancer, hjärntumör och jag vet inte vad) så är det alltså inte bara jag som överdriver. De drar också de parallellerna.
Woho, mitt förstånd är räddat ;)
Eeeeller? När jag berättade för pojkvännen att ajg skulle röntga huvudet så sa han "haha, intressant... att se ifall det finns något där alltså" XD Hmm... TACK för den då. Ja, en hjärna hoppas jag ju att de ska hitta i alla fall, annars är någonting verkligen på tok!

Nu ska jag iväg på middag med massa kompisar :) Jag har ingen energi, men hoppas på att få lite energi av att det är trevligt. Ha en trevlig fredagskväll alla :)

 

 

Jag sitter här och har en väldig massa ångest och påbörjan till panikattack! Det är hemskt, jag vill inte. Jag har sån ångest eftersom det känns som om jag inte kan andas! Min näsa är så täppt att det inte går att andas den vägen, och jag brukar iprincip aldrig andas med munnen så det känns nästan som att jag inte vet hur man gör. Dessutom så känns det som om halsen är svullen och jag har någonting där. SKITLÄSKIGT. För ett litet tag sedan så harklade jag mig och så kom det upp en sån här liten gul bakterieklump (som lossnat från en tonsill tror jag? eller halsmandlarna? man kan få sådana om man är förkyld typ), kändes jätteäckligt. Jag hatar allt som kommer upp ur halsen, att inte kunna andas, och allt som kan irritera i halsen. Tänk om det finns fler sådana klumpar, tänk om någon av dem irriterar spyreflexen så att jag spyr!?! Eller tänk om de växer, och inte lossnar, så att jag får ännu svårare att andas och kvävs för att de blir så stora klumpar i halsen?
Jag vet, det är katastroftänkande, inte logiskt, men det känns logiskt just nu för när paniken tar över får inte logiken vara med. Det som skrämmer mig mest nu är känslan av att jag inte kan andas och inte får tillräckligt med syre. Otäckt värre.

I morgon ska jag till öron- näsa- halsläkaren på sjukhuset så då kan jag väl passa på att fråga om de här äckliga klumparna. Annars ska de väl känna och klämma på mig, eller rättare sagt min lymfkörtel, se om jag verkligen ska opereras eller något. Fast läkaren sa ju att jag skulle det, aja, jag får se vad de säger i morgon. Hade varit väldigt skönt att slippa opereras med tanke på hur läskigt jag tycker att det är, men samtidigt skönt att få den där lymfkörteln undersökt en gång för alla!

Ibland uppstår det så märkliga sammanträffanden!
För några dagar sedan skrev jag om filmen spykids och mina minnen av att jag inte tyckte om den pga namnet. Idag fick jag se en bioreklam för just spykids! Jag har alltså inte tänkt på den här filmen på... tio år? Och precis när jag komatt tänka på den efter alla dessa år så kommer det ut en ny på bio. Ibland undrar man... :P

Blickar som möts

Ögon som talar

Säger mer än tusen ord

Utsända koder öppna för svar

 

En vindpust på hösten

Och vingar som blåser bort

Tappade flygförmågor

Och allting har blivigt grått

 

För man kan inte flyga utan vingar

Och inte tala ögonens språk utan att se

Man kan inte glädjas om allt har brustit

Utan att limma och laga, färglägga livet på nytt

 

Inget kan göras ogjort

Och inget blir som förr

Men för den som inte blundar

Uppenbaras snart en olåst dörr

 

 

Skriven av mig, April 2007, (med lite modifiering nu hehe).

 

 

Varför är det ett så konstigt ord, lymfkörtelelextirpation!?! Vem vet vad det betyder?
Nu vet jag, borttagning av en lymfkörtel.
Jag är så rädd. Jag vill verkligen inte opereras igen! Inte sövas en gång till, det var så läskigt - eftersom jag var panikrädd för att jag skulle må illa av sövningsmedlet. Dessutom hade jag ont i halsen och det kändes alldeles konstig, och jag var helt borta, flera dagar efteråt. Otäckt. Jag vill inte igen...
Fast den här gången kanske det bara blir lokalbedövning, fast jag vet nästan inte vad som är värst! Det innebär ju att jag kommer att vara VAKEN när de opererar mig! SE vad de gör, och höra allt de säger. Och så måste jag ligga helt stilla, hur ska jag klara det, när jag bergis kommer få panik på operationsbordet? Jag kommer i så fall bara ligga där och tänka på alla bakterier som kommer in min kropp, och vara livrädd för att jag plötsligt ska behöva spy, därför få panik och börja röra mig så att de råkar snitta upp hela halsen eller något. Hjälp. För allas säkerhet är det egentligen bättre om jag blir sövd.

Sen kommer den stora frågan, varför ska de ta bort hela körteln? De tog cellprov från körteln, jag blev stucken två gånger, och nu vill de alltså ha hela körteln! Tjuvar!
Nej men seriöst, klart jag blir orolig. Man tar inte bort någonting från kroppen i onödan. Antingen hittade de någonting, och behöver konstatera det mer definitivt, eller så hade de för lite celler att analysera så att de behöver mer (men varför inte bara ta lite fler stick då? Måste de ta hela saken!?), eller så vet jag inte vad. Läkaren sa någonting om att vävnaden verkade vara frisk, men att de inte kunde säga säkert. När jag frågade honom ifall det fanns någon risk att det skulle vara cancer så sa han att han inte kunde säga det än. Det är därför de behöver hela körteln, för att helt utesluta cancer, allts finns det fortfarande misstanke om att det faktiskt KAN vara cancer! Det skrämmer mig...
Nu tror jag inte att jag har cancer, utan min teori är att jag har en överaktiv körtel, pga att jag har en infektion i kroppen, och att denna infektion är borrelia. Det är bara en teori, men den passar bäst ihop med hela bilden.

Så, ska jag vänta med att åka till norge och göra ett borreliatest tills jag har fått resultatet av körtelprovet (eh, först måste jag åtminstone få veta när jag ska opereras då...)? Helst hade jag velat åka till norge och göra provet först, få resultatet och därefter gå vidare med körteln om det inte visade något. Men detta skulle ta alldeles för lång tid, så lång tid vill man inte vänta med en körtel som KAN vara cancer (trots att den har suttit där i ett och ett halvt år redan, gör en månad till så stor skillnad? Men att den suttit där så länge gör att jag inte tror att det skulle vara cancer, men tanken finns ju där ändå...). Men OM jag hade hunnit göra borreliatestet först, och det visade positivt, så hade jag ju inte behövt ta ut min kära körtel, eftersom den då med högsta sannolikhet skulle varit svullen och irriterad pga borreliainfektionen. För hur stor är sannolikheten att man BÅDE skulle ha borrelia och cancer på en gång? Då hade jag antagligen inte kunnat gå upprätt.
Usch nej, jag vill liksom verkligen inte genomgå den här operationen. Särskilt inte om det visar sig vara i "onödan"!

Jag undrar hur jag mår om en månad, vet jag vad "felet" är på mig då, och vad kommer det visa sig vara? Det är nästan lite spännande, men bara nästan. Mest är jag GALET trött på att må såhär dåligt utan att veta varför, men nu är vi ju någonting på spåren, äntligen, eller...?

I fredags var jag hos psykologen igen, efter ett uppehåll på tre veckor (det har varit så mycket med att börja skolan osv så jag har inte haft tid). Det här besöket blev det längsta hittills, två timmar var jag där, och det läskigaste...
På tavlan stod sessionens olika punkter, och där stod exponering med. Det vill säga att jag ska utsättas för någonting jag tycker är läskigt.

När jag åkte dit så mådde jag illa, jag hade inte ätit på länge och nej, det kändes bara konstigt. Nästan så att jag funderade på att inte ens åka dit, men det gjorde jag alltså trots allt.

Det exponeringen skulle innebära var att jag skulle kolla på två olika youtube-klipp där någon spydde. Det första var från family guy, det avsnittet då pappan, sönerna och hunden spyr över hela vardagsrummet! Jag brukar inte kolla på family guy, men en gång när jag skulle kolla på det så var det just det avsnittet jag råkade se - gissa varför jag aldrig mer har tyckt om programmet!

Det gick okej att kolla på det, trots allt var det tecknade figurer, men jag fick ändå en hel del ångest. Min fantasi sattes igång och jag började tänka i läskiga banor och undrade om man kunde spy sådär mycket osv. Ångesten steg till ungefär 60 på en hundragradig skala, för att sedan vända och gå ner igen efter att jag sett videon ett antal gånger. Ångesten sjönk för att jag kom på mig själv med att det var ganska fånigt att jag satt där och blev rädd för att några tecknade gubbar spydde överdrivet mycket, till och med så att en av dem flög bak - yeah right, så mycket kraft är det inte i en spya! När jag började inse att det var överdrivet och började se de fåniga grejerna med det hela så gick alltså ångesten ner (däremot förstår jag inte hur folk kan tycka att det avsnittet är ROLIGT?). Det är ungefär som i Harry Potter då de får möta en boggart, som är en varelse som förvandlas till det personen den möter är mest rädd för. Knepet för att övervinna boggarten är att uttala trollformeln "ridiculous" (= löjligt) och föreställa sig det man är rädd som någonting skrattretande. Det tar liksom bort det farliga med det. J K Rowling har en väldigt bra poäng där! Bästa sättet att möta sin rädsla är att skratta åt den, förlöjliga den och göra den så liten som möjligt. Då sätter man sig över den och tar tillbaka kontrollen... fast det är oftast lättare sagt än gjort.

 

När jag fortfarande uppspelt försökte andas ut efter family-guy-spyprövningen så fick jag veta att jag skulle få kolla på en tjej som åker berg- och dalbana och spyr flera gånger!
Med ångesten i halsen och fortfarande illamående klickade jag på start. Fy vad rädd jag var. Jag kollade några gånger, och det gick okej, ångesten steg till typ 80 på den hundragradiga skalan. Ända tills jag la märke till vad de sa... någonting om att de (tjejen som spydde och killen som satt bredvid) älskade varandra innan, men inte längre. DÅ bröt paniken ut på riktigt, jag fick en fullskalig panikattack och visste inte vad jag skulle ta mig till! Det var hemskt, verkligen hemskt. Jag sa högt "hjälp! vad ska jag göra, hjälp!" och "jag vill ringa mamma!". Det kändes som om jag skulle dö, eller ännu värre, spy (för dö vet jag att man inte gör av en panikattack även om den ångest man känner för att det KÄNNS som om man ska dö är obeskrivligt fruktansvärd, men spy däremot, det kan man göra av tillräckligt mycket panik - det har jag gjort en gång - därför är så mycket panik helt galet läskigt!).
Hjärtat försökta hoppa ur kroppen genom munnen och jag fick nästan en kväljning. Jag blev verkligen så sjukt rädd, det går inte att beskriva hur vidrigt det är att ha sådan panik. I ett sådant ögonblick VILL man dö (för att det är ända sättet att komma undan den enorma paniken), fastän det är det som skrämmer en så väldigt mycket, konstigt det där. Usch, jag trodde verkligen att jag skulle spy där och då inne på psykologens kontor. Jag tog nästan upp papperskorgen. Så galet läskigt!

Han sa åt mig att andas, att det skulle gå över, jag ville nästan slå till honom för att han var där så att jag inte bara kunde rusa ut eller ringa mamma - jag är drabbad av "duktig-flicka-syndromet" vilket gör att jag absolut inte vill misslyckas med en uppgift jag fått, vilket att springa därifrån eller ringa mamma skulle innebära att jag gjort. Jag höll på att slitas itu, gå sönder, svämma över, kroppen var för liten för alla de starka känslor som rusade omkring i mina ådror. Hemskt.

Jag hatar panik.

Det är så obeskrivligt intensivt skrämmande. Något ingen vill uppleva, men som måste upplevas för att gå att förstå.

Då när jag hade sån panik sa psykologen åt mig att sätta på spy-videon igen. Det kändes som om det skulle resultera i en ännu starkare panikattack (hur det nu skulle gå till!) och att jag då skulle spy. Men vet ni vad? Jag satte på videon och kollade. Det berömde psykologen mig väldigt för efteråt, och sa att jag skulle vara stolt över. Jag har dock svårt att vara stolt över det eftersom alla skamkänslor för att jag fick en sån panikattack mitt framför ögonen på en - egentligen - främmande person överskuggar den stoltheten. Men jag försöker att vara stolt över det, för det var faktiskt modigt gjort.

Tillslut gick ångesten, tro det eller ej, ner igen. Jag varken dog eller spydde, däremot var jag helt tömd på energi efteråt.

Vi snackade om det faktum att det var rädsla för att bli övergiven som hade satt igång den värsta paniken. Så länge det "bara" var spyklippet utan inslag av att bli övergiven så gick det okej, men när jag hörde vad de sa så fick jag panik. Alltså är rädsla för att bli övergiven en stor komponent i min spyfobi.  Det var en ganska intressant insikt. Det är nog därför jag har varit så rädd för att vara ensam hemma tex, och vill ringa mamma om jag får panik - för att se att hon fortfarande finns där för mig. Jag är alltså på något konstigt sätt livrädd för att folk ska överge mig, och detta tror jag av någon okänd anledning särskilt skulle hända om jag spyr, att de ska tycka att det är så äckligt osv - rädsla för att jag ska bli lämnad när jag som mest behöver någons stöd. Tänk om jag skulle spy och så backar alla undan, ingen kommer och hjäper mig. Hur skulle jag klara det!?!

Antagligen är det flera händelser som har lett till min rädsla för att bli övergiven. Dels när jag var bebis och nästan kvävts av mina egna spyor. Då var jag ju helt ensam, det var mörkt, och jag hade antagligen vaknat av att något kändes fruktansvärt fel, men ingen fanns i närheten... sen spydde jag, i mängder, och höll på att dö, men ingen var där. Klart att det sätter spår i ett litet barns hjärna, jag kan inte ha förstått alls vad det var som hände då, eller varför ingen fanns som hjälpta mig, utan förstod bara det faktum att jag var ensam och höll på att dö. Kopplingen, att vara övergiven = man kan dö, skapades antagligen där och då, och därför skrämmer ensamhet mig.
Kanske, kanske inte, men det låter ganska så logisk trots sin ologik.

 

Sen är det som sagt fler saker som har byggt upp den rädslan (tex att jag blivit "övergiven" av två bästa vänner vid tillfällen i livet då jag varit extra sårbar och som mest behövde någon). Och dessa saker har sedan i sin tur bidragit till duktig-flicka-syndromet. Men det är en annan historia...

Att hela tiden vara beroende av andra och orolig för att bli övergiven, inte klara sig själv osv, sätter sig såklart på självförtroendet och trycker ner det i botten. Jag tvivlar på att jag skulle klara av saker själv, detta är något som jag behöver jobba på för att kunna bli av med min fobi och panikångest på riktigt. Jag måste våga lita på mig själv, för jag kan, jag vågar och jag är bra!

 

Jag kom att tänka på en grej idag, jag har visserligen tänkt på det innan, men nu slog det mig igen. Varför finns det två ord för att spy, eller kräkas, ja är det någon skillnad egentligen? När jag var yngre så var jag livrädd till och med för orden, jag fick panik om någon sa spy, eller ännu värre, kräkas. Genom kbt-träning så är jag inte det längre, även om jag inte direkt får mysiga associationer om jag läser/hör orden så får jag i alla fall inte panik. Det var så illa att om någon i samma rum som mig sa spy så fick jag sådan panik och blev så rädd att jag sprang ut ur rummet, började skaka och gråta och höll för öronen.
Jag är glad att min fobi inte är lika stark idag som då i alla fall.

Jag har alltid tyckt att ordet kräkas är mycket värre än spy. Varför? Jag får mer skrämmande bilder av det ordet. Det låter nästan som om det har fastnat kräk i halsen på den som säger det, man får kraxa ur sig det. Kräkas är också längre än spy, dvs spy är kortare plåga haha - jag vill hellre spy än att kräkas? Ehe. Kanske inte riktigt (men som sagt, är det ens någon skillnad på att spy eller kräkas?).
När jag var elva och gick i kbt-terapi fick jag öva mig på att säga och skriva ordet och då var det alltid kräkas som gav mig mest ångest. Jag tyckte att terapeuten var riktigt elak mot mig när hon tittade på mig och sa "kräkas... kräkas... kräkas!", uwwh. Kanske beror det faktum att ordet kräkas är mer obehagligt också på att spy påträffas i andra sammanhang än just som sjuk-spy, till exempel som i engelskans spy=spion? Jag kommer ihåg att jag inte ville kolla på filmen spykids bara för att den hette som den gjorde. 
När man söker på bilder på google så kommer det tex upp en massa bilder på spioner när man söker på "spy" (däremot om man söker på spya får man upp en hel rad läskiga ångestframkallande bilder!), medan kräkas inte kan misstolkas som någonting annat än just... kräkas.

Egentligen är det ju bara ord! Tänk att ett ord kan vara så känsloladdat och väcka så mycket ångest...

 

Igår var jag hos en öron- näsa- halsdoktor. Jag fick göra ett allergitest, pricktest på armen, eftersom jag sökte för allegiska besvär (alla nysningar, snoret som verkar försöka sig i näsan, ögonen som rinner och kliar mm, jah, klassiska allergisymtom). Satt och väntade i femton minuter på resultatet, höll tummarna, hoppades verkligen att det skulle visa någonting så att jag i alla fall fick någon slags förklarning. Men icke sa nicke, det visade ingenting. Väldigt konstigt tyckte både jag och han som tog provet (som för övrigt är student på samma skola som mig haha, han hade dock tagit ett sabbatsår för att jobba... så tänk om vi ses i korridorerna nästa år? Lite halvskumt sådär). I alla fall så fick jag träffa doktorn sen och berätta om mina besvär. Jag blev lättad, han tog mig seriöst! Han lyssnade faktiskt på mig och hade tid för mig, wow, kan det gå till så? Han klassade mig inte som hypokondriker utan tog mig seriöst, vi hade ett samtal, inte någon desperat stressad envägskommunikation där. Härligt!
Han kollade mig i örat (det jag har lock för), i näsan och i munnen (ni vet, med en sån förstorad glasspinne, fy vad jag hatar dem, får panik när den sticks in i munnen. Ryggade tillbaka och fy vad otäckt. Är så hemskt rädd att den ska komma åt spyreflexen! Tycker inte om att någon grejar långt bak i munnen, det ger mig panikkänslor). Allt såg friskt ut. Skit.
Ja, visst är jag konstig som VILL att de ska hitta något fel med mig? Haha, kanske inte direkt så vanligt. Men när man har sökt och sökt, försökt och försökt hitta en orsak till att man mår skit, ja då vill man verkligen hitta något. Annars tror man att man håller på att bli galen, och det är inte någon rolig känsla att börja tvivla på sitt förstånd när man behöver det som bäst eftersom kroppen brakat ihop.
Efter att han kollat de där grejerna och skrivit upp de symtom jag sökte för (ehe, jag nämnde i princip bara de som hade med öron- näsa och hals att göra) så började han känna på mina lymfkörtlar. Först sa han att han inte kände några, precis som de andra läkarna, men den här gången (jag kände tillit till honom) så tog jag tag i hans finger och visade vart han skulle känna. Han var professionell, för han kunde erkänna när han hade fel. Han sa att han nu kände att det var en del svullna lymfkörtlar där ja. Det kändes så skönt, de andra läkarna har bara viftat bort det och nöjt sig med att känna där de först känt, inte lyssna på min "tillrättavisning". Han kände på min knuta ovanför nyckelbenet och reagerade på att den var ganska rejäl. Han frågade om någon hade tagit prov för mina svullna lymfkörtlar, och jag berättade att det tagits blodprov för att se ifall det skulle kunna vara cancer i dem, men att inget prov på själva körteln tagits, vilket han tyckte var konstigt. Så han ville att vi skulle ta ett sådant.
Mamma mia!
Läskigt, men äntligen!!
Jag fick lägga mig ner och så snackade han och sköterskan om hur de skulle göra. Fy vad nervöst det var, jag tycker inte riktigt om att bli stucken om man säger så. Men det gjorde inte så ont, inte just då i alla fall, däremot efteråt. Jag har haft väldigt ont i den lymfkörteln de stack i. Det liksom strålar ut i nacken och armen, känns som om den sprutar ut gift, men det vet jag ju att den naturligtvis inte gör.
Sen ordinerade han lite blodprov som jag skulle ta också. Köldkörtelprov, borrelia, hb och vanligt blodprov (I guess).

Idag ringde han och jag fick svar några av proven. Ingen anemi (järnbrist) i alla fall, det har jag ju haft men nu är det stabilt, och köldkörtelprovet visade inget utanför gränsvärdena i alla fall, däremot så hade jag faktiskt en sak som var utstickande. Jag hade förhöjt värde på de vita blodkropparna, närmare bestämt en viss typ av vita blodkroppar som kallas eosinofila blodkroppar. Tydligen kan man ha förhöjt av dessa vid allergi, parasiter, maskar eller bakterieangrepp. Hm. Jag som är så hemskt noga med maten och vatten utomlands, att allt ska vara ordentligt tillagat osv, har svårt att tro att det är en mask. Men vem vet, tänk om det är boven i dramat? Det skulle ju vara det bästa egentligen (men det äckligaste!! Fy för, mådde dåligt när jag läste om olika maskar som kan finnas i tarmen, måste de ha bilder också...), för då går det att behandla på några dagar. WOW, tänk att bli frisk (okej, symtomen skulle nog finnas kvar ett tag, men ändå) på några dagar. Det hade varit helt fantastiskt.

Jag har lekt detektiv och sökt omkring massor på internet hela kvällen och hittat några intressanta grejer. Har man förhöjt eosinofilantal så kan det leda till att det kliar - tänk om mitt eksem vägrar läka på grund av alla överflödiga eosinofiler som rusar runt i kroppen? Jag hade tt värde på 1,2 och normalintervallet var på 0,1 - 0,6.
Dessutom så hittade jag att de ögondroppar, zaditén, jag blivit rekommenderade att ta av ögonläkaren innehåller ett ämne som hämmar tillförseln av eosinofiler till ögonen och därför hjälper bra. Hm igen. Intressant! Tänk om det är därför jag har problem med ögonen, för att jag har alldeles för mycket sånna blodkroppar?
Det som gör mig liiite orolig (dock är risken inte särskilt ög, därför är jag egentligen inte så orolig för det) är att det stod att man kan ha förhöjt eisinofilantal om man har lymfom eller leukemi, och symtomen på lymfom stämmer ganska bra in på mina saker (fast det är det ju mycket som gör haha). Men nu har jag ju lämnat lymfkörtelprov, så då får jag ju svar på det, om någon vecka. Men som sagt, det är antagligen ingen risk, men antagligen innebär ju också att det finns en liten minimal risk, vilket gnager lite. Någon måste ju vara den personen, och med min lycka med statisktiken (jag lyckas dra på mig många saker som bara drabbar 2 % av befolkningen, mycket märkligt att sådana saker ofta verkar hamna på SAMMA personer, en olycka kommer sällan ensam va?) så skulle det inte förvåna mig egentligen. Fast om jag får ha någonting att säga till om för en gångs skull så tycker jag att det räcker som det är, jag vill inte ha fler problem :P

Så, nu får jag väl bara vänta med spänning på resterande provsvar!

Ps. Jag fick ÄNTLIGEN tag på borreliakliniken i norge och har bokat tid, jag kan ju avboka beroende på vad det svenska borreliatestet visar (som inte är i nääärheten av lika omfattande och noggrant). Det är trots allt fortfarande mycket, ja ännu mer, som pekar på att borrelia kan vara anledningen till mitt mående. Eosinofilantalet kunde vara förhöjt om man hade någon bakterie, varför inte en borreliabakterie då?

Jag vill inte klaga, men det är svårt att inte göra det när allting rasar ihop och jag mår skit. Jag är orolig, verkligen orolig, vad är det som händer med mig? Någor är fel, men vad?
Nyss reste jag mig upp för att göra någonting, men när jag gått två steg så hade jag totalt glömt bort vad jag skulle göra. Jag vet att det händer alla, men det händer lite FÖR ofta att mitt minne sviker mig sådär. Jag tappar orden, tappar tråden och tappar snart förståndet...
Jag vill bara blunda (och gråta!), så att jag kan förtränga det faktum att jag knappt ser vad jag skriver, jag vågar inte titta, för jag är rädd för vad jag ser - eller rättare sagt inte ser. Jag har börjat se såpass suddigt att det liksom flyter ihop och jag hittar inte fokus och skärpan. Det gör det svårt på föreläsningarna, jag får verkligen koncentrera mig för att se vad det står där framme, men samtidigt är jag så utmattad att jag inte kan uppbåda den koncentrationen. Jag vill verkligen klara utbildningen! Men jag är orolig, för om jag inte börjar må bättre snart så vet jag inte hur det ska gå till. Jag är en fighter och ger mig inte särskilt lätt, men hjälp, nu börjar det bli svårt även för mig. Det är liiite för mycket (egentligen är det en gigantisk udnerdrift :P).
Hehe, det räcker med att man säger att man äter glutenfritt och folk reagerar med "ooj, vad jobbigt, hur orkar du", well, de skulle bara veta, att äta glutenfritt är faktiskt - enligt mig då - den lättaste saken av mina problem (inte sagt att det är som en dans på rosor för det!), det har liksom rullat på och jag har inte tänkt så mycket på det. Har till och med glömt att göra ett inlägg om det här på bloggen! Det är så hemskt mycket annat som svävar omkring i huvudet. Nu har jag inte skrivit på några dagar över huvud taget, det har varit så fullt upp, och att orka ta sig till och från skolan och fixa mat är en kamp bara det. Jag önskar så innerligt att jag mådde bra och hade energi! Jag längtar tills den dagen jag inte försover mig trots att klockan ringer en halvtimma bara för att jag är så utmattad av allting (m folk bara visste, ja då kanske de skulle förstå varför jag försover mig... nu tror de väl bara att jag är ignorant).
Den dagen kommer, jag måste tro det!
Men fy vad jag blir frusterarad och orolig, jag orkar typ inte skriva mer nu eftersom jag inte ser ordentligt. Det gör mig så ledsen! VARFÖR har det blivit så? Vad är det som får mig att må skit?
Jag är rädd, för tänk om det här blir värre? Vad i hela världen ska jag ta mig till då?

Jag har precis smort in mig. Det svider, det kliar, jag vet inte vart jag ska ta vägen, snart blir jag tokig. Jag vill krypa ur mig själv, bort från min kropp, den plågar mig, det är tortyr.
Så känns det.
Jag har eksem över hela kroppen och det känns. Det känns så mycket att jag bara vill ställa mig och skrika av frustration. Bara när jag skrivit det här har jag fått avbryta mig flera gånger för att det kliar. Tankarna hinner inte över till andra sidan, för där någonstans på vägen kommer en kliimpuls i vägen och gör att systemet måste startas om. Det är enormt frustrerande!

Jag vill inte vara irriterad och trött, men det är jag, och egentligen är det inte särskilt konstigt. Kroppen och psyket är på helspänn (jo, såklart pga fobin, men det är inte den jag syftar på nu), försöker tolka alla impulser från nerverna. Det skickas hela tiden signaler till hjärnan m att det kliar någonstans - vilket får kroppen att spänna sig och tankarna att avbrytas. Tillslut kliar jag på rutin, utan att tänka, och det är inte bra, då blir eksemet ännu värre eftersom jag då kliar alldeles för hårt - hjärnan är inte med och bromsar, jag kliar känslomässigt och då vill jag klösa sönder det där som irriterar. Tyvärr går inte det, det gör bara saken värre, men jag kan heller inte INTE klia, för helt seriöst, då går jag upp i taket, kliar jag inte kan jag inte fokusera för en sekund tillslut.
Det händer att jag måste gå iväg ibland för att klia, eksemet sitter inte bara på ställen man "kan" klia offentligt. Tyvärr har det satt sig mellan benen, och DET är inte roligt kan jag tala om för er. Hur kul är det att gå och klia sig där nere?
När jag sitter på föreläsningar och det är varmt så blir det olidligt, svett utlöser eksemet och mellan benen blir det tydligen svettigt och instängt (även om jag aldrig hade tänkt på det om det inte vore för att jag har eksem där och det börjar klia) vilket såklart då leder till enormt kli där nere - jag inser att det låter hemskt fel, inte sånt kli - och jag kan inte koncentrera mig.
Min hårbottnen kliar något extremt också, jag har sår där, det rinner plasma ur hårbotten på mig.
Jag vet, inget av det här är särskilt fräscht, men det är sanningen. Jag skriver det för att andra atopiker som hittar hit ska kunna läsa och se att de inte är ensamma om sina problem. Nej, det här är inget man direkt brukar pratar om, hur skulle det låta? "Hej, mitt namn är ... och jag har eksem mellan benen", det hade just varit en snygg icebreaker.

Det är mycket man kan lida av i tysthet, utan att någon runtomkring en har en aning om att man lider, för det syns ju inte. Eksemet är faktiskt en sak som dock kan synas att man lider av, när det blossar upp riktigt, men det är nog så jobbigt när det inte syns också, utan bara känns - det där eländiga kliandet! Jag hade typ hellre sett ut som en utomjordning med eksemet synligt men att det inte skulle klia (då förstår folk att det är jobbigt, att man mår dåligt) än att det är osynligt och kliar som sjutton (och alla undrar varför man är så lättirriterad, om de bara visste!), nästan - det är faktiskt inte kul att se ut som en utomjordning om man inte är en.

Att vakna på natten av att man river sig så hårt i hårbottnen att det börjar blöda är inte jättekul det heller... behöver inte eksemet också sova? Räcker det inte med att störa mig på dagen, på föreläsningar, ja överallt, måste det väcka mig på natten, bara för att säga "hej, här är jag, jag finns... skulle bara påminna dig om att jag inte överger dig..." eh... jotack, som att jag inte redan vet det liksom.
Varannan natt ungefär sover jag med en handduk på kudden för att inte kleta ner den med krämer som jag kletar in hela mig med för att försöka skrämma iväg eksemet. Tyvärr är det inte så lättskrämt. Ett och ett halvt år har gått nu sen jag blev med eksem, inga nio månader här inte. Det hade räckt mer än väl med nio månader.
Så... vad händer? Jag är stammis på hudavdelningen på sjukhuset, ett tag kände de till och med igen min röst på telefon. Ska man skratta eller gråta? Det värsta är att de inte kan hjälpa mig mer. Jag har fått bada i kaliumpermanganatlösning (helt lila vätska, men man blev brun av det... dessvärre naglarna också ;P) och sola (ja, tips för alla som inte vill använda brun utan sol eller betala för att gå till solarier, skaffa lite eksem så får ni värsta brunkurerna. Visst låter det bra...? Kanske låter det bra om du är tillräckligt blåst. Varning för er som faktiskt började fundera på hur man kan skaffa eksem: jag skulle inte rekommendera det, det är inte värt biverkningarna).
Badet fungerade som sagt inte, och solningen gav mig soleksem, yaay. De behandlingarna, som brukade fungera för nästan alla deras patienter, bet minsann inte på mig (varför är jag inte förvånad?). Krämerna har hållit eksemet i schack, men inte mer än så. Det har legat på en hanterbar nivå sedan i vintras, men nu det senaste har det börjat bli värre, vilket gör mig väldigt orolig. Jag fixar inte att det blir värre! Vad ska jag ta mig till? Jag är helt utelämnad åt hoppet om att det mirakulöst ska bli bättre...
Jag ska till sjukhuset på fredag, hudavdelningen, vi får väl se vad de säger.
Det var väl allt från eksemuppdateringen för den här gången! Samma tid, samma kanal någon annan gång. Tjabba!

 

Hur länge orkar man? När blir det bättre?
Jag föll verkligen ner för ett stup idag, det är läskigt hur fort man kan trilla ner på botten. Som tur är så är det bara tillfälligt, ibland. Men det skrämmer mig alltid väldigt mycket när jag brakar ihop sådär totalt och bara vill ställa mig på gatan och skrika och gråta, tänk om jag fastnar där nere, tänk om det inte är tillfälligt, tänk om jag gör något dumt?
Som idag.
Nyss brast det för mig och allt kändes bara totalt hopplöst och jag önskade för ett litet tag att jag skulle bli överkörd när jag gick över gatan, då skulle alla problem försvinna, poffs (fast antagligen så skulle jag bara få ÄNNU värre problem, ehe). Det enda den tillfälliga önskan ledde till var en utskällning eftersom jag i det där svaga ögonblicket gick rakt ut på trottoaren utan att kolla mig för. Jag blir rädd för mig själv när allt känns såhär hopplöst: egentligen är ju min enda önskan att bli frisk, inte att dö, jag vill leva och må bra!

Den här dagen har varit riktigt jobbig eftersom mina fysiska problem har gjort sig påminda varenda sekund, och jag har ingen energi kvar. Det är slut på lagret också. Vaknade i morse av att näsan rann (det kittlas hemskt mycket), ögonen var alldeles igenkladdade och det rann gula tårar från dem, det kliade i halsen och örongångarna, kändes som om jag hade dubbelt så mycket tryck i skallen som man ska ha och jag nös tio gånger. Inte det roligaste sättet att vakna på. Usch, den här veckan har jag vaknat flera gånger varje natt av de här sakerna, så jag blir bara tröttare och tröttare, eftersom jag inte får sova ordentligt och dessutom har massa andra saker som fullständigt slukar all energi.
Jag känner mig dum som klagar, trots allt lever jag i ett jättebra land och har det väldigt bra jämfört med de flesta andra i världen. Men jag är bara så utmattad och uppgiven!! För MIG är det här fruktansvärt jobbigt och jag vet inte vad jag ska ta mig till? Jag orkar inte leva såhär (men nej, jag vill inte dö även om det ibland känns så, egentligen tycker jag om livet, och är nöjd med mitt liv: men alla problem överskuggar det i stunder som den här), orkar inte må så dåligt och kämpa som en dåre utan att bli bättre. Jag är så frustrerad!
Hur länge orkar man? När blir det bättre?

En vecka i taget, en dag, en timma, en minut. Det är så man får göra för att orka.
Den här veckan som kommer ska jag åka till två läkare och psykologen, jag hoppas verkligen att jag ska få med mig någonting från något av dessa besök som gör att jag orkar lite till, får energi och hopp.

 

YES JAG HAR KÖRKORT NU! :D
Jag klarade det, jag var hemskt nervös men fick ingen panik, helt otroligt. Vilken lättnad :D
Är stolt över att jag klarade både teorin och uppkörningen på första försöket! Det hade känts surt att behöva boka en ny uppkörning att vara nervös för nu, det slipper jag, för nu är det klart, jag fixade det, wihooo :D
Min körlärare berömde mig innan jag skulle köra upp i morse och berättade att han jag körde med i tisdags (min körlärare kunde inte då) hade sagt att jag var jätteduktig, en smart tjej, och att han var imponerad. Dessutom så sa hon att snubben i fråga aldrig berömt någon sådär genom de två åren hon jobbat där. Då blev jag glad, det gjorde mig lugnare inför uppkörningen! Och inte nog med det, hon berättade också att ingen av hennes elever hade fått så högt på teoriprovet (jag fick 61/65. Blev lite förvånad att ingen hade haft högre...), eller att det i alla fall var bland de på toppen.
Ja, jag måste få skryta lite, eftersom jag för en gångs skull är stolt över mig själv och tycker att jag har gjort bra ifrån mig :)

En tung sten jag bar på har jag nu lämnat bakom mig, känns väldigt skönt! Tyvärr är jag lite för utmattad för att känna den glädje jag egentligen känner just nu, eller hur man ska förklara det. Hde jag inte klarat det så hade jag brutit ihop, det hade varit droppen, nu är det mest som om jag äntligen tillåter mig att andas ut och vara trött och har inte riktigt kraft att vara glad (även om jag såklart är det!). Alla krafter har liksom pyst ur mig nu, tror nästan jag ska lägga mig och vila ett tag, se på någon serie och äta choklad! Det låter bra. Försöka samla energi till kommande utmaningar.
Jag tar mig framåt (och nu kan jag göra det i bil, utan övningskörningsskylt, moahaha ;D), jag fixar saker, fastän jag mår som jag mår... jag tycker faktiskt att jag får vara stolt över mig själv för det! Om folk bara visste hur jag kämpar för att orka leva normalt, då skulle de nog också tycka att det är bra gjort. Fy vad jag har svårt för att berömma mig själv och vara stolt, det tar emot, får man vara stolt eller blir man egoistisk då? Jag är van vid att göra mig så liten som möjligt inombords, inte sträcka på mig. Kanske dags att börja göra det?

Nu har jag i alla fall körkort, underbart att jag klarade det :D

Oj hjälp, nu är jag otroligt nervös! Hur ska jag lyckas slappna av och somna? Jag är visserligen helt utmattad så somnandet blir väl inget problem, det är mer avslappningsviten som är det jobbiga, vi får väl se hur bra sömn jag får inatt. I morgon skall jag nämligen ha uppkörning! Eftersom jag klarade teorin (OH YEAH! :D) förra veckan så kommer jag att få körkortet i morgon OM jag klarar det. Jag är verkligen galet nervös, har enorm prestationsångest och höga krav på mig själv. Klarar jag inte det i morgon så kommer det kännas som om himmelen trillar ner i huvudet på mig. Jag kommer känna mig så hemskt misslyckad och gräva ner mig i det, sen kanske jag inte vågar köra upp igen, för tänk om jag skulle misslyckas en gång till. Det som skrämmer mig mest är dock att jag med största sannolikhet kommer att få en panikattack när jag ska köra upp! Vad ska jag ta mig till då? Tänk om jag gör något galet eller trafikfarligt? Jag är hemskt rädd för att få en panikattack i morgon. Ångest. Jag vill SÅ gärna klara det, slippa ha det hängande över mig mer. Dessutom så skulle jag känna det som om jag har svikit folk runtomkring mig om jag inte har klarat det, gjort dem besvikna, och det kommer kosta 1600 kronor till om jag behöver köra upp en gång till. Tänk om två blir tre, blir fyra eller fem? Tänk om jag aldrig klarar det!
Jag vill så gärna fixa det i morgon! Prestationskrav. Ångest. Nervös. Hjälpjagvågarintevadskajagtamigtill?
Okej, andas djupt, det är en hel (orolig) natt kvar, lååång tid.
I morgon vid tio gäller det. Jag flippar ur snart. Hur ska det här sluta!?!
Jag kommer till och med tycka att det är hemskt jobbigt att skriva här på bloggen att jag inte klarade det, att jag misslyckats(!), om jag inte grejar uppkörningen.
Egentligen är det ju inte hela världen, jag måste intala mig det, annars kommer det slå slint ihuvudet på mig när jag ska köra, eftersom jag har så höga krav.
Auuuihihihiihhih. SOVA, vakna, äta frukost, övningsköra, köra upp. Kom igen nu mig själv, det här fixar jag... fast det är inte hela världen om jag inte får körkortet i morgon, tids nog får jag det, right?

NERVÖS!

 

Nu är jag hemskt trött på det här. Det är som att alla mina problem leker kapplöpning, när ett problem lugnat ner sig lite så tar nästa fart.
Det är inte kul att sitta på föreläsningarna med en hög snorpapper och varannan minut torka snor. Hur mycket får det plats egentligen? Mina ögon är trötta av så många anledningar att jag inte vet vad jag ska ta mig till, de svider, bränner, kliar, rinner, ser suddigt och så kan jag dra ut långa trådar ur dem (typ ögonvitan?). Nyser flera gånger stup i kvarten gör jag också, och så kittlas det sådär otäckt bak i halsen (det gör mig rädd - tänk om det retar den där lilla spygrejen som sitter där, så att jag spyr!?) och ända upp i örongången. Smaken har flyr lite då och då också, förståeligt. Det är som att jag har vääärldens dunderförkylning, med skillnad att jag har haft det sen i slutet av juni och det bara blir värre. Tro mig, det är jobbigare än det låter att gå omkring med en dunderförkylning i två månader, man blir helt utslagen tillslut.

För en månad sedan var jag hos en privat ögonläkare som sa att det var en allergisk reaktion (men hon vägrade spekulera i vad det kunde vara mot) och så gav hon mig ögondroppar som jag nu har tagit i en månad. Ingenting har det hjälpt.
Det var meningen att jag skulle på återbesök till henne i morgon men det kan jag inte, så igår ringde jag och avbokade tiden - och fick världens chock. Hur kan man beté sig så otrevligt!?
Jag sa alltså att jag ville avboka tiden, och hon sa med spydig röst att hon strök mig från listan, sen sa hon att hon skulle sätta upp mig på en ny tid på måndag och antydde att jag var oförskämd som avbokade tiden (som att hon tyckte att det var helt självklart att jag skulle prioritera att komma dit, what so ever). Jag hade brottom till skolan och ville bara få tiden avbokad, så att jag inte skulle glömma det, och hade därför inte tagit fram något schema eller så, vilket jag sa, att jag tyvärr inte kunde svara på ifall jag kunde då, eftersom jag inte hade mitt schema framför mig. DÅ bröt helvetet loss, seriöst, hon skrek på mig i telefonen, "DU KAN JU INTE RINGA HIT UTAN ATT HA SCHEMAT FRAMFÖR DIG!! RINGA OCH STÖRA, VAD TÄNER DU..!?". Hjälp, jag hade liksom inte ens sagt någonting om att jag ens VILLE boka om tiden. Sen frågade jag då, med avsikt att försöka hitta en snabb lösning, när hennes tidigaste tid var (då kunde jag gå dit innan skolan, eftersom jag vet när jag börjar). Det var ett misstag, hon blev helt galen. Gormade på mig om att jag var helt makalös som inte hade schemat när jag ringde (hon upprepade det x antal överflödiga gånger). Sen la hon bara på.
Jaha...?
Där satt jag, helt chockad. Vad var det som precis hade hänt? Var det en människa som befann sig på andra sidan den pålagda telefonen eller ett monster? När chocken la sig och jag insåg att jag inte drömde - kan man vara så oförskämd och ha hand om patientkontakt? - så blev jag riktigt förbannad.
Jag ringde upp ögonläkaren igen, efter att ha ventilerat händelsen lite kort med mamma, och talade om att jag faktiskt blev ledsen när hon gjorde som hon gjorde, och att det var riktigt oförskämt att bara lägga på. Hennes svar var att gorma lite till över att jag ringde och störde henne i hennes arbete, att hon satt med en patient och att jag skulle sluta störa. Jag svarade lugnt att hon skulle få gå tillbaka till sin patient, men att hon, bara så att hon visste, precis förlorade en patient också.
Hon tackade argt och la på.

Oh yeah, det finns sååå många ooootroligt bra läkare där ute, jag jublar!
Mina vård-erfarenheter är inte de bästa om man säger så. Nu vågar jag knappt söka någon mer läkarhjälp av oro att bara bli nedslagen igen, gång efter gång. Man känner sig så hjälplös. De har sådan makt, och som patient så är man verkligen beroende av läkarna och deras kunskap. Hon visste att hon kunde gorma sådär på mig, för skulle jag, en-ung-dum-tonåring-som-borde-sättas-på-plats-för-att-hon-inte-har-schemat-framför-sig, sätta mig upp mot henne och då missa min chans att få den behandling jag så desperat behövde? Maktmissbruk kallas det.
Det är hemskt att så många med mig måste kämpa tills de nästan dör på kuppen innan de får rätt diagnos, hjälp eller ens blir mottagna på ett värdigt sätt.
Jag säger inte att det inte finns bra, hjälpsam och kunnig sjukvårdspersonal, för det gör det, men tyvärr finns det många som är dåliga, ohjälpsamma och okunniga också. Dessvärre känns det som att det råkar vara dem jag träffar på, därför är jag hemskt uppgiven nu. Jag ORKAR inte fortsätta må såhär kasst. Hur ska jag klara plugget? Jag vill verkligen få tillbaka min energi, och åtminstone bli av med EN av alla de här jobbiga grejerna jag har.
Men vad ska man göra? Vart ska man vända sig? Man känner sig så liten och sliten.
Jag har sagt det innan, men säger det igen, uttrycket "man måste vara frisk för att orka vara sjuk" är klockrent...